För den som följer media har det under den senaste tiden blivit alltmer tydligt att Svenska Dagbladets ledarredaktion börjat profilera sig som motståndare till ”islamism”. Detta gäller särskilt sådana former av islamism som kan tolkas som antisemitiska, alltså med kopplingar till Israelfrågan. Genom denna profilering hoppas man kunna kanalisera folklig kritik av massinvandringens konsekvenser till att handla om de, trots allt, marginella islamisterna och slöjorna, samtidigt som man sätter likhetstecken mellan motstånd mot farlig islamism och stöd för liberal mångkultur och sionism. I övriga Västeuropa är detta ingen ovanlig borgerlig strategi, i Sverige har den däremot dykt upp sent och i en än så länge ganska nedtonad form.

Ett exempel på SvD:s nya linje är ledarredaktionens ”youtubetips” från 14:e oktober, där man tar upp en utställning om Tredje världen i Andra världskriget som hotades av censur då den tog upp samarbete mellan palestinier och tyskar. Det är här, som vanligt när det gäller den nya profileringen, Per Gudmundson som står bakom. Gudmundson har tidigare gjort sig känd för att låta klassföraktet skina igenom när han beskrivit etniskt medvetna aktivister, med ord som:

…det vanliga patrasket av fjuniga tonåringar, slashasar, trasraggare och skinnbulor i illa sittande kläder. Så mycket dåligt paketerat kött har inte setts sedan Uppdrag Granskning i onsdags.

Men det är nu islamister, i synnerhet antisemitiska sådana, som tilldrar sig hans intresse. Gudmundson konstaterar att i det mångetniska Europa är det ganska förutsägbart att en historisk utställning som tar upp kopplingen mellan Tredje riket och den palestinske stormuftin inledningsvis censureras, av rädsla för att den skulle kunna reta invandrargrupper. Detta är korrekt, och illustrerar varför yttrandefrihet och massinvandring är en problematisk kombination. Det är dock inte massinvandringen som sådan Gudmundson kritiserar.

Utställningen, Tredje Världen i Andra världskriget, låter annars intressant. Historien om de nordafrikaner, azerer, kalmucker, kosacker, rentav judar och svarta, som gav sina liv för axelmakterna och kampen mot bolsjevism och anglosaxisk kolonialism ger termen Infödd soldat helt nya och mindre politiskt korrekta dimensioner. De infödda soldater som stred på den franska sidan i invasionen av Europa behandlades ofta dåligt både under och efter kriget, frågan man kan ställa sig är hur de soldater som i kampen för sina folks frihet valde den andra sidan behandlades…

Att dessa grupper och individer valde att strida på axelmakternas sida kunde ha många olika skäl. Vissa grupper strävade efter självständighet för sina folk, många drevs av antikommunism, andra identifierade sig själva som tyska patrioter (trots att de enligt raslagarna låg på gränsen). När Gudmundson vill få det till att handla om ”antisemitism” bjuds vi alltså på en historieskrivning som rör sig på en Hollywoodfilms nivå, och som inte kan förklara varför judiska nationalister samarbetade både med Italien och Tyskland. Zeev, ”Vargen”, Jabotinsky hade exempelvis täta kontakter med det fascistiska Italien och beundrade Mussolinis politik, Avraham Stern sökte militär allians med Tyskland mot britterna och framstår i sin poesi som en företrädare för nationalromantiska ”blod och jord”-ideal. Om dagens palestinier ”besmittats” av Tredje rikets antisemitism genom stormuftin, kan man alltså fråga sig varför detta enligt Gudmundson inte tycks gälla dagens israeler. Gudmundson tycks kort sagt ha en agenda som gör honom selektiv i beskrivningen av historien.

Hegemoni

För moralister och Hollywoodhistoriker är de ”kopplingar” som både stormuftin och Jabotinsky hade både avskyvärda och obegripliga. Sätter man dem i ett historiskt sammanhang blir de däremot mer förståeliga. Det handlar då dels om realpolitik, dels om metapolitik. Inte minst är det en illustration av fenomenet hegemoni. Under tidigt 1900-tal var vissa idéer dominerande och på frammarsch, och påverkade hela det ideologiska spektrat. Socialdarwinismens och eugenikens idéer är ett exempel, där både svenska socialdemokrater och sovjetiska byråkrater aktivt ägnade sig åt sådant som att sterilisera individer och grupper med icke önskvärda gener. Det var alltså något pre-politiskt, som sågs som ”sunt förnuft”.

På liknande vis kan man se hur en hel generation av mellaneuropeiska, sekulariserade, judar under tidigt 1900-tal påverkades av den kulturella strömning som kallats romantisk revolution. De läste Hölderlin, Nietzsche, med flera, och insåg att kapitalismen hotade människans kultur och arv. Inledningsvis menade många av dem att de kunde kombinera sin judiska och europeiska identitet, men gradvis blev många sionister. Detta är ett tydligt exempel på hur en kulturell tendens som uppstått i en europeisk miljö vann hegemoni över en grupp judisk-ättade intellektuella. Något senare påverkades sionisterna också av de tyska idéerna om ”blod och jord”, och det förekom ett samarbete mellan sionister och tyskar i koloniseringen av Palestina.

På samma sätt kom flera kulturella och filosofiska tendenser, från Bergsons, Sorels och Nietzsches vitalism till romantiken och Völkischrörelsen, att under tidigt 1900-tal utmana den liberala hegemonin. Intressant är dels att de rörelser som uppstod i samband med detta, från den spanska Falangen till det tyska NSDAP, påverkade rörelser utanför Europa. De latinamerikanska populiströrelserna, med Peron som mest känd företrädare, liksom den libanesiska Falangen och de syriska Socialnationalisterna, är exempel på detta (liksom alltså Jabotinsky, ledare för en viktig sionistisk gruppering). Lika intressant är strömningens förmåga att influera både borgerliga och socialistiska politiker och rörelser. Exempel på det förra är bland annat de konservativa Oswald Mosley och John Amery, exempel på det senare är de franska neo-socialisterna, svenske Nils Flyg och många italienska syndikalisters förvandling till fascister.

Denna hegemoni överlevde längre utanför Europa, och en av historiens många ironier är att de sionistiska aktivister och politiker som samarbetade med eller beundrade Mussolini och Hitler än idag har en upphöjd position i Israel, och tankarna om ”en judisk stat” går utan problem att spåra tillbaka till europeiska idéer som idag är bannlysta i sina ursprungsländer. Det är i sig inget underligt, om man ser det historiskt snarare än med moraliserande ögon från 2009. Men om detta har Gudmundson inget att säga.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.