Idag har en av de stora nyheterna varit att LUF Stockholm vill legalisera nekrofili och sex mellan syskon. Det säger något om vår tid att spektakulära avvikelser som detta får betydande mediautrymme och blir ”snackisar”, medan mer djupgående tendenser som ”det stora utbytet” eller kulturens och skolans ständiga förfall förbigås med tystnad. Samtidigt är LUF Stockholms senaste, inte alldeles publikfriande, utspel värt att kommentera, bland annat då det säger en del om vår samtid.

LUF och civilisationen

Så är kraven på legalisering av incest och nekrofili ett tecken på att detta är ett ungdomsförbund som saknar all insikt om vår civilisations väsen, dess historiska förutsättningar et cetera. De ser den som ett givet faktum, där man kan förändra centrala parametrar som, exempelvis, incestförbudet och monogamin utan att helheten hotas. På så vis påminner de om bortskämda och överbeskyddade barn. Detta är inte unikt för LUF Stockholm utan något de delar med flera ungdomsförbund, jämför kraven på öppna gränser eller CUF:s tankar om månggifte och MUF:s anammande av ”normkritiken”. De är kort sagt fundamentalt olämpliga att leda vårt land, på grund av sin verklighetsfrämmande världsbild och underliga prioriteringar.

Samtidigt är de spektakulära förslagen inte de enda. Egentligen vill de även montera ner välfärden för att möjliggöra ett än mer omfattande mottagande av migranter. Dessa förslag ses inte ens som värda att uppmärksamma i media, något som antyder att det inte bara är LUF som saknar verklighetsförankring och känsla för vår civilisations sårbarhet. Det enda positiva här är att det finns en inbyggd motsättning i deras bisarra utopier, de människor de vill ersätta svenskarna med ser sällan med blida ögon på nekrofiler.

LUF och liberalismen, ”att tänka längre”

Den enda radikala boten är uppenbarligen att omge tidelaget med samma principiellt positiva förutsättningar som samlaget mellan man och kvinna.
– Ullerstam

Samtidigt bör vi vara medvetna om att LUF:s förslag inte är icke-liberala. Legaliserad nekrofili, nedmontering av välfärden och öppna gränser är exakt vad liberalismen leder till. Den som har svårt att smälta dessa fenomen bör därför fundera över om den liberala hegemonin i Sverige egentligen ligger i hans eller hennes intresse. När LUF-ordföranden säger att ”en av våra uppgifter är att tänka ett steg längre” har hon inte fel i sak, utan skriver in sig i den långa kedjan av unga liberaler som sedan 1700-talet steg för steg vridit samhällen i en mer avvikande riktning. Det började med kritik av tron och altare, fortsatte med 1968 och sexuell revolution, idag handlar det istället om nekrofiler och folkutbyte. Men tendensen är tydlig, och det som något begränsat den har varit segheten i strukturer som religiositet och folklig moral. Vill man vända tendensen kan man kort sagt inte göra det som liberal, utan man bör fundera över i vilket tecken man kämpar.

Det fascinerande i sammanhanget är att LUF talar om att de vänder sig mot ”morallagar”, samtidigt som de alltså kräver öppna gränser och offrandet av välfärden på ”flyktingarnas” altare. Här har vi att göra med liberalismens pseudo-religiösa karaktär, vilken redan Max Stirner på sin tid effektivt blottlade. Den är en uppsättning abstraktioner, som man kan välja att acceptera eller avböja. Dess avgudar är bland annat ”individen”, ”avtalet”, ”egendomen” och ”mänskligheten”, och accepterar man dessa är det svårt att argumentera mot att fattiga människor testamenterar sin kropp till nekrofiler. Eller att välfärden monteras ner och gränserna öppnas på vid gavel.

LUF som sjukdomstecken

Vad vi bör notera är att detta är inte första gången ”förtrycket” mot nekrofiler tas upp i Väst. Det ägde rum även i samband med den sexuella revolutionen 1968, då även blottarnas och pedofilernas nöd på fullt allvar diskuterades. Detta har idag selektivt glömts bort, men det var då ett steg på vägen mot en nödvändig folklig back-lash. Betraktat på det viset är LUF Stockholm ett lovande tecken på att de liberala hegemonerna nu börjat spåra ur i sådan grad att deras grepp om samhället står på spel.

Vad vi dock bör vara medvetna om är att samma process ägde rum på 1980-talet, och den ledde inte till något av långsiktigt värde. Mycket av den kulturella och sociala degenerationen lämnades intakt, men kombinerat med ekonomisk nyliberalism. Det är ett sådant scenario vi idag vill undvika, därav behovet av metapolitik och en ny kultur.

Vidare läsning


Fria Tider – Stockholmsliberaler vill legalisera lik- och syskonsex


Ullerstam och nuliberalismen


1968 och pedofilin


Max Stirner och individualanarkismen


Stirner och högern

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.