Bland vår tids kultklassiker återfinns Fear and Loathing in Las Vegas av Hunter S. Thompson. Boken gavs ut 1971, och filmatiserades 1998. På ett mer ytligt plan skildrar den journalisten Raoul Duke och den samoanske advokaten Dr Gonzo, som konsumerar kopiösa mängder droger, förstör hotellrum och beter sig illa. På detta plan är det en mycket underhållande historia, men det är även en skildring av psykologiska gränstillstånd i stil med exempelvis Jüngers Psykonauterna.
The only thing that really worried me was the ether. There is nothing in the world more helpless and irresponsible and depraved than a man in the depths of an ether binge. And I knew we’d get into that rotten stuff pretty soon.
Minst lika givande är Fear and Loathing in Las Vegas dock som en samtids- och miljöskildring. De båda narkomanerna konstaterar redan tidigt att deras färd till Las Vegas också är en resa för att finna den amerikanska drömmen, samtidigt är de två levande reliker från ett 1960-tal som misslyckades, och blev en del av makten.
Den amerikanska drömmen
…I want you to know that we’re on our way to Las Vegas to find the American Dream… this is a very ominous assignment – with overtones of extreme personal danger.
– Raoul Duke
Resan till det isolerade Las Vegas, omgivet av livsfientlig öken och hela den amerikanska Västerns mystik, är samtidigt en färd in i den amerikanska myten, ett sökande efter den amerikanska drömmen. Duke och Gonzo har en ambivalent relation till drömmen. Å ena sidan bejakar de den gränslöshet, omåttlighet, fart och råa aggression den innehåller. De konsumerar droger, hyr och förstör dyra bilar, och tar överhuvudtaget drömmens gränslöshet till dess logiska, självdestruktiva ändhållplats i en era då detta är det enda sättet att leva den. Å andra sidan möter de den i all dess förvridna och skrämmande prakt. Casinon, konsumism, hotfulla poliser, småborgare, och inte minst deras eget drogade vansinne visar ständigt den skrämmande, socialdarwinistiska verkligheten under den glättiga ytan. Särskilt tydligt blir det när människorna förvandlas till monster i Dukes drogframkallade hallucinationer.
But our trip was different. It was a classic affirmation of everything right and true in the national character. It was a gross, physical salute to the fantastical possibilities of life in this country – but only for those with true grit. And we were chock full of that.
Om en Kerouac sökte den amerikanska drömmen genom resor över landet, sker det hos Duke lika mycket genom konsumtion av droger. Drömmen har också förvridits till en krampaktig och mörk karikatyr under de knappt 30 år som skiljer de båda. Problemet här är att syntesen mellan drogmissbrukets misärartade avgrunder och den amerikanska drömmens yttre former gör att det för Fear and Loathings publik kan framstå som glamoröst även med mänsklig förnedring och misär. Detta kan innebära att individer med potential att genomskåda samhället istället går under i missbruk, eller som traditionalisten Evola uttrycker det: ”they succumb to the seduction of the states caused by the drugs, which often wreck their already weak personality”.
Not for me. No mercy for a criminal freak in Las vegas. This place is like the Army: the shark ethic prevails – eat the wounded. In a closed society where everybody’s guilty, the only crime is getting caught. In a world of thieves, the only final sin is stupidity.
– Raoul Duke
En eras död
There was a fantastic universal sense that whatever we were doing was right, that we were winning. . . .
And that, I think, was the handle—that sense of inevitable victory over the forces of Old and Evil. Not in any mean or military sense; we didn’t need that. Our energy would simply prevail. There was no point in fighting — on our side or theirs. We had all the momentum; we were riding the crest of a high and beautiful wave. . . .
So now, less than five years later, you can go up on a steep hill in Las Vegas and look West, and with the right kind of eyes you can almost see the high-water mark — that place where the wave finally broke and rolled back.
