Daniel Poohl har tagit på sig att förklara för Finland hur de ska uppföra sig politiskt. Tydligen tror han att Sverige är en förebild i detta avseende, vilket säger en del om vilken värld han lever i.
I det finska valets efterverkningar har Expo, i ett plötsligt anfall av storsvensk hybris, tagit på sig att försöka tala om för vinnaren, Samlingspartiets Jyrki Katainen, hur han ska hantera Sannfinländarnas valframgångar. Det är spännande läsning. Man märker att Expo är vana att tala ur auktoritetsposition till kuvade, ohistoriska eller helt sonika obildade människor. Den antirasistiska sekttillvaron kostar uppenbarligen på när det kommer till framställningsförmåga.
Poohl varnar för det första för att det finns ”risk” för att Sannfinländarnas ”nationalistiska utgångspunkt sprider sig in i de andra partierna”. Jag vet inte hur många finnar som läser motpol, men jag vet att ytterst få finnar har minsta problem med finsk nationalism. Det fattar inte Poohl – han tror att nationalism är ett skällsord även i normala länder, för han har glömt vad normala länder – nationer – är.
Att ta hand om varandra, och inte medvetet förnedra sin egen befolkning, har historiskt sett varit ganska ok nästan överallt, och är det fortfarande i Finland. Sverige är här det sjuka undantaget, tillsammans med enstaka andra europeiska länder. Den finske politiker som följer Poohls råd och börjar spela apa på det sätt vi kan se i den svenska parlamentscirkusen kan säga farväl till sin karriär och, kanske viktigare, sitt eftermäle. Det vet finnarna, och det borde Poohl begripa också.
Felslutet han gör är naturligtvis att tro att finnarna är idioter. Svenskar är visserligen egentligen inte direkt idioter vi heller, men i vissa avseenden har vi börjat förtjäna den beteckningen. ”Vanligt folk” är livrädda för att ge uttryck för det de både känner och ser varje dag, ”intellektuella” förråder sin roll helt och hållet och avstår från att kritisera massiva missförhållanden och de teoretiska vanföreställningar som ligger bakom dem.
Finland dras naturligtvis med många västerländska dumheter, alltifrån överkonsumtionskulturen till jämställdhetsfixering. Men att medvetet förstöra sitt eget land genom okontrollerad, destruktiv och för ingen människa gynnsam invandring – så dum är inte finnen, och blir det inte även om storebror Sveriges allra mest dyrkade förstå-sig-påare försöker säga till på skarpen.
Finland torde inse att Sverige, givet våra förutsättningar, har mycket lite att skryta med längre. Det är för övrigt, bland många andras, Daniel Poohls fel.
Målet med krönikan är i alla fall, enligt både rubrik och innehåll, att se till att inte ”Sannfinländarna behandlas som vilket parti som helst.” Poohl vill inte bara hävda, utan tycks till och med tro själv, att det rubbade svenska politiska läget, där tidens centrala politiska frågor utesluts ur debatten helt och hållet, bör vara normerande för riktiga länder. Vuxenmobbning istället för diskussion, sentimentalt skitsnack istället för politisk analys och grammatiskt tvivelaktiga kampanjer i skitpressen istället för ansvarstagande. Det är vad Poohl vill bjuda Finland på.
Jag tvivlar på att finnarna är intresserade av erbjudandet.
Om skribenten: Solguru
