Fransmannen Guillaume Faye’s kanske viktigaste verk har publicerats i engelsk översättning. Det argumenterar med kraft för undergång och katastrof, men brister en smula i det konstruktiva.
Guillaume Faye’s tredje bok i engelsk översättning fokuserar, så här lagom till 2012, på hans katastrofteori. Convergence of Catastrophes är på många sätt den forne GRECE-medarbetarens centrala verk, och därmed en lindrigt sagt apokalyptisk historia. Alla de negativa tendenser som ligger i tiden dras upp, och till sin spets, uppbackade av en ändlös rad referenser till mestadels ganska accepterade myndigheter, forskare, opinionsbildare och förstå-sig-påare. Tanken på katastrofernas konvergens – uppfattningen att världen eller Europa kan klara något av de massiva hot som lurar vid horisonten, men inte samtliga – har tagit upp Fayes tankar i decennier. Det handlar om vad han kallar en ”explosiv cocktail,” och vad den innebär för en krisande planet.
Faye fokuserar på ett antal problem, mer eller mindre allmänt erkända. Ekologisk kris (”det globala ekosystemets kollaps”), motsättningen mellan radikal islam och västvärlden, Europas interna sönderfall i invandringens och avkulturaliseringens spår och slutligen den instabila världsekonomins inneboende tendens mot jättekris. Poängen är, än en gång, att vart och ett av dessa problem för sig självt vore hanterbart, men att samtliga (eller åtminstone ett par av dem) tagna tillsammans kommer att visa sig övermäktiga Väst, och världen i allmänhet.
Faye presenterar utan tvivel övertygande beviskedjor. På miljöområdet möter vi förgiftade grundvatten, nedhuggna skogar, radioaktivitet och slutligen epidemier. Motsättningen mellan Väst och Islam följer etablerat mönster i de här sammanhangen, men även om Faye främst koncentrerar sig på rätt lätt påvisbara saker känns det hela ändå lite post 11/9-alarmistiskt. De massiva biologiska eller nukleära terrorattacker Faye förutspådde (då boken publicerades i Frankrike 2004) har fortfarande inte inträffat, och jag är nog benägen att även fortsättningsvis betrakta den ”islamistiska extremismen” som ett problem som främst rör den muslimska världen och Israel (och, i viss mån, Sydostasien och Indien). Den utgör förvisso också ett ofta obehagligt inslag i den mångkulturella verkligheten i Europa, men den förblir ändå främst just ett inslag bland många väl så oroande trender, och jag anar en viss populism bakom Faye’s fokus på muslimer och terrorism som en potentiell katastrof jämförbar med ekologisk kollaps eller ekonomisk världskris. Förvisso inte, så här efter Breivik, någon vidare effektiv populism, men då boken ursprungligen skrevs var förstås Islambashing mer på modet också i de fina salongerna (att jämföra med nu, då även sanslösa uttryck för just islamistisk extremism överhuvudtaget knappt ska diskuteras alls av samhället, i alla fall i Sverige).
När Faye diskuterar invandring i allmänhet övertygar han mer – om någon trodde att situationen i Södertälje eller Biskopsgården gått överstyr, rekommenderas studier av Fayes digra referensarkiv över franska vansinnigheter. Att tala om ett territoriellt sönderfall, om än i liten skala än så länge, är faktiskt inte att överdriva det minsta när det kommer till situationen i Frankrike, och bättre kommer det förstås inte att bli under rådande förutsättningar. Kaos, snarare än kalifat, är det mer realistiska scenariot när det gäller följden av Europas migrationspolitik.
När det kommer till världsfinanserna skiljer sig inte Faye överdrivet mycket från mer etablerade pessimistiska ekonomer av både vänster- och högersnitt. Spekulation, överbelåning och skenande utgifter kommer att ta knäcken på Västvärldens ekonomi, med förutsägbara följder också för resten av jorden. Även här handlar det om ganska robusta, konkreta och allmänt kända data och tendenser, tolkade till sin absoluta spets.
