I dagens Svd skriver Camilla Andersson-Hjemdahl och Anders Hjemdahl från organisationen Upplysning om kommunismen i ett debattinlägg att Sverige behöver mer information om kommunismens brott. Skälet till detta är att vi måste förstå de östeuropeiska ländernas lidande under kommunismen, annars hävdar Andersson-Hjelmdal och Hjelmdal att det ”skapar bristande respekt, påverkar viktiga beslut och orsakar splittring mellan det nya och gamla Europa”. Exakt vad de menar med detta framgår aldrig, intrycket man får av läsningen är att det mest handlar om att stapla diverse klyschor på varandra så att det låter bra.

Men oavsett detta har naturligtvis paret en poäng. ”Information” har i vår tid en ideologisk funktion, och det är ett tecken på den post-marxistiska vänsterns relativa dominans i vårt land att sådan ”information” främst behandlar den historiska nationalsocialismen och allt som ses som dennas ideologiska ättlingar. Det är också en ”information” som främst sprids av vänsterradikala individer, Expos kopplingar till den radikala vänstern har exempelvis nyligen något tagits upp av Björn Björkqvist på Newsmill.

Om man enbart ägnar sig åt att räkna döda är det då logiskt att man också tar upp ”kommunismens brott”. Om inte annat skulle det något försvaga vänsterns grepp om den svenska världsbilden.

Samtidigt är hela fenomenet endimensionellt, ideologiskt selektivt, tillbakaskådande och ständigt överspelat. Att det är tillbakaskådande torde vara uppenbart, det är alltid historiska samhällsexperiment och ideologier som vi måste ”informeras” om. I en situation när Vänsterpartiet gjort sig av med tillnamnet ”kommunisterna” och ändå inte når 10% av väljarna, kan man fråga sig varför det är så viktigt att informeras om ”kommunismens brott”. Kommunismen gick under på 1900-talet, och borde vara lika intressant som blanquismen, fourierismen, eller andra överspelade fenomen. Detsamma gäller uppenbart nationalsocialismen, vars stöd idag knappt kan räknas i promille.

”Informationen” rör alltså alltid överspelade projekt. Detta har en koppling till maktfrågan, rörelser som har någon sorts makt kan använda denna för att förhindra granskningar av sig själva. Vänstern kunde alltså länge förhindra statliga kampanjer med information om kommunismen, liksom den liberala högern idag kan föra fram frågan. De exkluderade Sverigedemokraterna har däremot inte kunnat förhindra att deras politiska konkurrenter associerat dem med nationalsocialismen. Detta innebär att hela fenomenet handlar om makt, vilket ger en oangenäm bismak när vi påminner oss om att det ytterst handlar om människor som dött i totalitära samhällen men nu utnyttjas i inrikespolitiska spel.

Information som projicering

Hela diskussionen blir dock endimensionell när vi påminner oss varningarna från bland annat Alain de Benoist, som går ut på att det liberala samhället inte är immunt mot totalitära tendenser. Liberala, marknadsekonomiska, samhällen hade inga problem att terrorbomba Dresden, Hiroshima och Nagasaki, Song My, Bagdad, eller att stillatigande betrakta när Röda armén våldtog miljontals tyska kvinnor och barn. Inte heller har man haft några problem att utnyttja totalitära grupper och nationer i olika geopolitiska spel. Talet om ”totalitarism” fyller därför en ideologisk och illusorisk funktion, då den förlägger faran för övergrepp och brott till de ideologiska avvikarna. Det påminner närmast om en form av exorcism eller projicering, där man genom att ständigt påminna om brott de andra utförde på 1920- eller 1940-talet slipper tänka på bristerna i den egna idétraditionens praktik. Man slipper då bland annat att jämföra likheterna mellan kommunismens säregna blandning av nihilism och utopism, där ändamålen helgade medeln, och liknande aspekter i den liberala ideologin. Trots allt rör det sig om tvillingideologier, och även liberalismen har kunnat spridas med bomber och indoktrinering. Om det är något vi kan vara säkra på är det i varje fall att den nya totalitarismen varken kommer att kalla sig hitleristisk eller leninistisk, och den kommer att ha sådana kopplingar till makthavare att någon ”information” inte kommer att spridas från statligt håll.

Mer intressant än att dissekera döda ideologier borde alltså vara att identifiera totalitära tendenser i vår egen tid. Vi finner då att media fyller en potentiellt totalitär funktion, liksom den terapeutiska staten med dess ständiga ”information”. Man kan också misstänka att en liberal ordning som fungerar allt sämre kommer att ta till alltfler totalitära metoder för att utmanövrera konkurrenter, undvika hot mot den sociala och etniska freden, och kanske även vinna stöd genom att rikta folkligt missnöje mot ideologiskt och religiöst avvikande grupper. Att i den situationen börja ”informera” om marginella ideologier är fullständigt irrelevant.

Relaterat

Post-liberal slöjdebatt

Mjuk totalitarism – excerpter

Alain de Benoist och totalitarismen

Tre dystopier

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.