Målet med metapolitik är inte enbart att vinna över fienden, utan lika mycket att vinna över fienden till sin sida. Ett intressant exempel på detta är hur 68-vänstern idag fullständigt dominerar den såkallade borgerlighetens syn på allt från queerfrågor till massinvandring, eller hur vänsterradikaler som Andreas Malm och Hynek Pallas skriver i borgerliga tidningar. Med undantag för Axess har den såkallade högern gjort 68-vänsterns världsbild till sin i de flesta frågor. 68-vänstern har vunnit det den italienske marxisten Antonio Gramsci kallade hegemoni. Den har samtidigt accepterat kapitalismen, men det borde inte förvåna någon som gör en klassanalys av 68-vänsterns medlemmar.
Efter den politiska korrektheten
Den politik som bygger på 68-vänsterns världsbild har samtidigt gjort en alltmer tydlig bankrutt. Detta gäller bland annat områden som skola och uppfostran, det post-marxistiska samhällets reproduktion av nya medlemmar lämnar en hel del övrigt att önska kvalitetsmässigt. Även massinvandringen är ett projekt vars kostnader överstiger eventuella vinster, något även en del av de drivande egentligen är medvetna om. Förnekandet av det svenska etnos har gradvis också lett till reaktioner från författare som Gerda Antti och Herman Lindqvist.
Det är alltså bara en tidsfråga innan samhällets eliter vänder sig från de mer verklighetsfrämmande formerna av 68-vänstern. Risken är dock betydande att de då går samma väg som delar av den amerikanska vänstern, nämligen till neokonservativa och liberala positioner. Positioner som fortfarande präglas av universalism, egalitarianism och historielöshet. Det är vår uppgift som antiliberaler, högerradikaler och identitärer att verka för att elitens och medelklassens övergivande av 68-vänsterns positioner istället leder till att den återupptäcker de genuint konservativa, europeiska och radikala perspektiv som vi representerar. Historiskt är detta ingen omöjlig uppgift, även om den med tanke på de ojämlika förhållandena vad gäller tillgången till resurser inte heller är helt enkel.
Antiliberal metapolitik
…den svenska medelklassen vill bara ha en ny identitet, vilken som helst…
– Hynek Pallas
Vad talar då för oss? Man kan här dels nämna medel- och överklassens endast halvt medvetna längtan efter en attraktiv identitet. Hynek Pallas berör detta i sin analys av Snabba cash, den svenska medelklassen är identitetslös, men omgiven av grupper med starka identiteter. Den är också effeminerad, särskilt i det offentliga rummet och i media. Detta försöker den lösa genom projektion, genom intresse för maskulina och kriminella gestalter från främmande etniska och kulturella grupper och genom ett närmast ältande, och i all sin patetik genomskinligt, intresse för det demoniserade Tredje riket. Men projektion är i längden inte tillfredsställande, och så inte heller ältande, förfärat regurgiterande av ”ondskan”. Som europeisk högerradikal har man här ett stort antal heroiska förebilder och arketyper att erbjuda, och på sikt kommer även medelklassen i sin jakt på identitet att återupptäcka dem. Vi kommer då redan från början att ses som den grupp som har det naturliga historiska förhållandet till dem, oavsett om vi sedan talar om en Skorzeny, en Jünger eller 1960-talets italienska radikalhöger. I takt med att det sociala och etniska våldet riktas i ökad grad även mot medel- och överklassens barn kommer dessa gestalter inte längre enbart att ses som ”hemska”, detta gäller även deras samtida motsvarigheter.
Vår stringenta intellektuella tradition är också en faktor som talar för oss. 68-vänsterns företrädare gav ofta prov på en imponerande samhälls- och civilisationskritik, även om detta inte sällan var en illusion och de i sin hantering av ord, begrepp och bilder hade mer gemensamt med en medeltida magiker än med vetenskapsmän. Hos deras efterföljare och epigoner är det dock ofta bara den moraliska harmen och den långt gångna dualismen som återstår. I jämförelse med dem är en Carl Schmitt och en Julius Evola en frisk fläkt av klarhet och stringens. Även här rör det sig om företrädare som kopplas till oss. Värt att notera här är också kopplingen mellan 68-vänsterns framgångar, och fenomen som magi och förförelse. Vänstern tog inte över genom att de var intellektuellt överlägsna, utan som följd av de äldre eliternas trötthet och tolerans, och som följd av att dess företrädare ansågs erbjuda något nytt och spännande. Det spelar ingen roll att man har rätt i sak, om man inte kan presentera det på ett sätt som mottagarna uppfattar som spännande, intressant, rentav sexigt. Detta bör vi vara medvetna om i vår användning av historiska symboler och kopplingar, vissa av dem upplevs som alltför skrämmande, andra enbart som tråkiga och förutsägbara. Vår uppgift är att göra vissa delar av historien både relevanta och spännande. Samtidigt måste vi undvika den hysteri och vulgaritet som gör den forna 68-vänsterns spillror så frånstötande, och gärna formulera oss på ett sätt som ger intryck av både objektivitet, reson och klass. Lika viktigt är att undvika en puritanism som får oss att framstå som små och förkrympta.
We now have the monopoly on rebel thinking.
– Guillaume Faye
För oss talar också det faktum att populärkulturen nått en så infantil nivå att många, om det inte vore tabubelagt, skulle uttrycka sitt öppna förakt för den. Vi är redan ärliga i denna fråga, samtidigt som vi med vårt intresse för europeisk musik, konst och kultur kan visa ett mer elitistiskt alternativ. Och i sin jakt på en identitet kommer medel- och överklasserna sannolikt att vara intresserade av elitism (en elitism det är vår uppgift att ge sociala förtecken, något som i Sverige dock inte bör vara så svårt). Hela den aristokratiska, och europeiska, traditionen från neolitisk stenålder och framåt tillhör oss, det framstår som tämligen långsökt när dagens liberaler och socialister försöker relatera till den. Och det är en tradition som är mycket rik.
His race is as ineradicable as the flea; the last man lives longest. ‘We have invented happiness,’ say the last men, and they blink.
– Nietzsche
Mot oss talar dels motståndarens resurser, dels risken att liberala och neokonservativa alternativ presenteras som lösningarna på vårt samhälles problem. Vi måste därför vara beredda att framöver lägga ner en hel del möda på att bemöta både individualistiska och rent kulturnationalistiska alternativ till 68-vänsterns mer öppna etnomasochism. Här kan vi finna många argument i vetenskaper som sociobiologi, liksom hos mer avancerade samtida författare som exempelvis en Palahniuk eller en Houellebecq. Den liberala individualismen är idag en reträtt, både intellektuellt och politiskt. Det är den autistiska tautologins tillämpning på samhället, och det fungerade inte ens under det mindre komplexa 1800-talet. Det kommer definitivt inte att fungera idag heller, och det står dessutom för en antropologi, en människosyn, som är skrämmande i sin småskurna framtoning. ”Jag vill få göra det jag vill göra” är en tautologi värdig Nietzsches ”last men”. I jämförelse med detta representerar högerradikalismen något som både är spännande och nytt, och möjligheten till både identitet och kollektiva projekt.
Relaterat
SolGuru – De har redan förlorat!
Individualism som ideal och som funktion
Den Nya Högern och metapolitiken
Om skribenten: Joakim Andersen
