Den senaste tiden har Sveriges förorter varit skådeplatser för en serie bilbränder, angrepp på brandmän, upplopp et cetera. Hur omfattande dessa egentligen varit vet vi inte, då polisen åtminstone i Uppsala medvetet tonat ner det. Om så skett även i andra städer vet vi inte.
Denna typ av kravaller, som sedan länge är vardagsmat i det mångetniska Frankrike, har nu alltså nått Sverige. Det har från officiellt håll gjorts gällande att ”det mest allvarliga” med dem är att de kan leda till ökad främlingsfientlighet. För att motverka denna risk kommenterar därför Lars Berge på SvD det hela i texten Det svenska folkhemsvåldet. SvD är till namnet en borgerlig tidning, men Berge för på många vis tankarna till de mer vänsterradikala skribenterna. Där finns förutsägbara inslag som att Jimmie Åkesson (sd) kallas ”fascist”, och det obligatoriska försöket att svänga sig med ett mer ”hippt” språk i form av meningen ”det är knas i betongen”. Där återfinns också det givna inslaget av etnomasochism, där Berge på ett schablonartat och okunnigt sätt nedgör den egna historien.
Berge som etnomasochist
Han skriver: ”Grekerna uppfann demokratin. Vi här uppe i norr utvecklade bärsärkargången.” Berge är uppenbart omedveten om den fornnordiska demokratin (tinget) och bruket att välja sina kungar. Även vad gäller bärsärkarna reducerar och trivialiserar han ett av vårt, och andra indo-europeiska, folks fascinerande och mångfacetterade sedvänjor. I verkligheten fanns det kopplingar till krigarförbund, andlighet, och myter. Men Berge sammanfattar nedlåtande denna komplexa del av sin egen historia med orden ”skränande klungor” och ”ett hejdlöst supande”.
Berge fortsätter sedan med att ge exempel på att den typ av socialt våld som just nu äger rum i vissa förorter egentligen är ett ursvenskt beteende. Han demonstrerar här återigen sin okunskap, genom att inte nämna sådana fall av socialt våld som faktiskt är av intresse i sammanhanget. Här avses inte minst ”brödupploppen” 1917. Det som kvalitativt skiljer de flesta historiska upplopp från det som nu sker i förorterna nämner Berge dock inte alls. Då ägde de rum i ett etniskt homogent Sverige, idag kan de bara förstås som ett inslag i en konkurrens om makt och resurser mellan etniska grupper. Att etniska svenskar gick amok när deras familjer riskerade att svälta under tidigt 1900-tal är ointressant som förklaring till att en grupp ungdomar från exempelvis Mellanöstern eller Chile kastar sten på brandbilar 2009. Det finns ingen kontinuitet utan rör sig om två, eller fler, olika kontinuiteter. Att Berge inte nämner det är pinsamt.
Berges artikel har förövrigt flera effekter. En av dessa är en allmän defaitism avseende sociala frågor. Om steningar av brandmän eller gruppvåldtäkter är något ”som alltid funnits” är det meningslöst att försöka göra något åt det. Den paradoxala effekten av Berges resonemang är alltså att även om han låter som en vänsteraktivist punkterar han effektivt vänsterns historiska strävan efter emancipering och ett bättre samhälle. Intrycket man får när man läser honom är dock främst att försvaret för den förda politiken blir alltmer genomskinligt och krampaktigt, och att ytterst få människor längre tar det på allvar.
Om skribenten: Joakim Andersen
