USA är normalt att betrakta som ett tydligt exempel på Spenglers konstaterande att parlamentarism ganska snabbt förvandlas till plutokrati, där kapitalstarka intressen köper de politiker de vill ha. Tendensen i USA är mer uttalad än i många andra länder, på grund av tvåpartisystemet och de dyra valkampanjer som förutsätter donationer. Under åren har detta bidragit till många besvikelser, så blev exempelvis varken Occupy Wall Street eller Tea Party-rörelsen det många hoppades på. De flesta amerikaner uttrycker regelbundet missnöje och skepsis vad gäller det politiska ledarskapet, men när det kom till kritan röstade de aldrig på en Paul, en Wallace eller en Nader.

Inför det kommande presidentvalet finns det för ovanlighetens skull ett par skäl till optimism, i båda de politiska lägren.

The Donald

I am not a fan (of) John McCain because he has done so little for our veterans.
-Trump

Donald Trump, född 1946, är en välkänd företagare och miljardär av skotsk och tysk börd. Han har under åren synts flitigt i media, bland annat i TV-programmet The Apprentice. Gradvis har han också intresserat sig alltmer för politiken, det var exempelvis efter att han tagit upp saken som Obama offentliggjorde den födelseattest som ska bevisa att han är född i USA. Trump har också talat inför Tea Party-möten och ifrågasatt den officiella versionen av klimatförändringen.

Det har flera gånger spekulerats i en eventuell presidentvalskampanj för Trump, men först i år har han tagit steget. Trump är politiskt republikan, bland annat är han ”pro-life” och mot skärpta vapenlagar, han är en vän av Israel och tycks förespråka en något mer nationalistisk ekonomisk politik (bland annat vad gäller stöd till bilindustrin och handeln med Kina). Däremot har han kritiserat Vietnamkriget.

Verkligt intressant blir Trump för sin ovilja att följa narrativet. Det finns en linje alla republikanska presidentkandidater följer, av rädsla för att förlora kampanjpengar eller reta politiskt korrekt media. Så kan man exempelvis inte fria till den stora gruppen väljare som är trötta på illegal invandring annat än väldigt indirekt, man kan heller inte kritisera ”krigshjältar” som John McCain.

Trump följer inte dessa regler, eftersom han redan har både ekonomiskt och symboliskt kapital och varken är beroende av donatorer eller media. Trump agerar och media reagerar, inte tvärtom. Han inledde sin kampanj med att beskriva USA som ”a dumping ground for Mexico and, in fact, for many other parts of the world”, samtidigt som han konstaterade att många bra människor också kommit till USA som invandrare. Uttalandet fick både media och flera andra republikanska presidentkandidater att rasa, men gav honom både uppmärksamhet och väljarstöd.

Mer nyligen har han brutit mot en annan regel, att den neokonservative krigshetsaren John McCain är en krigshjälte. Trump har noterat att McCain inte är en krigshjälte, utan var krigsfånge. ”I like people who weren´t captured”, menar Trump. Återigen har han här spelat ett skickligt spel, eftersom han efter den förutsägbart hysteriska reaktionen på detta otänkbara utspel följt upp med att konstatera att politiker som McCain aldrig fört en politik som hjälpt krigsveteraner eller ens säkrat gränsen.

Trump är kort sagt ett intressant fenomen, en mätning The Economist/YouGov släppt 9 juli placerade honom också i ledningen bland de republikanska kandidaterna (med 15%, mot Jeb Bush och Rand Pauls 11). Oavsett om han blir president eller inte har han redan skakat om spelreglerna en aning.

The Bernie

If you were to ask me a couple of months ago whether we would have larger crowds than any other candidate out there, I would not have told you that that would be the case.
– Sanders

De republikanska kandidaterna är i hög grad slätstrukna icke-personer. Detsamma gäller ofta de demokratiska, där dock Hillary Clinton utmärker sig genom sin krigiska utrikespolitik och mycket intima relation med bland annat GMO-företaget Monsanto. Clinton är kort sagt ungefär lika obehaglig som McCain. Men även här händer det intressanta saker.

Bernie Sanders, född 1941 och av judisk börd, är en av USA:s genom historien tämligen fåtaliga socialistiska senatorer. Hans politik för i det stora hela tankarna till skandinavisk socialdemokrati, och han ställer i år upp som demokratisk presidentkandidat. Sanders har tidigare bland annat kritiserat övervakningssamhället som växer fram, Alan Greenspan och Irakkrigets bedrägliga bakgrund. Man kan identifiera ett försvar av den hårt ansatta medelklassen i många av hans krav, som skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare, delvis liknande ekonomisk nationalism som Trump, och motstånd mot Wall Streetföretagens privilegier. Även Sanders anser att veteraner behandlas illa, och har angående fortsatt invandring konstaterat att invandrare konkurrerar med amerikanska ungdomar om jobb.

Hats off to Bernie Sanders. I’ll help him anyway I can, although I’m not quite as socialistic. Bernie believes in power to the people and the people controlling the government, and I believe in that also.
– Jesse Ventura

Han har fokuserat på små kampanjdonationer från privatpersoner, något han varit framgångsrik med. Detta ger honom en självständighet från storföretagens donationer liknande Trumps. Hans offentliga framträdanden har också dragit stor publik, många gånger större än Clinton. Han ligger inte heller långt efter henne vad gäller väljarnas stöd, vilket får ses som positivt. Varken Trump eller Sanders följer de etablerade spelreglerna, och det finns i deras kampanjer ett inslag av realpolitik som normalt saknas i amerikanska kampanjer. Ingen av dem har en felfri eller oproblematisk plattform, men de talar klarspråk om några högst reella intressekonflikter i dagens USA, bland annat att medelklassen är på väg att försvinna. Sanders är här förmodligen tydligast vad gäller orsaken, de superrika kretsar som köper politikerna. Men Trump har lyft ett av inslagen i deras politik, det demografiska utbytet av USA:s befolkning.

Risken är naturligtvis betydande att vi återigen blir besvikna, men dessa båda herrar är väl värda att följa framöver. Den hugade rekommenderas ett besök på Sanders hemsida respektive Trumps twitter.

Vidare läsning

Bernie Sanders
Donald Trumps twitter

Takis Magazine – Sympathy for the Donald
Jesse Ventura: Bernie Sanders Has Got Momentum

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.