Den politiskt korrekta världsbildens företrädare har ofta fel i sak, något som innebär att genuina vetenskapliga rön inte sällan är hot mot dem. Sådana rön kan exempelvis vara professor Putnams studie av hur socialt kapital och solidaritet minskar i mångetniska samhällen, eller professor Paul Edward Gottfrieds historiska studier av hur en ”Ny klass” vuxit fram i det senmoderna samhället (förövrigt ett synnerligen subversivt användande av den historiematerialistiska metoden, som varje marxist med självaktning bör sätta sig in i).
Inte minst humangenetik och sociobiologi är här områden som har stor potential. Studier av förhållandet mellan IQ och genetik rör sig exempelvis på gränsen till vad som kan accepteras, då det är ett forskningsområde där slutsatserna i sig tenderar att bli politiskt inkorrekta. Studier av människans genetik tenderar också att väcka ett intresse för vårt arv, och bekräfta att exempelvis det utom-europeiska inslaget i Europa är minimalt (liksom det kan väcka ett intresse för ”HBD-frågor”). Det område som kallas evolutionär psykologi påminner oss också om att vissa beteenden är skadliga för ett samhälle, och att en ständig konkurrens pågår mellan grupper av människor (män som ammar är inte nödvändigtvis en fördel i denna konkurrens). Givetvis ska man inte falla i den reduktionistiska fällan och reducera människan till enbart ett stycke materia, men som inslag i en kritik av det bestående är dessa områden av stort värde. Man kan också notera hur intresset för dem stadigt växer.
Denna utveckling framstår av naturliga skäl som ett hot för företrädarna för den politiskt korrekta mytologin. Länge har man kunnat förbigå den med tystnad, och det är därför ännu ett positivt tecken i tiden när skribenten Anna Larsson i gårdagens SvD i en artikel betitlad Ett definitivt farväl till grottmänniskan försöker angripa den förhatliga ”biologismen” och ”evolutionspsykologin”. Uppenbarligen har dess rön nu blivit så spridda att förtigandets tid är över, och de öppna (men ack så klumpiga) angreppens tid istället tagit vid.
– Löwenfrau, trettio årtusenden gammal elfenbenskonst från Tyskland
Anna Larsson som samtidsfenomen
Det är i sak omöjligt att bemöta Larssons text, eftersom hon argumenterar mot en ”biologism” som är svår att hitta i verkligheten. Bland annat föreställer hon sig att våldtäkt enligt ”biologisterna” är ett framgångsrikt beteende, och menar därför att när studier visat att våldtäktsmän inte gynnas reproduktivt i en jägarstam i Paraguay måste ”biologisterna” ha fel. Dock nämner hon aldrig vilka ”biologister” det är som kommit med ett sådant påstående till att börja med, även deras resonemang brukar nämligen vara något mer komplexa än de Larsson tillskriver dem.
Larssons text är alltså mer intressant som samtidsfenomen än som ett inlägg i en debatt. Typisk är då hennes förmåga att skapa sin motdebattör själv, i detta fall genom att antyda att ”biologister” anser att allt styrs av 100,000 år gamla evolutionära strategier. Denna debatteknik kallas ofta ”halmgubbsargumentation”, man bygger upp en förenklad ”halmgubbe” med åsikter som är enklare att argumentera mot. Talande är också Larssons försök att verka språkligt hipp, med ordval som ”de våldsamma snubbarna”, ”bye, bye, grottmannen” och ”en konserverande kvinnosyn”.
Riktigt märkliga blir Larssons resonemang när hon försöker argumentera för att den moderna människan genetiskt skiljer sig från ”grottmänniskan” så mycket att även det motbevisar ”evolutionspsykologin”. Hon skriver: ”En del gener är bara 10000 år gamla, vissa kanske ännu yngre, det vill säga samtida med tidiga jordbruks- och stadssamhällen (bye, bye, grottmannen!).” Bortsett från att det rör sig om ett mindre antal gener, missar Larsson sin teoris fulla implikationer. I jämförelse med exempelvis järnåldern var nämligen stenåldern, då det fanns enstaka ”grottmänniskor”, mer jämlik, fredlig, och ekologisk. I den mån vi formats genetiskt under järnåldern snarare än stenåldern torde alltså Larsson och hennes gelikar ha skäl att beklaga detta. Den hugade kan själv göra en lista med mindre önskvärda beteenden och seder som uppstått efter stenåldern, den lär knappast bli särskilt kort ens om man är politiskt korrekt.
Vad man möjligen kan notera är att Larssons banbrytande teorier om snabbare mänsklig evolution skulle kunna underminera en annan teori hon med stor sannolikhet håller kär, nämligen att det inte hunnit utvecklas olika människoraser. Men det är en annan fråga. Det intressanta är dels att Larsson genom sin text visar att ”biologismen” är ett växande hot, dels att hon har en irrationellt negativ inställning till våra förfäder (som skapade stor konst för mer än 30,000 år sedan).
Om skribenten: Joakim Andersen
