Det tidiga 1900-talets tyska socialdemokrati var en intressant rörelse, vars företrädare försökte hantera både arvet från Marx och en ny historisk situation. Några värdefulla namn i sammanhanget är Lensch, Woltmann och Niekisch. Även Johann Plenge (1874-1963) är en givande bekantskap. För oss svenskar är han intressant inte minst då han var en av de författare som först myntade uttrycket 1914 års idéer, ett uttryck bland annat vår egen Rudolf Kjellén använde sig flitigt av. 1789 års idéer var frihet och jämlikhet, 1914 års idéer var organisation, solidaritet och disciplin. Volksgemeinschaft var ett begrepp som under denna period användes även av socialister, om än med en mer inkluderande definition än i vissa andra läger.

Plenge är också intressant för den marxistiske läsaren, då han var en av de första som analyserade förhållandet mellan Hegel och Marx. Detta projekt kom som bekant att prägla mycket av 1900-talets västmarxism och kontinentala filosofi, pionjären Plenge visar dock en möjlig annan väg det kunnat ta. Hans slutsatser är att inte bara den unge Marx förde vidare arvet från Hegel, att Hegel i jämförelse med Marx var en gigant och Marx i jämförelse med andra hegelianer en gigant även han, och att den marxska socialismen spelat en viktig roll historiskt men idag inte är relevant. Vad gäller den socialism som istället ska ta form är Plenge bitvis högintressant, och påminner starkt bland annat om Thiriart. Man kan kombinera socialismen med liberalt tankegods som ”anti-rasism”, ”postkolonial teori”, ”HBT” och liknande, historien visar vad accepterande av dessa politiska gökungar mynnar ut i. Men som Plenge, Lensch, Thiriart med flera visar kan den också kombineras med fokus på nation, Europa och en på samma gång heroisk och spartansk gemenskap. Den förra kombinationen är förenlig med konsumtionssamhällets etos, den senare med Europas överlevnad.

Plenge och 1914 års idéer

Marxismen är inte socialismen.
– Plenge

Plenge utvecklar i Zur Vertiefung des Sozialismus sin syn på det historiska läget och den önskvärda framtiden. I likhet med Lensch kopplar han Tyskland till den önskvärda framtiden, i Tyskland har den nya sociala och politiska modellen nått som längst. Mot detta Tyskland står England, den sociala och politiska reaktionen i negativ mening, gårdagens modell med splittring, särintressen, plutokrater. Så vävs kampen mellan socio-politiska modeller samman med geopolitisk kamp. Plenge instämmer i Lensch analys, ”i Tysklands seger måste socialismen finna sin uppfyllelse, i socialismens förverkligande Tysklands seger.” Tysklands seger blir därför mänsklighetens, med ett starkt centrum som kärnan i folkens gemenskap. Den inre och den yttre segern hänger samman.

Delvis kombineras alltså socialism och nationalism hos Plenge, i något högre grad än hos den mer marxistiske Lensch. Plenge vänder sig mot både manchesterliberalism och kommunism, hans socialism har mer gemensamt med korporatism, statssocialism och blandekonomi. Här för Plenge tankarna till Spengler snarare än Marx, han talar om ”yttre individualism” och ”inre socialism” (samtidigt som han vänder sig mot Spenglers pessimism). Den yttre individualismen innebär att man kan ha betydande näringsfrihet. Men den inre socialismen betyder att människor drivs av viljan att tjäna helheten. Man kan misstänka att här finns en inbyggd motsättning, den yttre individualismen riskerar att över tid också bli en inre. Men Plenges perspektiv är fortsatt intressant för den som inte vill den totala staten.

Plenges socialism är mycket tysk-preussisk, han talar om ”en stark, manlig, högst medveten pliktkänsla”. Två sätt att se på omvärlden står mot varandra, socialismens ”ich dien”, jag tjänar, mot det liberala ”ich verdien”, jag förtjänar. Som socialistiska förebilder nämner han därför inte bara Owen, Marx och Rodbertus, utan även Fredrik den store. Överhuvudtaget är Plenge noga med att visa att han för vidare ett arv som är tyskt, där inte bara Marx ingår utan även Lasalle, Hegel och Fichte. Om Marx var teoretikern, arvtagare till Hegel, så var Lasalle praktikern, arvtagare till Fichte.

Plenge och liberalismen

Det är hög tid att erkänna det faktum att socialismen måste vara makt-politik, eftersom den kommer vara organisation. Socialismen måste vinna makt, den får aldrig blint förstöra makt.
– Plenge

Plenge hade upplevt den tyska förlusten i Första världskriget, en förlust han bland annat skyllde på ”doktrinära marxister och svärmare”. Han förebrådde dem att de satt klassen framför helheten, och beskrev dem som anarkister. Genom deras oförmåga att förstå den historiska situationen hade England segrat. Den ordning som Wilson senare infört, den parlamentariska demokratin, beskrev Plenge som en trojansk häst, avsedd att försvaga och splittra nationer. Parlamentarism och socialism är inte lättförenliga storheter.

I likhet med Thiriart vände sig Plenge också mot antisociala religioner, religioner som vänder sig mot staten och organisationen. ”Toleransen har en gräns”, noterade Plenge, den gränsen nås när religionen blandar sig i politiken. Han analyserade både kristendom och judendom politiskt, under Plenges tid var islam inte etablerat i Tyskland.

Plenge vände sig också mot den liberala individualismen och antropologin. Den rena individualismen är en illusion, människan är alltid ett ”soziales ich”. Detta torde förklara varför de flesta individualister är så lika.

En intressant aspekt av Plenges tänkande är likheten med vår nordiske Ulf Modin. Så såg han inte proletariatet som historiens subjekt, utan de nya skikten av experter.

Sammantaget finns det alltså mycket av intresse hos Plenge, inte minst blottlägger han aspekter av folkhemmet och dess etos som idag glömts bort och utan vilka det egentligen framstår som obegripligt. Ich dien, den inre socialismen, är det sociala kapital folkhemmet förutsätter, och frågan är om detta är möjligt i ett mycket heterogent samhälle med en snabbt växande etnisk underklass och en krympande infödd medelklass. Betraktad ur ett plengeanskt perspektiv framstår den samtida socialdemokratin som sinnessvag. Kopplingen mellan historia och geopolitik kan också vara intressant, hur bör man exempelvis som socialist se på det anglo-saxiska NATO respektive ”Putins Ryssland”?

Samtidigt finns det naturligtvis också brister hos Plenge, som hos snart sagt alla socialdemokrater. Någon högre princip än stat och organisation finner vi exempelvis inte, trots den något mer positiva synen på religion och på Hegel. Även om avståndet är större än hos en leninist befinner sig Plenge också farligt nära statssocialismen och den managerial state som under 1900-talet urartade till en therapeutic state. Detta bör man vara medveten om ifall man exempelvis inspireras av Plenge i skapandet av en alternativ vänster. Men jämfört med den idag existerande ”socialismen” är Plenge uppenbart överlägsen.

Vi finner mer Plenge här

Zur Vertiefung des Sozialismus
Marx und Hegel

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.