Det är lätt att koppla etiskt beteende till abstrakta tankar om vad som är ”det goda” och inte. I verkliga livet blir det oftast betydligt enklare, eller borde bli.
Ideologi, intellektualism, aktivism eller elitism. Det finns en hel del -ismer och attityder på kartan i radikalhögerlandskapet, precis som i de flesta politiska miljöer. För att på ett vettigt sätt kunna fungera i samhället, och bli något mer än en störande predikant eller påfrestande namninsamlare, måste man dock kunna ägna sig åt annat också. Här har man faktiskt vissa fördelar gentemot vänstern, och den utilitaristiska liberalismen.
En huvudorsak är att högerns ideologi, rätt förstådd, i sig själv lämpar sig bättre för stora delar av det mänskliga livet – min personliga erfarenhet är att föräldrar på ”yttersta högerkanten” är avsevärt mycket bättre än kanske de flesta andra. Inte nödvändigtvis på grund av några överlägsna pedagogiska modeller, utan helt enkelt för att man har en en något så när realistisk uppfattning om vad människan är. Samt, inte minst, att man ser det som en självklarhet att älska och respektera sina egna barn i högre grad än andra och andras barn. Inte som ett ”etiskt problem”, utan som ett etiskt imperativ.
Den förra inställningen, att man ”egentligen” inte borde tänka i sådana termer utan se alla som lika även inför sig själv, är följden av en utilitaristisk eller globalsolidarisk moral. Fenomenet att älska sina barn och sina närmaste – sin etniska grupp inkluderad – mer än slumpvisa tiggare på andra sidan jorden är för denna typ av tänkande en sorts defekt i människan, snarare än en av hennes viktigaste tillgångar. Den i detta sammanhang uppenbart rimligare inställningen grundar sig däremot i en medvetenhet om att etiska förpliktelser är knutna till vem, vad och var man är. Att man kan vara ett djuriskt svin, fast man engagerar sig hejdlöst för folk man aldrig träffat och ”kämpar för jämlikhet och jämställdhet”.
Jag kanske inte ens behöver påminna om högaktuelle jämställdhetspolischefen Göran ”Kapten Klänning” Lindberg, vars feministiska engagemang möjligen också kan ha motiverats av hans egen perversion, men som ändå är ett typexempel på en defekt moralist som prioriterar en abstrakt moralisk kamp, och sedan bara orsakar elände i sin egen omgivning. På extremvänsterkanten blir det hela ännu tydligare – det finns ett stort antal exempel på självupptagna egoister, som hellre skickar hundra kronor till andra sidan jorden än lånar ut dem till en nära vän som behöver dem, och motiverar det med principen om likavärde. Eller helt enkelt inte skickar några pengar till någon alls, utan konstaterar att de har samma förpliktelser inför alla utanför sig själva, och därmed bäst tjänar mänskligheten genom att inte hjälpa någon alls, utom genom sitt engagemang för socialism och rättvisa.
Att vara en god och sympatisk människa har dock väldigt lite att göra med att leva upp till rent abstrakta moralnormer och ideologiska ideal, även om sådant givetvis kan bidra till att forma en person till en förebild. Ytterst kan vi vända oss till daghemsålderns barn för att hitta kriteriet på att vara moraliskt högstående, och det är att leva upp till beskrivningen: han är snäll. Det handlar om att visa hjälpsamhet och välvilja i sin absoluta närhet – att hjälpa sin familj, sina grannar och sina vänner. Där visar man sin kapacitet för empati och sin offervilja, och man gör det bättre och konkretare än med någon ”global solidaritet”.
Den nationella solidariteten med sitt folk är i sammanhanget helt enkelt en utsträckning av denna princip. Det är en utsträckning som redan blivit tämligen abstrakt, men som ändå fyller en funktion eftersom större gemenskaper som etnisk grupp och kulturkrets utgör en vital del av vem man är, och faktiskt ger en hel del tillbaka för besväret. Innan man förstått att man har större förpliktelser visavi denna grupp än man har mot världen i allmänhet är det tveksamt hur mycket moral man har rätt att tillskriva sig själv. Trots det är det ändå det konkreta, det som sker i mötet med andra, som till syvende och sist blir avgörande för vilken sorts människa man är – ideologi åsido.
Det går att tala aldrig så mycket om folk, nation och tradition, precis som det går att skicka en minimal del av sin lön till Haiti i ett försök att imponera på sin omgivning och vara ett snäpp bättre. Innan du hjälper din morbror att flytta eller frågar någon tjejkompis som verkar nere hur det är fatt visar du ändå bara att du är bra på att apa efter vad som sägs i din umgängeskrets eller på TV.
Relaterat:
Identitär etik
Kusinerna
Om skribenten: Solguru
