I De Naturae Natura har Alexander Jacob skapat ett dataspäckat litet mästerverk, som presenterar den idealistiska natursynen på ett närmast oöverträffat – men föga lättillgängligt – sätt.
Idealistisk filosofi har fört en tynande tillvaro i Europa under tämligen lång tid. Ändå rör den frågor som den gängse vetenskapen, trots ständiga påståenden om motsatsen, rent definitionsmässigt aldrig kan närma sig. Från utgångspunkten koncentrerar sig empiristisk filosofi nämligen uteslutande på, som Alexander Jacob skriver i sitt förord, ”observationen av fysiska fenomen som om dessa ägde ett oberoende ontologiskt värde och vore förmögna att producera annat än en mekanisk beskrivning av empiriska data.” Följderna av en rent empiristisk filosofi blir, således, att ”naturen fråntas sin metafysiska verklighet och förvandlas till fysisk vetenskap, medan filosofin förlorar sin vitala, naturliga aspekt och reduceras till epistemologi och metodologi.”
Alexander Jacobs De Naturae Natura: A Study of Idealistic Conceptions of Nature and the Unconscious är dock ingen kritik av empirisk filosofi, utan en presentation av ett historiskt sett tämligen framgångsrikt alternativ – idealismen. Med utgångspunkt i tanken på det Omedvetna för Jacob läsaren från antiken till 1900-talet – från Platon, Aristoteles och (i synnerhet) Plotinus till Jung, Nietzsche och Klages. Det är ett massivt arbete, nästan ofattbart detaljrikt med tanke på hur koncis och föga omfattande själva boken egentligen är. Redan i det första kapitlet, där Jacob lyckas sammanfatta kärnan i Platons filosofi på knappa två sidor, kan man som läsare förstå att det här är något i särklass.
Från antiken till Klages
Boken består av tio kapitel, som vart och ett tar upp två eller tre tänkare ur den tradition Jacob behandlar. En huvudsaklig indelning spänner över kapitlen: antiken, renässansen, engelsk idealism, tysk vitalism, tysk idealism och slutligen de tankeskolor som explicit diskuterar det Omedvetna som existentiellt fundament (därtill kommer ett appendix som behandlar olika rasideologer). Jacob låter dessutom en röd tråd gå genom hela framställningen: han gör en distinktion mellan immanent och transcendent idealism, och argumenterar trovärdigt för den senares överlägsenhet.
Skildringen tar alltså avstamp i Platons tanke på Idévärlden som en första teoretisk bild av naturen som ett yttre uttryck för en bakomliggande verklighet (’Idévärlden’, ’det Omedvetna’), och utforskar därefter en lång rad tänkares systematiska framställning av denna relation. Jacob identifierar med stor skicklighet brister hos några av västvärldens mest omhuldade teorier (bland mycket annat kritiserar han stoikernas immanenta gudomlighetstanke, och påpekar det orimliga i Hegels föreställning om ett Absolut i behov av ”självförståelse” genom utveckling).
Den egendomlige von Hartmann
Bland de tänkare som tas upp finns en del underliga kroppar; Eduard von Hartmann torde vara i särklass. Utifrån en filosofi liknande Schopenhauers (världen som lidande, medvetandets upplevande av världen som i grunden negativt och produkten av ett slags metafysiskt missförstånd), drar han slutsatsen att mänsklighetens och kulturens utveckling måste drivas så långt som möjligt. Genom att maximera kulturutveckling, bildning och framsteg (en utveckling von Hartmann liksom bland andra Charles Darwin och Friedrich Engels menade skulle inkludera utrotandet av folkgrupper oförmögna att anpassa sig) skulle man slutligen förmå mänskligheten att inse tillvarons grundläggande ondska och futilitet, och därmed upplösa den genom att kollektivt sluta vilja (och alltså dö).
