Av min farfar, född 1889, ärvde jag två floretter. Den ena skaffade han åt sig själv i unga år för att träna med. Den andra hade tillhört en av hans bekanta som under oklara omständigheter tog livet av sig, strax efter en fjällresa. Vissa påstår att floretten på något sätt var inblandad i händelsen, men det är obekräftat. Ingen nu levande människa kan emellertid säga vilken av dem det är.

I min barndom hängde de på en vägg i farfars hus. Min kusin och jag tog oss ibland friheten att fäktas med dem, olovligen. Det hände att vi gjorde oss illa. Klingorna är avsevärt styvare än på moderna tävlingsmodeller, även om spetsarna mattats något med åren. Jag minns också att en ansågs farligare och därmed tuffare. Men vilken?

Den ena, en så kallad ”tysk florett”, har en 8-formad parerstång medan den andra har en skålformig parerplåt, ibland kallad fransk. Båda har knapp av mässing och snörlindad kavel eller grepp. De är enligt stämplarna smidda av en Emanuel Svalling, verksam i Eskilstuna mellan 1836 och 1881. Vid förra sekelskiftet var dylika vapen ganska vanliga vid de högre läroverken (gymnasienivå) i Sverige, som en del av gymnastikredskapen. Även skarpskytte med mausergevär förekom. Det var sannerligen andra tider.

Som stridsvapen har floretter främst använts under 1500- och 1600-talet. Det blev senare ett populärt duellvapen. Användandet fordrar mer teknik än andra huggvapen, och skadorna från vapnet blir inte lika ”blodiga”, och det ansågs därför som ett gentlemannavapen. [Wikipedia]

***

Skrock ligger inte för mig, och hade det handlat om någon annan tingest hade jag inte brytt mig om huruvida den tillhört en självmördare. Men floretter är ju ändå ett slags svärd, och dessa införskaffades i en tid när det fortfarande förväntades av en studerad karl att han skulle kunna hantera dem. De har alltså, i all sin enkelhet, en viss autenticitet och utan övriga jämförelser är forna berättelser om förbannelser kring just svärd inte helt ovanliga… Att lämna sådant vidare till nästa släktled tar jag inte alldeles lätt på.

Och ja – jag ser också att den hjärtformade skuggan, till vänster på fotot ovan och helt oavsiktlig, tycks genomborras av den ena klingan, men att tolka det som en ledtråd vore kanske väl djärvt.

//Nilrik

Om skribenten: Henrik Lind

Henrik Lind (fil. kand) är verksam som musiker och författare och har bloggat som Nilrik sedan 2009. Personliga naturskildringar varvas med kritiska tankar om samtiden, resereportage och en och annan anmärkningsvärd drömsekvens. Ambitionen är att bidra till den kulturella och politiska omvälvning Norden så desperat behöver – om inte annat genom att locka läsaren att närmare bekanta sig med Sveriges natur. Allegoriska kortnoveller kan förekomma.