De indo-europeiska folken; germaner, indier, slaver, albaner, iranier, kelter, med flera, delar enligt de flesta forskare ett gemensamt språkligt, religiöst och historiskt ursprung. Man kan identifiera spår av deras ursprungliga mytologi, världsbild och samhällsideal i allt från den nordiska Eddan till den indiska Ramayana. Den vetenskap som studerar sådana likheter kallas ofta komparativ religion, och några av dess största namn är Georges Dumezil och Mircea Eliade.
Bland deras efterföljare framträder professor Bruce Lincoln som en av de mer kända och originella. Lincoln står längre till vänster än Dumezil och Eliade, vilket märks i att han blandar in sina egna åsikter ganska friskt i sina texter, och genom att han saknar den inkännande inlevelse i det mytiska material han behandlar som utmärkte ”mästarna”. Särskilt Lincolns reducering av Charon till en symbol för ”ålderdom” och det indo-europeiska dödsriket till en symbol för icke-existens är verkligt pinsamma materialistiska excesser, men detta kanske snarare är en fråga för religionsvetarna än för en blogg.* Det kan också tyckas ganska typiskt för vänsterister att Lincoln i samband med Dumezils död ”avslöjade” att denne i sin ungdom sympatiserat med Action Francaise och dess ledare Charles Maurras. Hur som helst, sina brister till trots har professor Lincoln också starka sidor. Hans studie av den indo-europeiska ”helveteshunden” i antologin Death, War and Sacrifice är ett sådant exempel.
Lincoln finner att det tycks förekomma bestialiska hundar som vaktar portarna till dödsriket i ett antal indo-europeiska mytologier. Mest känd är kanske den grekiska varianten Kerberos, med tre huvuden och en orms eller drakes svans. Herakles hämtade som ett av sina tolv stordåd upp hunden till de levandes värld, vilket kanske ska tolkas som att han genom initiering övervann döden.
I den ursprungliga indo-europeiska versionen fanns det dock två hundar. Den ena var livets hund, som kunde återföra en död människa till livet, den andra var dödshunden som hämtade den som skulle dö. Hos armenierna kallades de exempelvis Spitak, den Vita, och Siaw, den Svarta. Indierna hade kung Yamas två hundar som fyllde en liknande funktion.
Lincoln studerar den germanska versionen av figuren mer noggrant. Dels finner han att Garmr, som ”gnyr i Gnipahålan”, och kommer att slippa lös inför Ragnarök, är en sådan helvetes- eller dödshund. Han finner vidare att i den mindre kända sagan Fjolsvinnsmal finns det två hundar, precis som i Armenien eller Indien. Dessa hundar kunde mutas med offer eller kött till att släppa förbi den som hade ärenden i dödsriket, eventuellt kan detta tolkas som ett eko av tidig shamanism.
Han finner även att ordens ursprung (Garmr, Gifr, Ker i Kerberos) här står för hunger, och att det rör sig om dödens allomfattande hunger, och att våra förfäder valde hunden som en representant för dödsögonblicket (kanske eftersom hundar ofta åt kadaver på den tiden, kanske för att hunden i sin egenskap av tämjd varg stod mellan det mänskliga samhället och det djuriska). Det är hur som helst en inspirerad studie professor Lincoln presterat, och en av bokens höjdpunkter. Den demonstrerar även att den nordiska traditionen har precis lika ”mörka” aspekter som satanismen, men utan dualismen.
Fotnot:
* Hur fel Lincolns materialism leder honom blir tydligt av att han både menar att dödsriket bara är en symbol för icke-existens, och samtidigt skiljer mellan de två post-mortala vägarna (Godvegr och Helvegr, alternativt devayana och pitryana). Vad är det för vits att skilja mellan hjältars och vanliga dödligas olika öden efter döden, om de ändå är detsamma? Samtidigt bygger hans hypotes mycket på att dödsriket definieras för vad det inte är, alltså som avsaknad av olika saker (krig, hunger, trötthet och så vidare). När han stöter på en tydlig beskrivning av vad det är, i form av närvaro av starkt ljus, tolkar han om detta till frånvaro av mörker, vilket känns en aning suspekt.
Om skribenten: Joakim Andersen
