Den nye amerikanske presidenten demonstrerar på många vis den infantiliserande effekt senmoderna media har på vår världsbild. Journalisterna har i många fall en tämligen likartad bakgrund vad gäller uppväxt, klass och utbildning, och tidvis var det närmast rörande att se hur de tillsammans begeistrades av Obamas automatiskt emanciperande hudfärg och det till intet förpliktigande talet om "change" och "hope". Som gammal marxist var det svårt att inte notera den närmast totala avsaknaden av analyser av vilken politik han stod för, vilka grupper som finansierade hans kampanj, et cetera. Om man vore lagd åt konspirationsteorier, vilket man naturligtvis inte är, kunde man därför rentav ställa sig frågan om mäktiga intressen inte insett vilken PR-mässig återvändsgränd Bush blivit för den neo-konservativa agendan i en situation där USA dessutom visat sig relativt sett allt svagare, och därför bytt ut Texassonen mot en färgad man som, uppenbarligen, gått hem synnerligen väl hos journalister och andra.
Nu är valet dock över, och Obama är president. Han har nu bland annat att brottas med arvet från den föregående administrationen. Detta gäller exempelvis fångarna på Guantanamo, som i många fall vittnat om att behandlingen inte förändrats ett jota sedan presidentskiftet. Intressant är också att han ställt sig skeptisk till att den personal, som ägnat sig åt den behandling av fångar som i andra sammanhang lett till anklagelser om krigsförbrytelser, skulle kunna åtalas för detta.
Frågan om Kuba
Principiellt intressant är också frågan om USA:s södra granne, Kuba. Denna fråga tas inte minst upp i toppmötet Summit of the Americas, som Obama i dagarna tar del i. Många latinamerikanska ledare stöter här på för att han ska inleda en ny politik gentemot Kuba. Sedan det Kalla krigets dagar har landet utsatts för omfattande sanktioner på grund av sina kontakter med Sovjet och anti-amerikanska ledare i Latinamerika (en eller annan skulle kanske påstå att det hela rört sig om ”kamp mot kommunismen”, men som vi lär oss om vi googlar på ledare som Pol Pot och Siad Barre har USA aldrig haft några egentliga problem att stödja marxistiska presidenter när det gynnat landets geopolitiska intressen).
Kuba, och Fidel Castro, är på många sätt intressanta fenomen, även om våra kunskaper om dem ofta vinklats av media. Så känner många inte till att Castro till en början var nationalist snarare än kommunist, även om nationalismen i Latinamerika av naturliga skäl ofta kopplats till anti-amerikanism. Hans närmande till östblocket tycks åtminstone delvis ha haft realpolitiska skäl, även om hans engagemang för fattiga och förtryckta folk senare framstår som äkta.
Värt att notera i sammanhanget är också att Castros gerillakrigföring ofta överskattas som en faktor bakom Batistas fall, minst lika viktigt var att fackföreningar och andra grupper i det civila samhället fört en enveten kamp mot honom. Dessa grupper kom inte sällan att behandlas lika hårt som andra oliktänkande av den nya regimen.
En högerradikal syn på Kuba
Som högerradikal betraktar man det kubanska samhällsprojektet med blandade känslor. Viljan att återerövra den nationella suveräniteten måste ses som positiv, liksom viljan att bryta med en ojämlik social ordning. Detta har inneburit att Kuba länge hade en betydligt bättre folkhälsa och utbildning än de latinamerikanska nationer som fortsatt dominerades av USA. I likhet med bland annat Libyen har man också experimenterat med former för lokal demokrati, såsom kvarterskommitéer. I likhet med länderna bakom Järnridån påverkades den kubanska versionen av socialismen heller inte nämnvärt av det som kan kallas vänsterliberalismen, med dess starka betoning på sexuell läggning och negativa syn på patriotism. Istället internerades exempelvis homosexuella i arbetsläger (även om det inte heller ska ses som något positivt är det ett exempel på att kubanska ledare snarare läste Marx och Lenin än Foucalt och Butler).
Oavsett vad man i övrigt kan tycka om hans politik framstår Fidel Castro också som en fascinerande och inspirerande personlighet, som från bakgrunden som aktivist i de politiska stridernas våldsamma universitetsvärld gått en lång väg via tiden som gerillakrigare och anti-imperialistisk ledare till dagens åldrade caudillo och landsfader.
Samtidigt får man konstatera att det kubanska experimentet också haft stora brister. Man har byggt upp en repressiv apparat, och anklagelser om växande inkomstklyftor mellan partimedlemmar och nya skikt av kapitalister å ena sidan, och vanliga kubaner å den andra, tycks inte vara ogrundade. Vad gäller fattigdomen i landet beror den däremot inte minst på sanktionerna.
Man kan också notera att Kubas ledning i en ny geopolitisk situation, där världskommunismen är ett minne, delvis ompositionerat sig. Man har exempelvis tonat ner sin anti-religiösa framtoning, och även behandlingen av homosexuella har förändrats.
En anakronism
Samtidigt är Kuba en anakronism. Den rörelse för ökad nationell och social suveränitet som landet förde under hela sin existens har till stor del realiserats med demokratiska medel i flera latinamerikanska länder. När ledare som ”Lula” och Chavez uttrycker sina sympatier för Castro kan det alltså lika mycket ha nostalgiska som realpolitiska motiv. Detta betyder att de amerikanska sanktionerna också börjar framstå som anakronismer, rentav som motverkande sitt syfte (så länge den svaga ekonomin kan skyllas på dem, kan också bristen på demokrati legitimeras). Det bör därför inte förvåna någon om Obama genomför någon form av ”change” i relationen även till Kuba, då en sådan symbolhandling skulle betyda en del för relationerna till ett allt starkare Latinamerika.
Om skribenten: Joakim Andersen
