Har USA en för Ryssland, och i förlängningen Europa, hotfull agenda? När man följer svenska medier, vad gäller Ryssland präglade av strategin ”antyda och upprepa”, får man lätt intrycket att så inte är fallet (man får då lätt intrycket att USA överhuvudtaget inte har någon agenda). En värdefull analys av sammanhanget ges av William Engdahl i Full Spectrum Dominance. Engdahl har skrivit flera böcker om geopolitik, och har en god bild av den amerikanska strategin.
Efter kalla kriget?
We have about 50% of the world’s wealth but only 6.3% of its population… we need not deceive ourselves that we can afford today the luxury of altruism and world-benefaction.
– George F. Kennan, 1948
Engdahl beskriver hur möjligheterna till ett fredligt samarbete mellan USA och Ryssland, och betydande nedrustningar, fanns efter murens fall. Bush hade bland annat lovat Gorbatjov att NATO inte skulle expandera österut, det fanns planer på att minska kärnvapenhotet (bland annat genom ABM-överenskommelsen från 1972, som innebar att länderna förband sig att inte skaffa en aktiv missilsköld).
Vad som istället ägde rum var att NATO expanderade österut, och att Bush 2001 meddelade Ryssland att USA drog sig ur ABM-avtalet. 2007 placerades därefter missilförsvar i Polen och Tjeckien, med förevändningen att skydda Europa mot Iran och Nordkorea (i själva verket möjliggjorde det en ”first strike” mot Ryssland med kärnvapen). Anledningen till detta var att det kalla kriget inte slutade för USA. Engdahl beskriver den geopolitiska strategin i maktens korridorer, präglade av en maktrealistisk analys där det eurasiska ”hjärtlandet” står i centrum. ”Den som kontrollerar hjärtlandet kontrollerar världen” summeras enklast Mackinders hypotes, och denna omfattas bland annat av Brzezinski, en central person i den amerikanska utrikespolitiken. Målet är en ”unipolär” värld, en värld med en dominerande supermakt. För att uppnå detta måste de eurasiska stormakterna, bland annat Ryssland och Kina, trängas tillbaka och de stater Brzezinski öppet beskriver som ”vasaller”, bland annat Europa och Japan, hållas på plats.
Färgrevolutioner
A lot of what we do today was done covertly 25 years ago by the CIA.
– Allen Weinstein, en av grundarna av NED
Den amerikanska strategin utgår alltså från en maktrealistisk analys i Mackinders efterföljd, och målet är en unipolär värld. En missilsköld som möjliggör ”first strike” mot Ryssland är emellertid bara ett av inslagen i den. Så har Udo Ulfkotte visat hur man kontrollerar media, och Snowden hur man avlyssnar sina egna allierade för att kontrollera dem. Engdahl går igenom flera av de andra inslagen. Han ägnar ett kapitel åt färgrevolutioner, skapandet av politiska rörelser och massprotester för att genomföra statskupper. Detta är en teknik som utvecklats under flera år, den har använts bland annat i Serbien, Georgien, Burma och Ukraina (två gånger). Målet är att byta ut regeringar. Engdahl visar hur den serbiska ”otpor”-revolutionen finansierats av USA genom ”non-governmental organizations”. Han identifierar också organisationer som återkommer gång på gång, som RAND, Freedom House, George Soros Open Society Institutes, och NED. Målet med sådana färgrevolutioner är att omgärda Ryssland med amerikanska allierade, och att kontrollera oljeledningarna mellan Ryssland och Västeuropa. Det finns också planer på att ”dekonstruera Ryssland”, alltså att splittra landet. Här spelar både ryska etnonationalister och kaukasiska islamister en potentiell roll.
Ett imperium av baser
Washington’s continued refusal to eschew a first strike and the country’s development of a limited missile-defense capability take on a new, and possibly more menacing, look… nuclear primacy remains a goal of the United States.
– artikel i Foreign Affairs
Engdahl beskriver också hur antalet amerikanska militärbaser vuxit. Där finns Camp Bondsteel i Kosovo, geopolitiskt mycket centralt beläget och sannolikt förklaringen till att Kosovos självständighet godkändes. Nya baser har byggts i Östeuropa, Centralasien och Afrika. Det finns en oroande koppling mellan detta globala nätverk av baser och hotet om kärnvapenkrig. 1991 hade USA upphävt statusen Ready Alert för sina kärnvapenbombare, men sedan 2004 är de åter redo att med kort varsel genomföra ”global strikes”. Sedan 1983 har USA också arbetat på det såkallade ”Star Wars”, ett projekt avsett att möjliggöra skydd mot kärnvapenangrepp, men därmed också möjliggöra ”first strikes”. 2002 ökades detta projekts budget avsevärt, till 11 miljarder dollar om året.
– ett imperium av baser
Engdahl visar övertygande att ett centralt mål i den amerikanska strategin är ”nuclear primacy”. Man ska kunna angripa en rival med kärnvapen, utan att denne kan återgälda. Ett sådant hot skulle innebära världsherravälde. Han identifierar här aspekter av det man kan kalla ”den djupa staten”, alltså kretsar i militären som inte påverkas av att presidenter byts ut. En central person här är ”Yoda”, Andrew Marshall, född 1921. Han har funnits i Pentagon sedan 1973, hans uppdrag har förlängts av varje amerikansk president sedan dess. ”Yoda” låg bland annat bakom planeringen inför kriget mot Irak, och den såkallade ”Revolution in Military Affairs”-doktrinen. Han är en av männen i de mer eller mindre permanenta nätverk som de facto avgör den amerikanska strategin. Liknande roller har Brzezinski, och i viss mån Kissinger och Soros.
Det leder till ett perspektivskifte när man börjar sätta sig in i dessa nätverk och deras planer. Normalt betonas att USA är en demokrati, men frågan om relationen mellan den djupa staten och folkvalda ledare är mer komplex än så. Målet för de nätverk Engdahl beskriver är världsherravälde, och de drar sig inte för sådana riskabla projekt som ”nuclear primacy” eller användandet av ”terrorister” och skapandet av inbördeskrig för att uppnå det. Engdal berör också deras förmåga att använda sig av ”false flags”.
Det är inte säkert att den amerikanska djupa statens målsättningar och metoder är önskvärda för dess europeiska ”vasaller”, men en diskussion kring detta förutsätter att vi har hela bilden klar för oss. Vi bör då vara medvetna om den långsiktiga planen, liksom dess nukleära inslag. Vi bör också vara medvetna om amerikansk säkerhetstjänsts långa användande av grupper som i Europa beskrivs som ”islamister”. Sådana är just nu aktiva i Ukraina, det finns en betydande sannolikhet att de inom kort även kommer re-aktiveras i södra Ryssland/Kaukasus. Om detta på kort och lång sikt är positivt för Europa får var och en själv bedöma. Personligen skulle jag föredra en europeisk Monroedoktrin, där utomeuropeiska makter inte ges tillträde till vår kontinent. Detta förutsätter dock en europeisk renässans på flera plan.
Om skribenten: Joakim Andersen
