I dagarna har skillnaden mellan de självbetitlade ”realisterna” och vi som har en världsåskådning blivit tydligare än någonsin. Anledningen till detta är givetvis att den nya jämställdhetsministern Nyamko Sabuni beslutat att staten ska sluta finansiera CMR, Centrum Mot Rasism. CMR har främst gjort sig känt för att finansieras med dryga 5 miljoner i skattepengar om året, att avslöja en hiskeligt rasistisk glass, och… inte så mycket mer. Organisationen har därför snarare fått människor att bli sverigedemokrater i ren protest mot ett samhälle som blivit så politiskt korrekt att man jagar glassar och andra rashatande godsaker, än tjänat sitt egentliga syfte. Detta inser Nyamko, och därför drar hon in det statliga stödet.
Deras reaktion på detta säger mycket om ”realisterna”, de har nämligen blivit själaglada och höjt henne till skyarna. Detta pekar på två vanliga problem med ”realister” (eller ska man använda den mindre vänliga termen småborgerliga liberaler?).
Oförmågan att se bortom skenet
Normalt när man studerar ett samhälle, eller för den delen en person, måste man skilja mellan hur den presenterar sig själv, och hur den egentligen är. Det är alltså en skillnad mellan sken och verklighet. Det är alltså en skillnad mellan vad en regering säger att den gör/vill, och vad den faktiskt gör.
Verkligheten under Nyamko Sabuni och hennes regering kommer fortsatt att präglas av en massinvandring av historiska proportioner (det talas rentav om att öka den ytterligare). Detta oavsett om en irriterande institution som CMR avskaffas eller inte.
Verkligheten kommer fortsatt att präglas av en strävan efter det mångkulturella samhället, även om Masoud Kamali slutar skriva statliga rapporter.
Verkligheten är att Nyamko sagt att hon kommer att bekämpa SD (det parti som torde stå de flesta ”realister” närmast i frågan om massinvandring).
Verkligheten är inte att regeringen nu planerar att montera ner hela integrationspolitiken, även om man insett att vissa detaljer måste finslipas eller tas bort för att det ska gå lite smidigare. Ett exempel på detta är att den dag Nyamko vänder sig mot Expo (ett verkligt instrument för makteliten) snarare än CMR (ett skämt), så är jag möjligtvis benägen att äta min egen hatt.
Den som inte kan skilja mellan irritationsmoment som CMR och Kamali, och verkliga hot, kommer aldrig att kunna uppnå något som ens påminner om ett revolutionärt medvetande. Vilket osökt för oss vidare till ”realisternas” andra tillkortakommande.
Oförmågan att radikalt ifrågasätta maktstrukturen
Kanske låter man som Masoud Kamali när man börjar tala om strukturer, men det är en risk man får ta. Många människor är nämligen oförmögna att på allvar ifrågasätta det system de lever i. Dessa människor förklarar hellre problem genom att ”dom bakom CMR är idioter”, ”islam är en dum religion” eller ”Göran Persson är en idiot, tänk vad mycket bättre allt vore om vi hade Reinfeldt”, än genom en grundläggande analys av hur systemet som helhet/totalitet fungerar. Oviljan att ta det mentala steget bortom etablissemangets världsbild är stark hos dessa människor, och det innebär att de hellre letar efter en hjälte inom etablissemanget som ska frälsa dem, än inser att hela etablissemanget är ruttet (och detta beror inte på att de är ovanligt dåliga eler obegåvade människor). Denna ovilja kan ibland bli så stark att de påminner om en misshandlad kvinna som vant sig vid att leva med sin plågoande, men som gång på gång låter bli att lämna honom när han slänger åt henne lite känslomässiga brödsmulor.
Denna världsbild präglas av tanken att ”allt är egentligen bra som det är, med vissa undantag” (dessa undantag kan sedan vara islam, CMR eller feminister). ”Massinvandring är ok, så länge det inte leder till höjda skatter eller brott som drabbar mig, så vill jag inte pekas ut som ”rasist” av etablissemanget så jag struntar i om det pågår ett mjukt folkmord”.
CMR:s kampanjer mot glassar och choklad har gjort en fantastisk nytta för att väcka människor till ett medvetande om att något är sjukt i dagens system, men ”realisterna” vägrar att se detta eftersom de förblindats av sin längtan efter en etablerad politiker som slänger åt dem minsta lilla kaksmula. Att kaksmulan är av rent symbolisk art torde inte vara att förvånas över, den som nöjer sig med det lilla får heller sällan särskilt mycket. Klassisk maktanalys skulle ha lärt ”realisterna” att makten gör inget om den inte känner sig tvingad, vilket innebär att okritiska hyllningar kanske inte är det bästa sättet att få Nyamko att gå vidare och avskaffa fler symboler för massinvandringens mer extrema förespråkare.
Vi tvingas alltså dra den föga uppmuntrande slutsatsen att när det kommer till kritan, så är Masoud Kamali värd mer respekt än dessa ”realister”, just för sin konsekventa kamp för en världsåskådning snarare än reaktionär längtan efter politiker som ska rätta till allting. Kort sagt, vår kamp grundas i en världsåskådning, ”realisternas” grundas i känslor som tidvis kan få dem att verka radikala men som i grunden enbart är reaktionära och synnerligen lättmanipulerade. Folkpartiet har lurat deras opinion tidigare (med kravet på språktest, som sedan diskret drogs tillbaka), och det kommer att kunna göra det igen.
Om skribenten: Joakim Andersen
