Den finske författaren Pentti Linkola utmanar i sina skrifter den moderna civilisationen ur ett miljöperspektiv. En civilisation som varje dag utrotar tusentals djur- och växtarter, som skövlar naturmiljöer som de finska urskogarna och korallreven, och som ovanpå detta bygger på miljontals djurs lidande i kött- och pälsindustrierna, är inte en särskilt föredömlig civilisation. Oavsett hur mycket den kan ha höjt BNP per capita.
Linkola lever själv som han lär, och undviker modern teknologi så mycket han kan. Han har också själv livnärt sig som fiskare under många år, och som ornitolog färdats över Finland. Under denna tid har han med egna ögon sett hur den finska naturen skövlats, inte minst av det nya skogsbruket.
Linkola skriver på finska, vilket gjort hans skrifter svåråtkomliga i andra länder. Integral Tradition Publishing och Corrupt Inc. har därför gjort en värdefull insats genom att översätta ett urval av hans skrifter till engelska. Dessa finns samlade i antologin Can Life Survive?
Linkolas utgångspunkt är kärleken till livet, och då inte bara det mänskliga livet. Han älskar både växter och djur, och den mångfald som livet skapat. Det moderna samhället tränger undan detta liv, och han ger flera exempel från sina egna erfarenheter på hur skogsbruket skövlat skogar som för bara några decennier sedan föreföll oändliga och hur det moderna skogsbruket reducerar biologiskt komplexa miljöer med mängder av djur och växter till biologiskt fattiga kalhyggen. Detta är ingen munter läsning, men det är en del av sanningen om det moderna samhället.
Liberalism och individualism
Linkola är kontroversiell, och har bland annat beskrivits som eko-fascist. Anledningen till detta är inte minst att han är realist. Hans mål är att skydda livet och dess mångfald, och när han exempelvis märker att massinvandringen till Europa ytterligare skadar miljön är han inte bunden av politiskt korrekta sensibiliteter att tiga. I likhet med den amerikanske miljöaktivisten Edward Abbey har han levt sitt liv nära naturen, och i likhet med denne är han en motståndare till massinvandring.
Samtidigt ser han miljökrisen som en naturlig följd av några av det moderna samhällets själva byggstenar. Det bygger exempelvis på individualismen och demokratin. Linkola har en realistisk syn på den mänskliga naturen, och menar att människor är för bekväma för att ”välja” att inskränka sin konsumtion till en hållbar nivå. Han ser också kapitalismen som en del av problemet, då den reducerar djur och natur till deras ekonomiska värde. Detta är en naturlig följd av ideologin om ”mänskliga rättigheter” som abstraherar bort allt värde från icke-människor. Linkola är inte en anhängare av sådana ”rättigheter” och menar att djur mycket väl kan ha högre värde än människor, och att vissa människor kan vara mindre värda än andra.
Linkolas djupekologiska kritik drabbar alltså sådant som det moderna samhället bygger på. Hans lösningar är inte mindre radikala, och bygger bland annat på att demokratin och marknadskapitalismen ska avskaffas. Hur detta mer exakt ska gå till är däremot en gåta, vilket tillhör Linkolas svagheter. Han är väl medveten om vad som bör göras, men inte hur det ska gå till, vilka sociala grupper som ska stödja den nödvändiga politiken och så vidare.
Man blir som läsare alltså tvungen att själv hitta lösningar. Vid det laget har dock Linkola redan skakat om en, och man har blivit medveten om situationens allvar.
Bioregionalism och lokala identiteter
Genom sitt djupekologiska perspektiv påminner Linkola oss om den naturliga kopplingen mellan regionala kulturer och lokal natur. Detta är inget nytt, och har historiskt bland annat uttryckts i Blod och Jord-ideologin och bioregionalismen. Massinvandringen framstår här som ett problem, då den koncentrerar människor från vitt skilda biotoper i resurskrävande stadsmiljöer där de dessutom alieneras från naturen. Kulturer som under årtusenden växt fram i den afrikanska regnskogen eller de andinska bergen ska plötsligt omlokaliseras till svenska förorter. Detta innebär också att de förflyttade individernas miljöpåverkan blir betydligt större än i hemländerna.
Massinvandringen är alltså inte ekologiskt hållbar. Lösningen på den ekologiska krisen torde snarare vara att bygga vidare på de identiteter och kulturer som uppstått i Europas skiftande naturmiljöer. Det är exempelvis omöjligt att föreställa sig den åländska identiteten utan den specifika natur där den uppstått, och i varje sådan lokal kultur finns också kunskaper och erfarenheter av den lokala miljön (man behöver bara påminna sig hur våra djur och växter genomsyrar både vårt språk, våra sagor och vår mytologi). Detta förenas naturligt med de tankar om lokala identiteter förenade i ett ”de hundra flaggornas Europa” som bland annat Alain de Benoist ser som ett mål.
Parallellt med detta krävs ett paradigmskifte, där våra folk gör sig av med den liberala individualismen och materialismen, och istället för den abstraherade ”individen” börjar se människan i sitt sammanhang (både etniskt, kulturellt och ekologiskt). Här krävs också en ny känsla för naturen, istället för den senmoderna inställningen där den reduceras till sitt ekonomiska ”värde”.
Linkolas bok är alltså mycket värdefull, inte minst då den tar upp den ekologiska frågan utan de klassiska skygglapparna (oavsett om dessa sedan gäller ”individualismen” eller massinvandringen). Den visar också de naturliga kopplingarna mellan ett djupekologiskt perspektiv och ett identitärt och högerradikalt sådant.
Relaterat
de Benoist och den ekologiska frågan
Edward Abbey – Desert Solitaire
Rimfaxe – Skogen som drängstuga
Wodinaz – Kantarellen och nordbon
Om skribenten: Joakim Andersen