– Fear and Loathing in Las Vegas
Samtidigt är Duke och Gonzo överlevare från 1960-talet, med dess ”fria kärlek”, anti-auktoritarism, och tron på de psykedeliska drogernas världsomdanande potential. Under 1970-talet, och i Las Vegas i synnerhet, är de en anakronism, och lever under ett ständigt hot om upptäckt. Samtidigt tänker Duke med jämna mellanrum tillbaka på sin generations drömmar och misslyckande, vilket ger romanen en tragisk underton.
This was the fatal flaw in Tim Leary’s trip. He crashed around America selling ”consciousness expansion” without ever giving a thought to the grim meat-hook realities that were lying in wait for all the people who took him too seriously… all those pathetically eager Acid Freaks who thought they could buy Peace and Understanding for three bucks a hit.
Intressant är också att de båda genom sina egna handlingar visar följderna av och begränsningarna hos 1960-talets vackra retorik och tal om ”frihet”. För de människor som kommer i deras väg, städerskor, liftare, minderåriga flickor, framstår de som amoraliska odjur, som hotar, drogar och utnyttjar sin omgivning. Deras frihet äger alltså regelmässigt rum på omgivningens bekostnad. Samtidigt är detta sannolikt ytterligare en del av bakgrunden till Fear and Loathings popularitet, den outtalade människosyn där andra människor reduceras till statister i huvudpersonernas tripp. En människosyn som görs mer hanterbar och mindre uppenbar då Thompson tillhörde ”vänstern”.
Extra intressant är dialektiken mellan jakten på den amerikanska drömmen och det krampaktiga fasthållandet vid en era som dött. Detta då 1968 på många sätt var ännu ett uttryck för den amerikanska drömmen. Denna diffusa relation uttrycks inte minst när de båda huvudpersonerna sniffar eter från en amerikansk flagga, och symboler med koppling till den amerikanska drömmen respektive ”motkulturen” överhuvudtaget glider över i varandra i ett närmast incestuöst tillstånd. Duke noterar också flera gånger hur exempelvis droger blivit en del av ”mainstream”. Frågan han inte ställer sig är om ”revolten” överhuvudtaget var en revolt.
This is not a good town for psychedelic drugs. Reality itself is too twisted.
Alteritet
He who makes a beast of himself gets rid of the pain of being a man.
– Dr Johnson (citerad i början av Fear and Loathing)
Ett intressant tema i Fear and Loathing är överhuvudtaget det ständiga skiftandet av perspektiv och identiteter. Duke anammar tidvis en rasistisk vokabulär, och talar om sin advokats ”rasliga handikapp”, däremellan låtsas de bland annat vara doktorer, racerförare och poliser. Detta är förövrigt återkommande i Thompsons verk, även ”Raoul Duke” är en pseudonym som man egentligen aldrig kommer särskilt nära. Man kan också notera att han ständigt var fixerad av auktoritetsfigurer, på ett sätt som förmodligen var psykologiskt tämligen intrikat. När han inte kallade sina ovänner ”nazis” låtsades han istället vara polis. Detta skiftande av identiteter tillhör i varje fall behållningarna med boken.
Sammantaget är det en fascinerande liten bok, som ger en inblick både i den amerikanska drömmens och den amerikanska 60-talsvänsterns återvändsgränder, delvis också i relationen mellan dem. Den är också bitvis mycket underhållande, och Ralph Steadmans groteska illustrationer bidrar kraftigt till bilden av monstren som lurar under den amerikanska drömmens plastartade yta. Även filmen är välgjord, trogen mot boken och fångar väl tidsandan med allt från kläder till musik. Man bör dock även vara medveten om begränsningarna i Thompsons världsbild, i grunden handlar det lika mycket om två medelklassmän som konsumerar hysteriskt och utnyttjar människor i sin omgivning för sin egen tripp. Vilket på sitt sätt säger lika mycket om den amerikanska drömmen och 60-talsvänstern som Raoul Dukes monologer.
Relaterat
Hunter S. Thompson/Kingdom of Fear
I decided to call my attorney as soon as possible. Have him wire me some money to buy a huge albino Doberman.
– Raoul Duke
Om skribenten: Joakim Andersen
