Etnopluralismen som princip förblir kontroversiell i samtliga läger. Det finns dock anledning att hålla fast vid den, oavsett vilka övriga principer man har.
Konceptet etnopluralism formulerades av den så kallade Nya Högern i Frankrike för ett antal decennier sedan, och överfördes till Skandinavien via bland andra Richard Mcculloch. I Sverige har etnopluralismen tagits upp som populistiskt-demokratiskt programkoncept av partier som Nationaldemokraterna, förespråkats och debatterats en del av identitära skribenter här på motpol och slutligen diskuterats och fördömts med sedvanlig fantasilöshet av svenska etablissemangsakademiker. Det är ett begrepp som är obehagligt för den ”antirasism” som hävdar att svenskars och europeers vilja till överlevnad är automatiskt knuten till våld mot alla andra folkgrupper, men också problematiskt för en nationalism som menar sig vara rationell och radikal.
Etnopluralism och globalisering
Det finns en föreställning inom vissa kretsar att etnopluralism – att principiellt utsträcka kampen för eget etniskt oberoende och existensberättigande till andra folkgruppers rätt till detsmma – på något sätt komprometterar det man egentligen vill åstadkomma. Man talar om att den som ”bryr sig om andra folk” på något sätt begränsar sitt arbete för det egna folket. Tanken tycks vara att det skulle finnas en absolut mängd lojalitet och kärlek, som måste spenderas på en lydigt definierad gemenskap (den svenska, eller europeiska). Det är inte väldigt ologiskt. Men det är inte sant.
Att världen är och i någon mening alltid varit global i vissa avseenden har inget med globalisering att göra; det är helt enkelt en truism som uppstår genom att jorden är geografiskt sammanhängande och att världens befolkningar har kontakt med varandra. När goda eller dåliga idéer skapas tenderar de att spridas – medvetet av eliter, eller spontant genom kontakter människor emellan. Så är det. Frågan är vilka idéer man tycker ska spridas, inte OM man tycker att idéer ska spridas.
Den tveeggade nationalismen
Nationalismen som politisk ideologi, alltså som övertygelsen att nationalstaters roll är att representera etniska gruppers intressen, uppstod till stor del genom Franska Revolutionen, och spreds sedan till övriga Europa och i förlängningen världen. Faktisk nationalism, förstådd som en grupps, ett folks, en etnicitets, en ”ras” kulturella självmedvetande och dito självförsvar, är oändligt mycket äldre. Det handlar med eller utan formell definition om ett beteende med målet att försvara, eller helt enkelt leva, gemensamma kulturella och/eller genetiska särdrag.
Under 17- och 1800-talet var nationalismen, i allt väsentligt, destruktiv. Den bidrog till att demontera de imperier som skyddat Europas folk – nationer, ironiskt nog – från invasion och övergrepp. Dessa imperier, under sin flertusenåriga existens, tillät rent konkret, oavsett universalistiska ambitioner, en myriad av traditioner och etniska intressen att fortleva ostörda, så länge de tillerkände kejsare eller (senare) kyrka en formell överhöghet. Denna ordning transcenderade, överlevde och samexisterade med Europas kristnande (och existerade av allt att döma även i icke-romerska delar av Europa, som inom den germanska proto-feodalismen). I och med den moderna internationalismen, liberaldemokratisk och senare marxistisk, har denna ordning upplösts och utplånats. Och det är här den moderna eller postmoderna nationalismen kommer in som positivt snarare än upplösande alternativ.
Nationalstatlig utopism
Etnopluralismen förstådd som en romantisering av den renrasiga nationalstaten – en värld av flera folk som vart och ett bebor en självständig, geografiskt isolerad region – har drag av naivitet. Men ingen som förespråkar den tror på den som ett utopiskt tillstånd, möjligt att uppnå i sin helhet, och det är heller inte tanken. Etnopluralismen är en princip, inte en utopi. Utopier är lögner – diaboliska och missriktade projektioner av andliga, religiösa föreställningar på den nakna, materiella verkligheten. Den som omfattar en utopi på allvar är naiv, och om inte det, så manipulerad eller en medveten lögnare (det senare är vanligare bland intellektuella, det förra bland ”folk i gemen”).
