Johannes Nilsson har knackat ner en observation kallad ”Twittermobb och Flashbackpöbel.” Blogginlägget ger sig på att reda ut den virtuella klasskamp som ägt rum i flera år nu, och står mellan kultursidornas vänster och de anonyma kommentarsfältens höger (till vilka Nilsson även räknar Axess, Pär Ström och sannolikt även Motpol). Grundpoängen är att Sveriges debattklimat fragmenterats och polariserats till en punkt där normal kommunikation nästan gjorts omöjlig. Överlag är det en ganska förtjänstfull skildring, som få torde finna mycket att invända mot i sig själv.
Rasbiologer och Hipsters
Nilsson beskriver först och främst Flashback, där han menar att ”den självlärde rasbiologen under trygg pesudonym [kan] raljera fritt kring Judars och Negrers IQ-nivåer i armslånga inlägg”. Sedan går han vidare till Twitter, som han presenterar som ett ställe där ”storstadens hipster [kan] nätverka och bygga upp sitt ’personliga varumärke’ med klyftiga tweets.”
Personligen har jag aldrig upplevt att Twitter har minsta existensberättigande, eftersom hela formatet tycks uppmuntra till enfaldigast tänkbara plakatdebatt och genom själva sitt väsen fördummar och gör diskussionen så grund som man överhuvudtaget kan tänka sig. De enda associationer jag har till mikrobloggandet är rubriker på Aftonbladet och Avpixlat om hur den ena eller den andra politikern ”tweetat” något inopportunt eller korkat.
Ryggdunkarpöbel
Problemet med Flashback (här förstått som främst Integration & Invandring-underforumet) tycks istället vara att det övergivits nästan helt av alla representanter för både etablissemanget och andra politiska inriktningar än olika varianter på invandringskritik. De som trots detta ger sig in på att försvara invandringen är ofta pinsamt usla (i många fall rör det sig om uppenbara troll), och följden blir förstås att vare sig argumentation eller dialog utvecklas särskilt mycket bortom en viss punkt. Nilsson beskriver det hela så här: ”Här är problemet åter den bedövande ensidigheten: någon startar en tråd om en korkad artikel. Flashbacks främsta haverister sågar den sönder och samman. En och annan flashbackstjärna åstadkommer en giftig sociologisk eller presshistorisk analys. Pöbeln sluter upp med ryggdunkningar och hejarop.”
Beskrivningen av Flashback är i allt väsentligt korrekt, och jag förmodar att detsamma gäller skildringen av Twitter (som jag dock av ovan angivna orsaker överhuvudtaget inte intresserar mig för). Nilsson sammanfattar det hela i sin avlutande anmärkning om Flashback:”Här finns kort sagt ingen debatt, inga tankar skaver mot varandra, ingen antites till PK-landsförrädar-tesen som kan bidra till en ny syntes. Allt vi har är en intellektuell onani, i slutändan lika steril och tom som twittermobbens 140 tecken.”
Makten vs. Folket
De två formerna av sociala medier representerar givetvis ”makten” respektive ”folket” – Twitter är kulturvänstern, den mer eller mindre vänsterliberala borgerligheten och de som kontrollerar diskursen, Flashback är den invandringskritiske/främlingsfientlige svenne banan som inte vill bo i ett ghetto, eller den rebelliske högerextremisten som inte kan eller tror sig kunna få jobb på grund av sina åsikter. Motsättningen är i dag i allra högsta grad reell, och rör förstås mycket allvarligare saker än Flashback och Twitter. Kultursidorna, med sina Svelandare och Linderborgare, mal på med Breivikjämförelser i parti och minut. Johan Lundberg och Axess försöker kontra de helt sanslösa angreppen med att själva hitta på motsvarande dumheter (att SCUM-manifestet skulle utgöra ett hot mot demokratin och svenska män är så pass obegåvat att det faktiskt åtminstone nästan kan jämföras med Kurdo Baksis vilja att låta gripa Jimmie Åkesson för Breiviks brott), och sedan var debatten i stort sett slut.
Motsättningen mellan kommentarsfält och artikel, mellan vänster och höger i kulturell och politisk mening, går djupt. Så djupt att bägge sidor tycks ha gett upp varje försök till dialog. Istället handlar det numera om rekrytering, och om taktiskt bekämpande av fiender. Femtio Breivikar till skulle inte påverka ”Flashbackpöbeln”, tusen gruppvåldtäkter i Mariannelund-stil skulle inte rubba Daniel Poohl och Lisa Bjurwald. Vad som faktiskt händer blir helt ointressant, eftersom händelser bara finns till för att illustrera ideologiska poänger. Debatten – både på internet och i media – går i stort sett enbart ut på att antingen rasiststämpla eller anklaga för politisk korrekthet. Själva verkligheten bedöms uteslutande efter vilka intressen de kan antas tjäna: ”Är det rasisterna eller PK-journalisterna som vinner om det är så här?”
