Vårt samhälle genomlever sedan över ett år en av kapitalismens återkommande kriser. Denna kris analyseras av den franska Nya Högerns grand old man Alain de Benoist i det nyskrivna förordet till Abschied vom Wachstum. Denna analys är inte minst värdefull då den beskriver en del av skillnaderna mellan de teoretiska modeller som legitimerar vårt kapitalistiska system, och den egentliga ekonomiska politiken och verkligheten.
de Benoist identifierar tre centrala egenskaper hos krisen. För det första är det en strukturell kris för kapitalismen, för det andra en kris för den liberala globaliseringen, och för det tredje en kris för den amerikanska hegemonin.
Strukturell kris
de Benoist noterar inledningsvis att kapitalismens liv är cykliskt. Uppgångar följs alltså av nedgångar. Cyklerna är dock av olika slag, och de mer kortvariga konjunkturerna måste skiljas från långvariga kondratieffcykler. De längre cyklerna kan indelas i en A- och en B-fas. A-fasen kännetecknas av uppfinningar och livlig aktivitet i den ”reella” ekonomin. B-fasen däremot kännetecknas av att det är svårt att hitta lönsamma placeringar för kapitalet i den reella ekonomin, vilket innebär att finanskapitalet växer.
Det finns flera sätt att hålla vinsterna höga, både genom att sänka lönerna och genom att hålla efterfrågan vid liv. Ett av de sätt de Benoist beskriver är massinvandring, som skapar en fackligt oorganiserad och splittrad arbetarklass. Ett annat sätt är krediter, där konsumenterna uppmuntras att konsumera för lånade pengar. I USA stödde flera presidenter ett system där låginkomsttagare fick låna till förmånliga villkor för att kunna skaffa ett eget boende. Detta är ett i grunden sympatiskt mål, men att hjälpa dem genom lån var inte ett hållbart medel. Särskilt inte då dessa lån bidrog till spekulationer på den snabbt växande finansmarknaden.
de Benoist tar också upp att denna typ av strukturella kriser historiskt följs av en serie efterskalv. Finanskrisen har orsakat en kris för den reella ekonomin, som i sin tur orsakar en social kris, och får politiska och geopolitiska följder. Han tar upp den post-marxistiske historikern Wallerstein, som rentav menar att själva det liberala världssystemet nu inträtt i sin undergångsfas. Fullt så långt går inte de Benoist, men han bedömer att det globala system som byggdes upp 1944 i Bretton Woods kan komma att förändras till oigenkännlighet. Han tar också upp att det ytterst är en antropologisk kris, en kris för den människotyp som formas av liberalism, konsumtionshysteri och materialism. Men det är då även en antropologisk möjlighet, då krisen kan ge möjlighet för andra antropologier och världsåskådningar att ersätta den krisdrabbade.
Liberal kris
de Benoist identifierar den liberala, eller nyliberala, hegemonin som en av orsakerna till krisens omfattning. Under flera årtionden ansågs avregleringar av marknader, inklusive finansmarknaden, vara av godo, och det ansågs självklart att staten inte skulle lägga sig i den ekonomiska sfären. Denna typ av avregleringar fick svåra sociala följder i de fattiga länder som utsattes för dem av olika skäl, men bidrog också till framväxten av en gigantisk finansmarknad med alltmer spekulativa förtecken.
I krisens kölvatten övergavs de marknadsvänliga och antistatliga principerna snabbt, och gigantiska penningsummor användes av de rika nationerna för att mildra krisen, rädda banker från att gå i konkurs, och överhuvudtaget undvika en systemkollaps. de Benoist kallar detta liberalismens hyckleri, där vinster privatiseras men förluster socialiseras. Noam Chomsky har talat om ”socialism för de rika”. Samtidigt menar de Benoist att de ledande nationernas regeringar alltså övergett en av grundtankarna i sin officiella ideologi, vilket är intressant. Vad detta på sikt kommer att innebära för deras, och systemets, legitimitet, är ännu osäkert.
Amerikansk kris
USA har under decennier varit den ledande nationen i det kapitalistiska världssystemet, och dollarn har varit världsvaluta. Detta senare faktum har gjort att man kunnat trycka betydligt fler dollarsedlar än vad som motsvarar den reella amerikanska ekonomin. Något som kunnat finansiera både krig och överkonsumtion. de Benoist beskriver dock hur den amerikanska hegemonin går mot sitt slut. Landets invånare är kraftigt belånade, både privat och som nation, och man bygger genom handelsobalansen med bland annat Kina upp en ständigt växande skuld. Förr eller senare kommer omvärlden att gå ifrån dollarn, och då kommer landet förmodligen att kollapsa.
Många ser en konflikt mellan USA och Kina som en trolig framtid, historiskt har det dock varit vanligare att den uppstigande hegemonen gör sin föregångare till en ”junior partner” (som exempelvis relationen mellan USA och England). En viktig fråga är oavsett vilket hur den såkallade geokulturen, den uppsättning värderingar och regler det internationella systemet bygger på, kan förändras efter den amerikanska hegemonin. Lika viktig är frågan om Europas möjligheter att ersätta USA som hegemon, något som i nuläget förefaller avlägset med tanke på den mellanstatliga splittringen och den svaghet massinvandringen medför. Man kan dock hoppas att en gemensam europeisk identitet gradvis förstärks, inte minst som följd av de gemensamma kriserna man dras med på grund av den förda politiken, och med inspiration från ett Östeuropa som undslapp västmarxismen.
Relaterat
Fas – Kina tar ledningen över Europa
Karl Polanyi och den stora omdaningen
2008 – att leva i spännande tider
Wallerstein och liberalismens död
Den historiska kapitalismen – utdrag
Om skribenten: Joakim Andersen
