Gazakriget har fått återverkningar även i Sverige, där man väldigt förenklat kan säga att den borgerliga högern stödjer ”demokratin” Israel och vänstern stödjer ”underdogen” Hamas. Det finns naturligtvis ett stort antal undantag.
Allmänt
Som identitär är det svårare att tydligt ta ställning i konflikten. Å ena sidan är det uppenbart att Israel spelar en central roll i spridandet av den amerikanska ordningen i Mellanöstern, den ordning som ytterst är varje antiliberals fiende. Det är också uppenbart att den humanitära situationen i det gigantiska flyktingläger som är Gaza är ohållbar. Det är därför frestande att som antiliberal ge Hamas sitt stöd, särskilt då revolutionära islamiska massrörelser i Mellanöstern är en av få folkliga motkrafter mot den liberala ordning som där sprids med bomber och död. ”Vänsterns” anti-israeliska patos får en dock att misstänka att situationen inte är fullt så enkel, då empirin lär oss att vänstern oftast har lika fel som ”högern”. Situationen kompliceras då av att man också kan förstå det judiska folkets intressen av att försvara sin existens, och medvetandet om hur skadlig islamismen är för de icke-arabiska och icke-muslimska folkgrupper som ofta väljer att liera sig med Israel (senast de kurdiska ”satanisterna” yeziderna). Det finns också på sikt ett realpolitiskt hot från islam i Europa, där det kommer att vara politisk islam som förenar invånarna i många förorter när de på allvar börjar utmana inte bara den liberala ordningen utan också de infödda etniciteterna. Detta sammantaget gör att man bör undvika alltför förenklade och dualistiska ställningstaganden i konflikten. Båda sidor har på sitt sätt ”rätt”, och båda sidor är på sitt sätt djupt osympatiska. Att som vissa folkpartister, syndikalister och sverigedemokrater ta stenhård ställning för den ena eller andra sidan visar då bara hur naiv man är. Om man tror att man kan utnyttja hotet från den ”extrema” islamismen på hemmaplan som argument mot mångkulturen, kommer man till syvende och sist bara att legitimera den liberala ordning som ytterst ligger bakom Europas kris.
Affären Mohamed Omar
Despoterna i arabvärlden fruktar Hamas eftersom de fruktar demokrati. Klyftan mellan folket och deras ledare, USA:s lakejer, vidgas för varje minut. Islam är en tro som kräver ställningstagande mot förtryck och orättvisor. Att vegetera och navelskåda är oförenligt med vad islam kräver av oss. Det är min insikt. Och det är därför jag blivit en radikal muslim.
– Mohamed Omar
I detta sammanhang är den svensk-muslimske skribenten Mohamed Omar av intresse, hans historia är också lätt att sympatisera med som identitär. Som barn till en muslimsk far och en svensk mor kom han i tonåren att söka sina rötter i islam (detta sökande efter sina rötter är något de flesta identitärer känner igen sig i). Han har senare kommit att bli en relativt framgångsrik skribent, som bland annat skrivit i Axess och för Bo Cavefors. Detta har dels berott på att han skriver kvalitativt bra, och att han kan sägas representera just den typ av ”folkhemsmuslim” som tidningsredaktioner och förlag tävlar om att publicera. Omar har bland annat skrivit om sådant som skillnaden mellan traditionell islam och politiserad islam, som han i fallet med den saudiska wahhabismen beskriver som en skadlig modernism. Han har också drivit en intressant blogg med traditionalistiska inslag, som nu är nedlagd i väntan på att den ska återuppstå i ny form.
I samband med Gazakonflikten kom Omar i en artikel i Expressen att öppet ta ställning för Hamas kamp mot Israel, med argument som varje traditionalist och antiliberal känner igen sig i. Han noterar att det är just islamismen som representerar det folkliga motståndet mot den amerikanska ordningen, och att när folken själva får välja är det till islam de vänder sig. Omar noterade också kopplingen mellan krav på social rättvisa och politisk islam, och att vänstern är död i Mellanöstern.
Efter detta ställningstagande har han mötts av hård kritik från de liberaler som gav honom sitt stöd så länge han tycktes stå för en apolitisk folkhemsislam, en kritik som ofta är intellektuellt ohederlig och bygger på maktspråk. Bloggaren Karl Rydå, som också är ledarskribent i Upsala Nya Tidning där Omar tidigare skrivit, publicerar exempelvis en text där det grundläggande budskapet är att nu är Omar slut som skribent och debattör, nu har han minsann ”straffat ut sig”. En text som torde vara avsedd som en varning till andra som har funderingar på att skriva sådant som passerar gränsen för det politiskt korrekta. Texten är samtidigt ohederlig, och lägger ord i Omars mun. Bland annat tar man hans konstaterande att Israel har mäktiga lobbyister i Väst som intäkt för att han på något vis skulle vara antisemit och hata judar. Det finns flera exempel på liknande infantil kritik från andra liberaler, där man bland annat inte är förmögna att notera att Omars stöd till politisk islam fortfarande inte är ovillkorligt eller undantagslöst. Han stödjer fortfarande inte det wahhaboida al-Qaida, utan det är massrörelser som Hezbollah och Hamas han av realpolitiska skäl ger sitt stöd. Det enformiga kacklet där man påstår att han nu också nödvändigtvis stödjer Hamas syn på homosexuella påminner här mer än en aning om det liknande kacklet som drabbar en när man är etniskt medveten (”men du hatar judar, va? Va? Va? Och du gillar Hitler?”).
”Debatten” kring Mohamed Omars val att bli radikal muslim har därför, än en gång, kommit att illustrera hur debattklimatet i Sverige förfallit, till en sörja av dolda hot och de obegåvades regurgiterande av sina förgivettaganden.
Om skribenten: Joakim Andersen
