Den västerländska civilisationen kan fortfarande räddas, och det är en moralisk plikt för alla européer att arbeta för att åstadkomma detta. Därför är politisk aktivitet både meningsfull och nödvändig.
Det finns ideologier, politiker och partier som gör den västerländska civilisationens överlevnad mer sannolik (t ex invandringskritiska politiker som Donald Trump, AfD eller Sverigedemokraterna), och det finns även sådana som gör den mindre sannolik. Det kommer aldrig att finnas några perfekta kandidater eller partier – vi måste helt enkelt arbeta med vad vi har. Det innebär att stödja de förstnämnda, med nödvändiga reservationer, och bekämpa de sistnämnda. Det handlar om pragmatism, en fundamental del av all politisk framgång.
Dessvärre är det vanligt bland många högeranhängare att dra sig undan från samhälle och politik, eftersom ”det ändå inte är någon idé”. Ofta säger de sig ”rida tigern” eftersom det är lönlöst att göra motstånd mot förfallet. Denna inställning kombineras dessutom titt som tätt med ständiga utläggningar på internet, där varje pro-europeisk politiker anklagas för att vara ”för mjuk”, ”för liberal” eller någon annan verklig eller påhittad karaktärsbrist som tydligen gör dem ovärdiga allt stöd.
Inställningen är inte alltid obegriplig, och både pessimism och kritik av populistiska politiker med tvivelaktig ideologisk grund kan givetvis innehålla korn av sanning. Däremot är attityden alltid problematisk, och den blir direkt förkastlig när cynism och pessimism blir politiska projekt i sig. Allt för många lägger energi på att fylla nätet med onyanserade och extrema utläggningar om rörelser och människor som vill väl och dessutom har orken att försöka. Det finns något både osympatiskt och självmotsägande i att först mena att allt är förbi och inget kan göras, och samtidigt tydligen finna mening i att spendera timtal bakom tangentbordet i ilskna utbrott riktade mot rörelser och individer som faktiskt försöker åstadkomma något positivt för Västerlandet. Det minsta vi kan kräva här är konsekvens: om loppet nu skulle vara kört, blir det i alla fall inte mer kört för att Sannfinländarna sitter i regering och Sverigedemokraterna får 23% i senaste Sentio.
Dessutom: loppet är inte kört. Även om att ”rida tigern”, i evoliansk betydelse, möjligen var en sund och rentav nödvändig strategi under den senare halvan av förra seklet, är detta inte längre fallet. Europa blöder, men tigern, den liberala moderniteten, är också döende. Det är hög tid att kliva av och strypa den, medan det fortfarande finns en europeisk civilisation kvar att kämpa för.
Höj era huvuden och misströsta inte. Kampen om Europa är långt ifrån över. Den har nätt och jämnt börjat. Istället för att deprimeras över samhällsutvecklingen, se den som en möjlighet till ett äventyr där dina personliga insatser kan göra avtryck i historien.
Huruvida du kommer att vara en del av Västerlandets problem eller räddning är nämligen inte längre än en attitydförändring bort.
Kasta av dig det defaitistiska oket och låt äventyret börja!
Om skribenten: Daniel Friberg