Det här är en bok som är rolig att läsa; Faye är retorisk och uppkäftig, och drar sig inte för att använda utropstecken. Stilen är, kort och gott, mycket fransk (eller, givet min usla franska, mycket fransk översättning till engelska). I vissa avseenden påminner den något om Jacques Elluls, även om Faye för det första inte är kristen eller anarkist, och för det andra inte riktigt når den senares analytiska djup. Texten är i alla fall kryddad med referenser, främst till samtida ”mainstream”-källor, men även till högergiganter som Evola, Eliade och till och med Guénon.
Det finns två uppenbara brister i Convergence of Catastrophes, som jag ser det. För det första tror jag inte att Faye har rätt – jag tror inte på en apokalyptisk kollaps på kort tid, som genast visar alla dumma knäppisar hur fel de har haft. Fayes lindrigaste scenario (han presenterar tre i bokens slut) misstänker jag är det mest drastiska vi kan tänka oss. Att Europa går sönder, utarmas och förlorar all politisk betydelse för tid och evighet är en betydande risk, och där spelar alla faktorer Faye tar upp in, men det är faktiskt inte säkert att det kommer att ske med någon som helst märkbar dramatik. Många former av undergång märks inte förrän efter generationer av försämrade omständigheter. På samma sätt är de globala ekologiska problem han tar upp visserligen extremt besvärliga lokalt, och möjligen på väg att bli det globalt, men särskilt säkra på att det ”smäller” när som helst kan vi i varje fall inte vara. Det spelar i och för sig mindre roll i sig självt; den faktiska utvecklingen sådan den nu ser ut är i många avseenden illa nog, och inom vissa områden (geografiska eller abstrakta) kan man tala om kollapser som redan nu har skett.
Ett värre problem, det andra, får man om man hänger upp sitt politiska projekt på föreställningar om sekulära apokalypser. Dels för att man avstår från att utveckla strategier för att bemöta den vardagliga utvecklingen – kritisera politiska beslut och samhällstrender utifrån att de är skadliga och dåliga här och nu, snarare än utifrån att de kommer att leda till framtida undergång. Dels för att man hamnar i en mycket märklig position om man ger intryck av att hoppas på att jorden ska gå under, som Faye faktiskt gör. Det är en vanlig radikal dröm, lika utbredd hos vänstern som hos högern, men en ganska dålig utgångspunkt för politisk handling. Att som någon som Netjajev aktivt försöka riva det omgivande samhället i förhoppningen att det nästkommande ska bli bättre är knappast en rimlig politisk linje. Det är förvisso inte något sådant Faye förespråkar, men Convergence of Catastrophes är fattig på konkreta förslag till lösningar. I viss mån får man intrycket att Faye tycker att man ska sätta sig och vänta. Det är förstås att föredra framför Netjajevska våldshandlingar, men ändå knappast rätt väg att gå för den som menar sig ha politiska idéer värda att omsätta i handling.
För naturligtvis är det så att det finns mycket som kan hända än, och inga av de utvecklingslinjer Faye tecknar är huggna i sten. Alltifrån invandring till världsekonomin drivs av tydliga intressen, val som görs i givna maktcentra av givna orsaker. Om människor med makt byter linje – eller, betydligt troligare, människorna med makt byts ut mot bättre sådana – vore det visserligen svårt, men långt ifrån omöjligt att vända de trender som för närvarande mycket riktigt tycks dra Europa och världen mot det Faye kallar katastrofernas konvergens.
Man bör läsa Convergence of Catastrophes med ovanstående brasklappar i åtanke. Gör man det finns det mycket att hämta.
Finns att köpa gissa var.
Post scriptum: Det verkar som att Faye förra året kom fram till ungefär samma saker som jag påpekar ovan, och därför skrev en ny bok. Michael O’Meara recenserar den här.
Om skribenten: Solguru