Hartmann förkastade härmed Plotinus och Schopenhauers mer anspråkslösa ambitioner att befria individens Själv från världen och menade, i ett slags perverterad version av buddhistisk Mahayana-filosofi – att det var de mest högstående människornas roll att frälsa mänskligheten – ytterst genom fullständig förintelse. Jacob visar övertygande att detta smått perversa resultat är en följd av immanent idealism – som han menar är en projektion av det ideella på den yttre verkligheten. Även om Hartmann är ett extremt exempel på vad denna typ av tänkande kan leda till, är han långt ifrån ensam. Liknande problem återfinns ständigt inom modern etik och politisk filosofi – sekularisering av idéer som skapats med utgångspunkt i en transcendent-andlig föreställningsvärld leder till absurditet och ibland direkt ondska när dessa idéer överförs på en relativ och materiell verklighet. Detta är visserligen ett sidospår som inte utforskas ytterligare av Jacob, som istället fokuserar på rent filosofiska problem i den immanenta idealismen.
Tungrodd
De Naturae Natura är trots sitt ringa omfång en tungrodd volym. Antalet resonemang, och mängden information, som tryckts in på knappa 180 sidor är nästan osannolikt. Det är heller inga enkla frågor som behandlas, tvärtom. För att fullt tillgodogöra sig volymen får man återvända till den flera gånger. Bara min första genomläsning tog åtskilliga timmar och man inser också snabbt att det inte är en bok man öppnat för sista gången. Den strikta indelningen gör för övrigt att man med fördel kan göra nedslag och läsa enstaka sektioner, åtminstone efter att man genom en första läsning från pärm till pärm klargjort den grundläggande röda tråden.
På den kritiska sidan är min främsta fundering var medeltiden tagit vägen. Att det skulle vara omöjligt, eller ens särskilt svårt, att där finna tänkare som på ett eller annat sätt anknyter till senare idealism, eller till tanken på det Omedvetna, finner jag svårt att tro. I och med att Plotinus framhålls som central kan man också undra varför gnostiskt tankegods inte tas upp överhuvudtaget. Å andra sidan utelämnar Jacob i stort sett helt även andra, än mer uppenbart relaterade, tankesystem (inte minst hinduiska och buddhistiska traditioner som kraftigt inspirerat många av de idéer som presenteras av åtminstone de senare idealisterna – något Jacob givetvis är mer än väl medveten om). Givet att bokens huvudsakliga tyngd ligger på just filosofisk idealism är det kanske ändå inte så konstigt att han också lägger störst vikt vid ett fåtal, väl presenterade föregångsidéer, för att sedan fokusera helhjärtat på den komplexa snårskogen av idealistiskt tankegods.
Inspiration
Att boken inte är fullständig är i varje fall en ihålig invändning – en skrift som behandlar världens och medvetandets fundament kan inte gärna bli komplett. En allvarligare varning att utfärda är i så fall att den, än en gång, bitvis är mycket svårpenetrerad. Såvida man inte redan är mycket förtrogen med bokens huvudpersoner krävs en viss investering av tid och energi för att verkligen tillgodogöra sig innehållet. I synnerhet när det kommer till tänkare där man helt saknar förkunskaper kan det ibland komma väl mycket information på väldigt lite utrymme.
Både otillgängliga och otillräckliga passager kan dock fylla en funktion utöver tankegymnastik – nämligen att inspirera till ytterligare läsning. F.X. von Baader, K.A. von Eschenmeyer, Ralph Cudworth och Henry More är tänkare inte allt för många utanför idéhistorieämnets ramar är bekanta med, och kanske är det dags att ändra på det? Undertecknad har i varje fall gripits av viss läslust efter att ha trängt igenom Alexander Jacobs späckade lilla volym. Bortsett från att boken är en smått fantastisk akademisk prestation, och en utmärkt inledning till idealismen, är det nog som detta – som inspirationskälla till vidare studier – jag främst vill rekommendera den.
Finns hos Arktos
Läs också:
Oskorei: De Naturae Natura
Om skribenten: Solguru
