Det är idag den internationella brottsofferdagen. Det kan då vara på sin plats att skänka de många brottsoffer vars lidanden ytterst kan härledas till det mångkulturella projektet en tanke. Detta är naturligtvis inte politiskt korrekt, och för medlemmarna av den såkallade nya klassen (journalister, bibliotekarier, socialsekreterare med flera) har det en stark odör av underklassbeteende att överhuvudtaget ta upp frågan, det är alltså ett starkt tecken på att man inte lyckats lära sig hur ”man” uttrycker sig och vilka ämnen som är lite skamliga att tala om. Det hela kan jämföras med hur den viktorianska överklassen på sin tid ansåg att ett intresse för sexualitet motsvarade ett liknande misslyckande att internalisera vissa normer och regler.
Oavsett vilket borde det vara ganska självklart för den som tänker efter att det är lättare att begå olika typer av brott mot människor man inte känner sig besläktad med. Detta innebär att brott och andra övergrepp blir ett naturligt inslag i utbytena mellan etniska grupper, i mångkulturens ekonomi. Inser man inte detta är man så naiv att det är tveksamt om man bör ha rösträtt.
Det finns en del viktiga artiklar och studier som berör området, bland dessa kan bland annat nämnas Invandrare och invandrares barns brottslighet från 1996, som slår fast att överrepresentationen är betydande, att den ökar ju grövre brott det rör sig om, samt att olika invandrargrupper har olika benägenhet att begå brott. En djupare analys av sammanhangen ges av SolGurus Bortförklaringar, och av Mauricio Rojas i en viktig debattartikel. Vad gäller det förmodligen mest hatade brottet av alla, våldtäkten, tas det upp i en särskild studie av partiet ND. För en inblick i psykologin hos vissa av de yngre förövarna rekommenderas Petra Åkessons C-uppsats med intervjuer, som också ger en antydan om vad medias ständiga ältande av svenskarnas ”rasism” kan förstärka för attityder hos vissa.
Värt att komma ihåg är här att även när vi talar om överrepresentation rör det sig alltid om tämligen små minoriteter, majoriteten av de flesta etniska gruppers medlemmar har inte begått värre brott än fortkörning och illegal fildelning. Att utveckla negativa känslor mot hela grupper för att ”dom” gör si eller så är alltså varken hedervärt eller rationellt, det är tvärtom en lågtstående form av generaliserande vi kan överlåta åt de politiskt korrekta som vill att alla svenskar ska känna skuld för allt från ”diskriminering” till historiska folkmord. Rationellt är däremot att inse att alla politiska val har positiva och negativa konsekvenser, och att detta även gäller invandringspolitiken. Uppenbarligen är ett ökat antal brott, och brottsoffer, en av de negativa konsekvenserna av en för omfattande invandringspolitik (det finns också ekonomiska kostnader, ökade risker för sociala konflikter, den nedmontering av yttrandefriheten som är ett försök att mildra sådana konflikter, och på längre sikt förlusten av de unika nordeuropeiska urbefolkningarna och deras särart). I ett rationellt samhälle kan även detta diskuteras. I Sverige kan det det inte. Ansvaret för brottsoffrens lidande ligger på de gruppers och individers axlar som förhindrat en sådan debatt.
Om skribenten: Joakim Andersen