Frågan är inte vilken fantasivärld vi vill ha, utan vilken värld vi faktiskt vill ha, på ett ungefär. Strävar vi efter en planet där människor och gemenskaper utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, eller föredrar vi en värld där s.k. eliters ekonomiska intressen för samman så många olika folkgrupper som möjligt i administrativa ”stater” för att skapa ett globalt, splittrat proletariat utan möjlighet att hävda sina egna intressen? Är det viktiga att individer och de konkreta gemenskaper de tillhör – familjer, etniska grupper, folk – får leva som de själva finner för gott, eller är det viktiga att plutokratiskt totalitära och/eller rosenskimrande fantasier om hur människor borde vara kontrollerar varje individs förhållningssätt till tillvaron via groteska byråkratier?
Detta är val alla jordens nationer kan göra.
En otäck tendens – eller en trevlig
Kontentan är att en värld där de flesta människor och kollektiv tenderar mot självständighet och mellanfolklig tolerans är närmast definitionsmässigt bättre än en värld där ett maktfullkomligt konglomerat av ekonomiska intressen i ohelig allians med ”humanitära” postkommunister tillsammans försöker påtvinga varje enskild nation och individ en och samma verklighetsfrämmande vision av ”det goda samhället”. Att välja det förra betyder inte att historien tar slut och att människor för evigt kommer att leva autonomt och harmoniskt i linje med radikala fantasier, men det gör definitivt inte att välja det senare heller. Det finns inget sådant alternativ.
Irakkrig, Libyenbombningar och övriga varierande kombinationer av humanistisk-demokratisk revolutionslusta och ekonomiskt orienterad våldsfetischism bevisar denna poäng – den hyperfeminina pacifism som dominerar västvärlden har inte på något sätt bidragit till att faktiskt begränsa människors dödande av varandra. Människor kommer sannolikt att fortsätta att skjuta, eller åtminstone dominera, varandra för alltid. Även om någon kanske tycker att detta konstaterande är cyniskt.
Moral, etnopolitik och avslutning
Etnopluralismens roll är heller inte att bestrida politiskt realistiska uppfattningar, cyniska eller ej. Rätten till självförsvar, till exempel, påverkas inte av att man tillerkänner andra rätten att leva. Att lösningar som går bortom nationalstaten, bredare maktstrukturer eller nödvändiga interventioner, sannolikt alltid kommer att vara nödvändiga förtar inte det faktum att det är en sund moralisk uppfattning att alla världens folk har rätt till liv.
Det halsstarriga behovet hos vissa nationalister att aggressivt påpeka att de minsann ”skiter” i alla andra folkslag är inte ens relevant för diskussionen. Vad en individ gillar eller hatar hör inte till saken. Politiskt är det en annan femma – i vissa lägen (såsom i den perverst uttjatade Israel-Palestina-konflikten, vars relevans i västerländsk politisk debatt uteslutande är ett symptom på respektive parts överrepresentation i samma västvärld, om än på varsitt sätt) kan det visserligen vara dags att faktiskt sluta lägga energi på dumheterna. Vissa ämnen av denna typ utgör ett slags eskapistisk och retorisk låtsaspolitik, snarare än konkret politisk aktivitet. I åtskilliga fall kan, trots detta, solidaritet med andra folkgrupper vara både moraliskt rimlig och etnopolitiskt rationell.
Klarar vi att sprida uppfattningen om varje folks rätt så att den besegrar föreställningen om det innehållslösa, antimänskliga fantasibegreppet ”mänsklighetens” rätt att förtära världen, är grundarbetet för en något så när vettig värld redan gjort. Så är det, faktiskt.
Om skribenten: Solguru
