I samband med bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling kan det vara på sin plats att gratulera brudparet och önska dem lycka till. Oavsett vad man kan ha för åsikter om det svenska kungahuset ger de båda nämligen ett sympatiskt intryck, till detta bidrar prinsessans förmåga att trotsa den institutionaliserade feminismen genom att insistera på att överlämnas av sin far. Det kan dock även vara på sin plats att närmare studera den svenska monarkin ur ett mer antiliberalt perspektiv.

Spontant skulle de flesta sannolikt utgå från att ”traditionalister är monarkister och vill därför att kung Carl Gustav ska ha all makt”. Fullt så enkelt är det dock inte. Ytterst kan man nämligen alltid beskriva traditionalistens monarkism som funktionalistisk. Han, eller hon, stödjer kungamakten så länge den fyller en positiv funktion. När så inte är fallet har det historiskt funnits olika lösningar, i extremfallet uppror och tyrannmord.

Kungavärdighetens degeneration

Man kan notera hur kungarnas funktion historiskt degenererat. Inledningsvis kan man tala om sakrala kungar, prästkungar. Dessa hade sin kungavärdighet som kontakter med det som är mer än mänskligt, antingen de sedan ansågs härstamma från Oden eller solgudinnan (Japan). Normalt var deras politiska makt ganska begränsad, särskilt om man jämför med 1900-talets totalitära rörelser eller 2000-talets ”Patriot Act” och ”FRA”. I monoteistiska samhällen var det vanligare att de var ”kungar av Guds nåde”, eller på annat vis ansågs skydda en högre ordning.

Gradvis växte det dock fram en alltmer politisk kungamakt, i Europa exempelvis under absolutismens tidevarv (exempel som Gustav Vasa och ”solkungen” kan räcka). Dessa kungar var inte sällan allierade med den framväxande borgarklassen. I bästa fall kan de beskrivas som konservativa revolutionärer, som återskapade traditionella värderingar i nya former i takt med att samhället förändrades, minst lika ofta får de ses som direkt anti-traditionella.

I demokratins tidevarv har borgarklassen blivit herren i den gamla relationen, och kungahusens funktion har blivit mer eller mindre symbolisk. I Skådespelssamhället skulle man kunna säga att den blivit spektakulär, med tanke på den roll de spelar i voyeursamhällets damtidningar och skvallerpress. Miljoner människor lever genom kungahusens skiftande privatliv.

Diarki

Vad gäller den rent symboliska funktionen är den inte nödvändigtvis av ondo. Alla samhällen behöver sedvänjor och institutioner, som ger kontinuitet. Det är också positivt att dessa i kungahusens fall står bortom demokratins snabba förändringar, och därmed präglas av just kontinuitet. I praktiken är det dock osäkert hur positivt det hela är, det svenska kungahuset är i likhet med det folk det företräder genomborgerligt och uppfyller därmed mycket väl det liberala representativitetsidealet. Uppenbarligen ser de samma TV-program och läser på samma universitet som de flesta andra, och tänker därför likadant. Deras ”folklighet” får därför också ses som ett problem, då det folk de representerar idag har anammat ett flertal skadliga ideal.

Traditionalisten Julius Evola hoppades på sin tid att den svarta aristokratin, alltså politiskt medvetna delar av den gamla ordningen med anrika namn, skulle ta aktiv del i kampen för Europa (något som förverkligades bland annat av aristokrater och krigshjältar som Junio Valerio Borghese, och vår inhemske Jonas De Geer). I vår tid är det betydligt mer tveksamt, och den som hoppas på att ”återupprätta” monarkin skulle snabbt bli besviken. Prins Charles är visserligen intresserad av miljöfrågor och andliga traditioner som kabbala och islam, och prins Henry har trampat i det politiskt korrekta klaveret ett par gånger, men överlag rör det sig om kuriosa snarare än något som ens liknar en alternativ världsåskådning så snart vi talar om Nordeuropas kungahus.

Alternativet är därför snarare det Evola kallar diarki, där företrädare för en mer traditionell och handlingskraftig världsåskådning tar den politiska makten, medan de symboliska makthavarna har kvar sin symboliska position men ibland placeras i husarrest (det japanska shogunatet är ett exempel). Det är därför fullt möjligt att kungahusets symboliska position skulle kvarstå efter någon form av radikal rörelses maktövertagande, och att det finns skäl att motverka kulturradikalernas republikanism eftersom kungahuset trots allt fyller en symbolisk funktion, men någon viktig politisk fråga kan dess vara eller icke vara knappast beskrivas som.

Relaterat:

Tankar kring ledarprincipen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.