Den nya högerns mest kände företrädare, Alain de Benoist, är också hedning. Hans hedendom är inte den politiskt korrekta och infantila version av new age vi ofta associerar till när vi rör oss i nyhedniska kretsar, en ”hedendom” som ofta tävlar med den senmoderna kristendomen i strävan efter att vara mest politiskt korrekt. Istället är det en europeisk hedendom, som av Stephen Edred Flowers beskrivits på följande vis:

Too often today, ”pagans” are seen, and see themselves, as social misfits, drop-outs and ”individualists”, each of whom seeks only to do his or her ”own thing” (which changes from year to year, if not from day to day). They may dress up in silly anachronistic costumes, but in their souls, and in their social and political attitudes, they very often conform to Judeo-Christian norms. But the paganism of de Benoist is far more radical, and far more feared by the establishment because it is genuinely pagan, and philosophically sophisticated. Unlike ”new age” paganism, it has the real possibility of cultural influence.

de Benoist utvecklar sin syn på hedendomen som en världsåskådning i On Being a Pagan. Boken skulle nästan lika gärna kunnat betitlas On Not Being a Christian, eftersom jämförelsen med judisk och kristen världsåskådning och tro spelar en mycket central roll. Detta är dock pedagogiskt svårfrånkomligt, i många aspekter bygger den senmoderna världsbilden vidare på judeo-kristna begrepp och attityder som därför måste dissekeras för att alternativet ska kunna mejslas ut. de Benoist använder alltså dessa begrepp och attityder som kontrast till sitt hedniska alternativ, oavsett om det gäller hedendomens betoning av platsen framför den linjära historicismen, nedtoningen av dualismen, eller värderingen av det sköna framför monoteistiska bildförbud (som i olika varianter återfinns i både judisk, kristen och muslimsk tro).

de Benoists perspektiv är nietzscheanskt snarare än traditionalistiskt, varför en del av kritiken kan framstå som orättvis eller byggd på missförstånd för den som läst Evola eller Schuon. Man kan också sakna ett mer andligt perspektiv, den hedendom de Benoist beskriver är egentligen ganska förenlig även med en mer materialistisk grundsyn. Oavsett detta är det en mycket värdefull studie, som steg för steg visar på skillnaderna mellan judeo-kristen (och dagens ”sekulära”) och hednisk syn på allt från människa och natur till tid och rum. Nyblivna hedningar kan till exempel ibland hävda att asarna förväntade sig att människorna mötte dem stående, inte på knä. de Benoist beskriver något liknande, men betydligt mer filosofiskt sofistiskerat.

Hedniska renässanser

Intressant i On Being a Pagan är de Benoists genomgång av hur hedendomen återkommit gång på gång i den europeiska historien, som en inspirerande era att hämta ideal och förebilder från. Han tar upp hur kristendomen i Europa anpassades till européerna, bland annat hur den övertog det hedniska begreppet imperium och hur den ursprungligen fientliga inställningen till konst och kvinnor modererades. Renässansen bevittnade också hur den hedniska antiken återupptäcktes. Pico della Mirandola inspirerades av Platon, och Homeros med flera både översattes och kommenterades. De främsta konstnärerna inspirerades av den hedniska antikens mästare.

Nästa hedniska renässans spårar de Benoist till den tyska romantiken under början av 1800-talet, med namn som Hölderlin, Novalis och von Kleist. Återigen betraktades ”de gamla grekerna” som förebilder, von Kleist firade också germanernas seger över de romerska legionerna i Teutoburgerskogen.

Några decennier senare var det Frankrikes tur. de Benoist nämner här hur Victor Hugo, Hippolyte Taine med flera såg det antika Europa som en källa till inspiration. Under denna epok sågs ofta hedendomen som knuten till det republikanska idealet, och vänstern i gemen. Samtidigt fanns det dock en livaktig beundran för det hedniska förflutna från höger. de Benoist nämner hur en ung Maurras vallfärdade till Aten och Bárres till Sparta. Fler namn i sammanhanget är Proudhon, Sorel, d’Annunzio och Jünger.

I den moderna litteraturen identifierar han också författare som D.H. Lawrence, Stefan George, Rilke och Montherlant.

Vad man kan sakna i de Benoists genomgång av hedniska renässanser är metakulturella trender, snarare än namn. Den tyska Völkisch-rörelsen var, även om den idag av en del kopplas till den nationalsocialism som förbjöd och fängslade många av dess anhängare, en sådan metakulturell trend, som genom sin betoning av rötter, jord och blod, identitet och partikularitet, inte kan beskrivas som annat än hednisk. Det som var positivt i hippierörelsen får också räknas hit.

I vår egen tid finns det ett myller av ”hedniska” tendenser och grupper, en del löjeväckande, en del skadliga, och en del seriösa. Flera av metalgenrerna inspireras av vårt hedniska arv, många musiker är också själva hedningar. På samma sätt kan man spåra ett starkt intresse för hedniska miljöer, myter och teman i många framgångsrika filmer (från 300 till Coraline), för att inte tala om fantasygenren i gemen. Svårigheten är alltså inte att hitta hedniska trender i vårt samhälle, utan snarare att de är så många att det är svårt att få ett grepp om dem. Vi lever sannolikt mitt i en hednisk renässans, även om den politiska korrektheten och allmänna historielösheten ofta ger den förvirrade former.

Förutsättningarna för en hedendom som med Edred Flowers ord både är genuint hednisk och kan vinna kulturellt inflytande är alltså goda. Ett intressant exempel på en sådan hedendom är Asatru Folk Assembly, som också säljer både radikaltraditionalistiska TYR Magazine, de Benoists bok, och Journal of Indo-European Studies.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.