Många framgångsrika svenska författare var i sin ungdom vänsterradikaler, och behöll i flera fall aspekter av sin världsbild även efter det. Det mest uppenbara exemplet är kanske Stieg Larsson, vars Män som hatar kvinnor tangerar den rena propagandan. Intressant kan då vara att jämföra dem med författare från en politiskt motsatt bakgrund, som den nordamerikanske Harold Covington.
Covington var som ung frivillig i den rhodesianska armén, och har genom åren haft kopplingar till flera nationalsocialistiska grupper. Han är inte politiskt oproblematisk, men å andra sidan är Larssons våldspornografi med feministiska förtecken inte heller det. Covingtons främsta projekt för tillfället är det han kallar Northwest Migration. Han bedömer att USA är förlorat för europeisk-ättade, och att deras mest realistiska framtid är att de nordvästliga delstaterna, som domineras demografiskt av euro-amerikaner, bryter sig loss och bildar en egen stat. Detta projekt har han beskrivit skönlitterärt i böckerna The Hill of the Ravens, A Distant Thunder, A Mighty Fortress och The Brigade, som också finns tillgängliga online.
Vindictus
Covington är inte bara politisk aktivist, utan även en begåvad skönlitterär författare som rör sig inom genrer som skräck och historiska detektivromaner. Han har blivit något av en kultförfattare, vars läsare inte bara återfinns i hans egen politiska miljö.
Vindictus är en av Covingtons fängslande romaner, intressant både som skönlitteratur och metapolitiskt. Den utspelar sig under 1600-talet, i ett England som kontrolleras av lordprotektorn Oliver Cromwell. Kungen av Guds nåde, Charles I, har avrättats av parlamentsstyrkorna, puritaner och andra religiösa grupper dominerar landet ihop med Cromwells säkerhetspolis, och fattigdomen är omfattande. Till detta dystra land återvänder de två bröderna Redmond, Denzil och Tom, efter att under många år ha levat i exil. De har kämpat på de kungatrogna kavaljerernas sida under det blodiga inbördeskriget, men efter ett erbjudande om amnesti återvänder de till sin ätts gods. De båda bröderna har också lämnat de kvinnor de älskat under kriget, och har båda planer för en återförening.
Dessa kvinnor tillhör ätten Pelham, som under kriget stått på parlamentets sida och som fått överta Redmonds ägor som följd av det. Relationen är alltså redan från början ansträngd. Detta blir inte bättre av att den äldre brodern, Denzil Redmond, är en övertygad monarkist och betraktar den segrande sidan som förrädare. Han har tydligt psykopatiska drag, och har under kriget begått de mest omänskliga illdåd under sin tid i det irreguljära förbandet Merry Malignants. Han är också en överlägsen pistolskytt, och på grund av hans illdåd och omänskliga skarpskytte ryktas det att han sålt sin själ till ”the Black Man”. Rykten han inte dementerar. Covington bygger skickligt upp bilden av Denzil som en mörk figur, hans häst Incitatus anses i folkmun ha klor snarare än hovar, och han beskrivs ibland som mefistofelisk.
Nemo me impune lacessit.
Covington bygger redan från början även upp en mörk och ödesdiger atmosfär. Denzils första kärlek, Katherine Pelham, har blivit religiös puritan och trolovad med en annan man. Av dessa, och andra, skäl svär Denzil att han ska bestraffa henne, och göra hennes liv till ett levande helvete. Hon har valt bort honom, som man lägger åt sidan en leksak från barndomen, och han vägrar att acceptera det. Med det latinska citatet ”nemo me impune lacessit” som motto, ägnar han decennier åt att steg för steg krossa både henne och ätten Pelham. Denzil är psykopat, och han är väl medveten om att det han gjort har fördömt hans själ för alltid. Covington visar en psykologisk begåvning i studien av Denzil Redmond, som många gånger framstår som en motbjudande varelse. De gånger Redmond visar mänskliga känslor, som nåd, omtanke och ånger, blir det också både effektivt och trovärdigt. Motvilligt finner man som läsare också många gånger att man kan sympatisera med honom, trots hans besatthet och förvridna känsla för rättvisa och personlig integritet. Samtidigt undviker Covington att ta ställning, och beskriver även skeendet från de alltmer desperata Pelhams sida. Detta gör att man under läsningen brottas med existentiella frågor som berör vad som egentligen är rättvist.
Vindictus är alltså en fascinerande inblick i en mycket säregen människas inre. Denzil är själv osäker på om han är mentalsjuk, men många gånger hävdar han att han snarare är envis och målmedveten. Han har också en personlig känsla för heder. Lika intressant är skildringen av det historiska skeendet. Covington framstår här som en skicklig metapolitisk författare, som väver in en kritik av den gängse historieskrivningen i romanen. Bröderna Redmond är monarkister, och kan därför kritisera den segrande sidan. I historieskrivningen framställs ofta de absoluta kungarnas avrättningar som oundvikliga framsteg, men i Vindictus ser vi hur det politiska och religiösa förtrycket snarare ökade efter revolutionen. Både Denzil och Tom är också medvetna om de klassintressen som låg bakom, och kan betrakta hur de fattigas rättigheter inskränktes på de mest omänskliga vis (något som påbörjats redan under kungatiden, bör dock tilläggas). Fattigdomen var skriande, allmänningarna privatiserades, horder av tiggare svepte över landsbygden, den engelska arbetarklassen skeppades som slavar till Västindien och Nordamerika. Samtidigt förde Cromwell ett rent utrotningskrig i Irland. Om avrättningen av Charles I var ett odelat ”framsteg” kan man alltså fråga sig, Covingtons historieskrivning följer här i varje fall både den traditionalistiska och den Nya Högerns. Han har heller inga problem att skildra tidstypiska attityder vad gäller sådant som synen på homosexuella, judar, och sexuell myndighetsålder. Puritanerna och Cromwells anhängare skildras som en lös allians av både religiösa fanatiker som Fifth Monarchists, och den uppstigande kapitalistklassen.
Som helhet är det alltså en spännande och fängslande historisk roman. Covington skriver ofta med samma intensitet och inlevelse som en R E Howard, och har samma känsla för psykologi som en Ewers. Denzil Redmond för tankarna till Howards Solomon Kane, men är till skillnad från denne en kungatrogen aristokrat.
Relaterat:
The Occidental Quarterly – Birth of a Nation
Om skribenten: Joakim Andersen
