Har det svenska samhället en biologisk grundval? Lyder det kort sagt under samma lagar som en flock vargar eller en stam av jägare i det inre Amazonas? Eller existerar det helt oberoende av sådana lagar? Följer man den svenska debatten upptäcker man snart ett massivt ointresse för den biologiska verkligheten. Att de så kallade ensamkommande främst är unga, vapenföra män är exempelvis lika ointressant, lika harmlöst, som att de etniska svenskarna i varje årskull utgör en allt mindre andel av befolkningen. Vi har lämnat både det biologiska och det historiska bakom oss.
Intresserar man sig för samhällets biologiska grunder kan Ludwig Woltmann (1871-1907) vara en givande bekantskap. Han är också något av ett idéhistoriskt unikum, då han förenar Marx och Darwin, i hög grad även Kant och Gobineau. Många marxister, inklusive Karl Marx själv, beundrade Darwin, men hos få av dem ledde det till lika långtgående slutsatser som hos Woltmann.
Ett av Woltmanns centrala verk är Politische Anthropologie, han applicerar där ett på samma gång sociobiologiskt och historiematerialistiskt perspektiv på historien och samhället. De inledande kapitlen behandlar ärftlighetsteorier och fysisk antropologi från Woltmanns tid, och är inte särskilt givande. Men därefter tar det mer spännande stoftet vid, där människan behandlas som ett på samma gång socialt, genetiskt och historiskt djur.
Historia och sociobiologi
Statens början och grunder finner vi redan i horderna och stammarna, de går tillbaka på djuriska sociala sammanhang.
– Woltmann
Woltmann betraktar den mänskliga historien som en fortsättning på kampen om tillvaron i naturen. Även vi har instinkter, även grupper av människor kan överleva, förslavas eller gå under. Woltmann betonar att det inte bara handlar om konkurrens, utan också om ömsesidig hjälp och skydd (i flocken eller familjen, jämför Krapotkin). Men han menar exempelvis att statens rötter står att finna redan i horden. Tillvaron kan dock vara skoningslös, grupper av människor kan gå under som följd av att andra grupper utplånar dem eller på grund av ogynnsam kultur eller sedvänjor.
Föga politiskt korrekt utgår Woltmann från existensen av skilda mänskliga raser, olika både till kropp och själ. Deras skilda förutsättningar har följder även politiskt, vilket antyds av bokens titel. Woltmann är i princip nordicist, och menar att den kaukasiska rasen i allmänhet och den germanska i synnerhet är mest politiskt begåvade. I likhet med Klemm menar han att det finns passiva och aktiva raser, de senare är bland annat perser, araber, greker, romare och germaner. I likhet med Gobineau menar han att när dessa aktiva grupper försvinner, går också de civilisationer de skapat under. Woltmanns nordicistiska ådra fick gradvis mer utlopp, och han skrev tidstypiska studier där han följde germanernas inflytande i Italien och Frankrike.
Samhälle och arv
Den viktigaste källan till politisk makt är en stams eller ras krigiska och intellektuella överlägsenhet över en annan antropologisk grupp.
– Woltmann
Woltmann menar att arbetsdelningen i samhället delvis beror på att människor är olika (både kön, ålder, ras och mer individuella skillnader tar han upp). Högbegåvade och kreativa grupper är exempelvis ingen oändlig resurs, utplånar man dem under en revolution eller invasion uppstår de inte nödvändigtvis igen. Intressant är den betydelse han tillskriver moral och rättsuppfattningar, Woltmann påminner här om samtida analyser av mem och idéer. ”Även de hårdaste despoter är bundna av traditionen, den offentliga meningen och sitt anseende”, skriver han.
Samtidigt är han öppen för att olika samhällsystem kan påverka det naturliga urvalet, alltså det samspel som i den nya högern beskrivs med termen biokultur. I en kapitalistisk stat är det en viss typ av människor som förökar sig medan andra går under. Man kan här jämföra med Sombart, och hans genomgång av de biologiska skillnaderna mellan en bourgeois och en seigneur.
Woltmann menar att viljan till makt, som i samhället kan ta sig specifika uttryck, är något ursprungligen biologiskt. Ett djur kan kämpa om revir och honor, en människa om lön och status. Men det handlar om samma instinkt. Woltmann kopplar ibland viljan till makt till det marxska mervärdet, en originell och lovande ansats. Intressant är också Woltmanns syn på historien, som här påminner både om Marx och de Jouvenel. Slaveriet var nödvändigt för att det sociala arbetet skulle uppstå, aristokratin för den sociala frihetens begrepp.
Kapitalism och socialism
När dess utveckling tillspetsats blir det kapitalistiska produktionssättet hämmande för det sociala urvalet av de naturliga begåvningarna, det blir antiselektionistiskt. Vi är därför övertygade om att framtiden för med sig stora ekonomiska omvälvningar, som kommer ha en konstitutionell-kollektivistisk karaktär. Men denna organisation innebär endast en teknisk-ekonomisk omvandling och inte slutet för de frihetliga institutionerna.
– Woltmann
Det torde vara känt att storstäderna är folkens gravar, och att aristokratier ofta varit de facto infertila över tid. En intressant fråga Woltmann ställer är om kapitalismen också har antiselektionistiska aspekter. Han tar upp Brocas invändning, att det snarast är ”intriger och favorisering” som ger de medelmåttiga och värdelösa konkurrenterna framgång. Woltmann ser dock detta påstående som överdrivet, ”som urvalsmekanism är den kapitalistiska samhällsordningen tveklöst den hittills mest fruktbara och effektiva”. Marknadskapitalismen är på många sätt en meritokrati (även om man naturligtvis kan ha synpunkter på vilka meriter som premieras).
Men över tid märks också kapitalismens dysgeniska tendenser, bland annat genom att den germanska landsbygdsbefolkningen går under och genom att ojämlikhet cementeras (idag torde man även kunna nämna storkapitalets intresse av massinvandring). Woltmann ställer sig därför positiv till en socialistisk ordning, som garanterar alla lika förutsättningar. Samtidigt kritiserar han föreställningen att socialister tagit människornas likhet på allvar. Han nämner här Marx, Engels, Owen och Rousseau som exempel på motsatsen, och kopplar föreställningen snarare till liberalismen.
Samtidigt kritiserar Woltmann även socialisterna. Han noterar att deras ”individer” och ”samhälle” är abstrakta begrepp, utan antropologiskt kött och blod. De missar helt de antropologiska realiteterna (idag skulle vi snarare tala om de sociobiologiska).
Sammantaget är Woltmann alltså en fascinerande bekantskap, inte minst idéhistoriskt. Man håller som traditionalist inte nödvändigtvis med honom i allt, kombinationen av Marx och Darwin är också en kombination av två inte alldeles oproblematiska materialister. Den själsliga röta som drabbat Aftonlandet är inget Woltmann har särskilt mycket att säga om.
Kombinationen torde oavsett vilket illustrera att ett sociobiologiskt perspektiv är av värde oavsett var man befinner sig politiskt. Det finns en sociobiologisk verklighet, och den ignorerar man på egen risk. Detta oavsett om det handlar om förlusten av det offentliga rummet till främmande grupper eller dysgeniska tendenser och utbredd barnlöshet. Detta är, ihop med naturen, den allra mest grundläggande ”basen”, i jämförelse med dem är både ideologi och ekonomi irrelevant.
Mer Woltmann
Politische Antropologie
Der Historische Materialismus
Die Germanen in Frankreich
Om skribenten: Joakim Andersen