Skurkarna
Att gnälla på Flashback och kommentarsfältshögern är lätt, och det har gjorts både sämre och bättre av andra. Till syvende och sist är det ändå så att ”Flashbackpöbeln” inte sätter dagordningen. Som alltid annars genom historien så är högerns radikalisering en följd av vänsterns – det har gällt från de tidiga reaktionerna mot Franska Revolutionen, fram till och med fascismen. Väsentligare för den aktuella diskussionen: det är inte i kommentarsfälten ”debattklimatet” skapas – tvärtom är dessa uppenbarligen till stor del spegelbilder av det tonläge som råder på ledarsidor och i media i stort. Det är alltså i huvudfåran – hos ”kultureliten” – förändringen skulle behöva ske. Och det kommer den inte att göra. Primärt beror det på att just de personer som står för ruljansen inom media och kulturliv till största delen ser debatt och diskussion som rena maktmedel (”frigörande” maktmedel förvisso, men ändå maktmedel).
Fri debatt och åsiktstolerans kan med detta synsätt lika gärna tjäna förtrycket som göra nytta – och är aldrig ett självändamål för att söka sanningen. Det innebär att vad som helst som tjänar ens egna eftersträvade politiska mål är fullt legitimt. Det innebär också att i sak riktiga uppgifter som strider mot det egna politiska projektet är ointressanta. Ska jag vara helt ärlig tror jag att en betydande andel av nu aktiva svenska vänsterskribenter skulle tycka, eller i alla fall skulle kunna skriva, att Johannes Nilssons blogginlägg delar Breiviks världsbild (”en föreställning om en vänster som utgör en elit i samhället…”).
Seriös diskussion?
Jag tvivlar alltså på att vänstern och redaktörs-/journalistkasterna någonsin kommer att ta någon seriös diskussion med folk som avviker från deras ståndpunkter (då menar jag alltså inte politiska debatter där man står och vräker ur sig dum skit för att visa att man ”vågar ta debatten” med någon kommunal SD:are, utan verkliga, seriösa debatter). För det första för att man, så länge man betraktar diskussion uteslutande som ett medel för att nå vissa mål och helt ointressant för frågan om vad som är sant och inte, bara kan förlora på att släppa in andra. Sveriges invandringspolitik, familjepolitik, abortlagstiftning och kyrkopolitik är antingen redan så radikala de kan bli, eller går i rätt riktning. I dessa och många andra frågor kan socialliberaler och övrig vänster inte acceptera att andra åsikter än de redan fastställda kommer till tals utan att skada en utveckling som ses som organisk och ett ändamål i sig själv. Man vet med andra ord att alternativa röster i politiken bara kan begränsa det egna projektet på ett eller annat sätt. För många har ju dessutom den radikala världsbilden blivit så djupt inympad att man faktiskt tror att till exempel konservatism är ondska – Breivik är då inte ett perverst undantag som överraskade alla, utan en på allvar självklar konsekvens av att inte vara vänster.
Med den världsåskådningen är det nästan begripligt att man inte vill ha någon seriös debatt. Och följden av den inställningen blir fler, och argare, röster från Flashback och den högerextrema bloggsajten motpol med kopplingar till Vit Makt-rörelsen och den nazistiska etc, etc.
Farlig och ohållbar
På längre sikt är situationen farlig och ohållbar, så mycket är säkert. En politisk huvudfåra som är så exceptionellt trång som den svenska – där det är viktigare att smutskasta folk som inte håller med än komma på ett enda sakligt argument för varför de har fel – får radikala utväxter på kanten. I och med internet blir de utväxterna synliga, och sköter de sig bra kan de åstadkomma mycket. Detta är visserligen politiskt lovande för de av oss som gärna skulle se stora samhällsförändringar – om samhällsdebatten vore helt dominerad av Tobias Hübinette och Maria Sveland vore det inte svårt att peka på behovet av snar revolution och genomföra den utan allt för mycket buller och bång. Men den växande sekterismen och det självbekräftande navelskådandet – både i huvudfåran och utanför den – kan också vara grogrund för destruktivt, politiskt våld och förlusten av det krympande sociala kapital vi överhuvudtaget har kvar i landet. Dessutom leder det till oändligt tjatiga, klyschiga icke-diskussioner.
Det vore önskvärt om fler tog sig åtminstone fem minuters funderare på vad det är de håller på med, och började överväga om det kanske inte vore en idé att försöka skapa ett debattklimat värt namnet. En dylik förändring kan man inte begära av kollektiv, men väl av sig själv. Om inte annat för att samhället blir både intressantare och trevligare om vi kan kommunicera med varandra utan att kasta paj.
Om skribenten: Solguru
