Tankesmedjan Timbro har överlag gjort sig känd för en ganska begränsad och tramsig kamp mot den svenska välfärdsstaten. Denna kamp har sällan varit grundad i mer djuplodande högerkritik av staten-som-daghem – såsom att den rent faktiskt underminerar mellanmänsklig solidaritet och försämrar människors autonomi genom att knyta upp atomiserade individer till en rigid, överordnad statsapparat. Istället har den utgått från naivt utopistisk, nyliberal individualism och rent enfaldiga ekonomiska idéer, och i likhet med sina meningsmotståndare på extremvänsterkanten vägrat ta till sig den mest grundläggande sanningen om vad ekonomin är, eller rättare sagt ska vara: ett medel för att tjäna faktiska, konkreta behov i samhället, inte ett mål i sig själv eller ett medel för verklighetsfrämmande abstraktioner som ”jämlikhet” eller ”frihet”.
Ändå har man periodvis producerat en del intressant material, och det tycks som om det finns åtminstone tendenser till att överge den mest fanatiska, nyliberala nonsensideologin till förmån för genuina högeridéer. Idéer som har åtminstone en chans att konkurrera med postmarxismens komplexa luftslott på egna meriter, till skillnad från de nyliberala principerna som enbart får genomslag för att de gynnar stora, ekonomiska särintressen och inte på något sätt kan sägas hålla för vare sig historisk eller rationell prövning.
Ett initiativ som visserligen inte faller i denna kategori, utan snarare är intressant i sig själv, uppmärksammas av Per Gudmundsson på dennes blogg (man undrar ibland hur länge Gudmundsson kommer att kunna hållas i det svenska debattklimatet; hobby-STASIs blodhundar vänder sig som bekant inte emot ”extremism” specfikt, utan mot vad som helst som ens tangerar realism, och borgerligheten har hittills aldrig försvarat någon som råkat trampa snett och klassats som ens lite för höger för att få finnas till i offentligheten).
Initiativet ifråga är en granskning av FN, genomförd av Fredrik Segerfeldt. Detta är något som varit välkommet sedan länge, givet den löjliga inställning till FN som organisation som finns i Sverige. Vänstern förhåller sig som bekant till Förenta Nationerna som amerikanska konservativa till konstitutionen, och refererar regelbundet till organisationen som någon sorts av Gud uppenbarad auktoritet, vars ord har oerhörd relevans.
Nu lär granskningen knappast ske ur det vettigaste perspektivet, och Segerfeldt lär knappast ifrågasätta huruvida det överhuvudtaget är rimligt att överstatliga, internationella organisationer övertar allt mer av nationella och regionala maktbefogenheter. Istället handlar det om att vurma för en ny organisation av ”demokratiska stater,” och det hela tycks alltså i praktiken utgöra ett försvar för en mer västerländskt-unilateral universalistisk världsordning på liknande principer som FN, men där länder som inte platsar av ideologiska orsaker kan exkluderas. Att ifrågasätta idén om en ”internationell rättsordning” överhuvudtaget faller honom heller inte in, av begripliga skäl. Men det är inte poängen, för det är uppenbart att Segerfeldt uppmärksammat en hel serie inkonsekvenser och rena idiotier i den svenska instälningen till FN, vilket i sig gör att hans egna positiva visioner blir rätt sekundära.
Förhoppningsvis gör han alltså trots ideologiska skygglappar ett tillräckligt bra jobb för att sparka FN-glorian på sned i Sverige, och det är verkligen på tiden. Vi mer radikalt orienterade kan åtminstone konstatera att valet mellan en unilateralt amerikansk-”demokratisk” värld (en värld som allt mer ser ut att vara på utgång i spåren av Islam, ekonomiska kriser och asiatisk expansion) och en värld dominerad av en Tredje Världen-styrd, supranationell wanna-be-världsregering av FN-typ är ett val mellan pest och kolera. Och varje steg mot ett vaccin mot endera, eller båda, är ett bra steg.
Om man känner för det kan man rent donera en slant till projektet.
Om skribenten: Solguru
