I denna artikel tänkte jag ta upp en ständigt återkommande fallasi som tvivelsutan är skadlig för vår framtidsvision. Det verkar som om mången individ, även bland de som sällar sig till en mer nationalistiskt, identitär eller konservativ ståndpunkt ofta ger uttryck för en viss uppgivenhet; Att vi måste utforma vår politik och metapolitik efter hur världen förändras och acceptera vissa faktum som självklara. Denna undergivna världsbild är givetvis inte värdig en man eller kvinna med sund självrespekt.
Det finns absolut ingenting som säger att vi måste acceptera någonting annat än det vi eftersträvar. Det enda som avgör om vi uppnår vårt mål eller ej är hur livskraftiga vi är och hur hårt vi jobbar. Jag tror att de flesta svenskar idag är ganska ense om att det mångkulturella och feminiserade samhället måste nå sitt slut likt vilken annan drake i germansk mytologi som helst.
Att hävda att världen ser ut som den gör och att vi måste anpassa oss därefter är någonting av det omanligaste och ovärdigaste jag hört. Givetvis måste man ha vissa aspekter i åtanke då man utformar sin strategi, men huvudpoängen är att världen rättar sig efter oss, inte tvärtom. Vi agerar och världen reagerar. Vi är den offensiva och skapande kraften. Att acceptera någonting annat än det man eftersträvar är svaghet i sin renaste form. Att å andra sidan studera sig själv och sin situation kritiskt och komma till insikten att vi själva är ansvariga för vad som händer med oss tyder på en stark karaktär.
Den episka hjälte som någonsin accepterat situationen som den är finns inte. Däremot så är det genomgående temat i alla ärorika berättelser, sanna eller mytologiska, att historien utformas efter det som uppnås av livskraft, inte genom att undergivet acceptera situationen och rätta sig i ledet.
Om skribenten: Marcus Follin
