Den traditionella synen på demoner och det demoniska sammanfaller bara delvis med skräckfilmernas syn. Det är därför Julius Evola utan problem kan tala om ”ekonomins demoniska natur” i Men Among the Ruins. Vad han menar är alltså inte att Peter Wallenberg har horn och klövar på fritiden, eller att IKEA är en farlig sekt, utan att det sentida Europa blivit ett ekonomistiskt samhälle där allt handlar om ekonomi och där högre värden (som politik, kultur och andlighet) underordnats ekonomin. Och detta leder till att människorna har mycket begränsade möjligheter att utvecklas till hela människor, att nå självförverkligande. Istället blir de kvar på ett lägre plan under hela livet, där ekonomin styr deras liv. Och på så vis blir ekonomin också deras demon.

Det är alltså en mer jordnära definition av ”demoniskt” som Evola rör sig med än den vi hittar i filmer som Omen eller Evil Dead. Men det är ändå inte så svårt att se vissa likheter mellan de onda döda i Evil Dead och de slavar/sömngångare under konsumtionssamhälle och lönearbete som vi hittar i det moderna samhällets ekorrhjul.

Personligen har jag mer och mer kommit fram till att det är givande att även betrakta etnomasochismen som en demon, som besatt europeerna. Etnomasochismen är, som vi redan vet, det namn som Guillaume Faye gett det komplex av unkna känslor av hat, förakt, skuld och skam som många europeer känner inför sin egen historia och sin egen kultur, och den tillfredsställelse de känner när de ser sin egen grupp åsamkas skada eller diskrimineras. Det är etnomasochism när antifascister hatar nationalister av samma nation som de själva, men svärmar för nationalister från andra länder. Det är etnomasochism när Mona Sahlin berättar att vi svenskar ofta är avundsjuka för att invandrare har så spännande kulturer medan vår är så tråkig, och det är etnomasochism när Jens Orback utan att blinka säger att vi ska vara toleranta mot muslimerna eftersom det kan skada oss annars när (inte om) vi själva blir minoritet. Listan kan göras lång, och den intresserade kan se etnomasochismens många yttringar dissekeras både på denna blogg, Si Vis Pacem Para Bellum och Manarkon.

Det är i varje fall uppenbart att den som är etnomasochist uppvisar alla symptom som andra besatta, oavsett om det sedan är tobaken, alkoholen eller ”rösterna i huvudet” som styr deras liv. Oförmågan att tänka klart, oförmågan att urskilja sina egna intressen, det irrationella raseriet när demonen ifrågasätts, alla tecknen finns där. Personligen skulle jag dock föredra de korta stunder av lycka och transcendens som en nikotinist eller alkoholist får av sin demon framför den känslan av att vara ”duktig” som sannolikt driver etnomasochismens offer.

Det kan avslutningsvis vara värt att notera att traditionalister inte är immuna mot etnomasochistiska influenser. Det ointresse och den negativitet som dess offer känner inför den egna kulturen och historien kan leva kvar även hos traditionalister, vilket då yttrar sig i att man är betydligt mer intresserad av islam än av indo-europeiska och svenska traditioner. Denna sorts traditionalister kommer också att noggrannt undvika allt som man kopplas till svensk nationalism, och utveckla en sorts apolitisk ”myspystraditionalism”.

Men en sådan traditionalism är inte sund, även om den kan vara praktisk i det moderna samhället eftersom den inte sticker nämnvärt i ögonen på vare sig makthavare eller allmänhet. Evola tar upp detta i sin diskussion med Guenon i följande text: http://thompkins_cariou.tripod.com/id61.html

Hans poäng är att man kan inte ”byta tradition” hur som helst, utan är man född som svensk så hör man till den svenska världen. Svenskar är unika, har en egen psykisk uppbyggnad, ett eget språk, kultur, mentalitet och så vidare. Detta leder till att religionerna hör till olika ”världar”, och är anpassade till olika sorters människor. Citat: within the context of a given positive religion, which is not ours. And this would not be a matter which could be resolved by ”conversion” ; a complex of psychic, subtle, racial, and atavistic factors, of specific forms of cult and of divinity, and even the factor represented by the mentality and the very language, comes into play. It would be a matter of transplanting oneself into a different psychic and spiritual environment.

Kort sagt, den som är född i Sverige och har vuxit upp med svenska som modersmål kommer att ha mycket stora problem med att i sann mening förstå en icke-svensk religion, och man kan milt uttryckt även ifrågasätta motiven bakom ett sådant försök. Vad är det som är så dåligt med den egna traditionen att man är tvungen att söka alternativ från en annan världsdel? Verkar de mer exotiska? Är det bekvämare att haka på en redan välorganiserad religion än att vara med och återskapa den svenska? Är det mer politiskt korrekt och häftigt att kunna identifiera sig med jihadis än med svenska nationalister? Frågorna är många, och svaren är inte givna.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.