Den svenska självbilden börjar allt mer likna en gordisk knut – ett oupplösligt trassel där ”vår” officiella ideologi förblir världsbäst, samtidigt som vi själva förblir ett moraliskt defekt folk i behov av ledning och reform från politiska, kulturella och akademiska eliters välvilliga händer. En del reaktioner syns, men de förblir spretiga.
Den stora självmotsägelsen i Sveriges debattklimat är kombinationen av etniskt-nationellt självförakt och extremistisk självgodhet. Samtidigt som Sverige och svenskar är rasistiska, okunniga och barbariska, är vi samtidigt världsbäst på jämställdhet, jämlikhet, antirasism, aborter och feministisk porr. I många av de här frågorna saknar vi motstycke på jorden; det är svårt att hävda att HBTQ-rörelsen invandrat från arabvärlden, eller att tolerans för andra folkgrupper har sin rot i stamlojalitetens Afrika. Att spotta på sin egen folkgrupp är visserligen inget typiskt svenskt – vänsterliberala amerikaner gör det, fransmän gör det, enstaka judar gör det, och gudarna ska veta att tyskarna gör det. Men i många frågor är faktiskt Sverige världsunikt.
Det här skapar en gordisk knut som kan tyckas oupplöslig. För om Sverige faktiskt har rätt i att homoäktenskap, total brist på annan identitet än den individuella, och geometriskt exakt likformighet könen emellan är viktigt, då är alla andra länder efterblivna på allvar. Vissa europeiska stater kanske kan kvalificera in i närheten, men få har någon verklig chans. Om Sverigedemokraterna är halvfascistiska rasister på grund av sin föreslagna invandringspolitik, är Finland en naziststat genom den politik som redan förs. Om etnisk identitet innebär att man tagit ett första steg mot Auschwitz, är varenda folkgrupp på jorden potentiella folkmördare, förutom vita européer – eller, mer exakt, vita, vänsterintellektuella européer. Vi har hamnat i en situation där samma människor som desperat försöker framhålla Sveriges enorma historiska ansvar för slavhandel, rasism och européisk etnocentrism – Sveriges moraliska bristfällighet – själva har en mer överlägsen och självgod bild av vad som är kulturellt värdefullt och inte än någonsin tidigare kolonialister. Britterna må ha förbjudit änkebränning i Indien, men våra politiker vill tvinga varje par i landet att dela exakt lika på alla sysslor i hemmet. Och eftersom de inte är nationalister, får man förmoda att de anser att denna ordning är lika gångbar, och i förlängningen nödvändig, för alla jordens folk. I själva verket är detta synsätt dock inte det minsta universellt – tvärtom är det något som av olika orsaker utgått uteslutande från Europa och USA, och sannolikt också kommer att dö med oss.
Den som saknar svensk/européisk ”kulturnationalism” behöver alltså egentligen inte leta länge – den arroganta besserwissermentaliteten hos vår universitetselit och media utgör nämligen exakt en sådan, det är bara att de viftar med Said och diveser fjortisfeminister istället för med svenska flaggan. Strikt svenskt är det här fenomenet visserligen som sagt inte – det finns i de flesta västeuropeiska stater – men i Sverige har det en särskild form och en särskild hegemoni.
Om det här synsättet har någon egentlig konkurrenskraft återstår att se. Det är inte direkt osannolikt att folkslag och grupperingar som inte är kulturrelativister kommer att tränga undan den svenska etnomasochismen allt eftersom. Om det är något den svenska flatheten och toleransen hittills visat världen är det att den är levnadsoduglig – etniska grupper, eller religioner, som tror på sin egen existens och sin rätt att finnas till har i förlängningen, av uppenbara orsaker, större möjlighet att fortsätta existera.
Kultureliten i Sverige är för närvarande formerad som en egen grupp, separat från övriga befolkningen, men med nästan total kontroll över den allmänna diskursen, och åtminstone visst inflytande över vad folk faktiskt tänker och tror. Frågan är dock om folk, när de ställs inför alternativen att antingen skämmas över sin historia och sin identitet, eller att tillhöra en meningsfull gemenskap verkligen kommer att nöja sig med det förra? Och om inte konsekvensen av fortsatt självförnekelse från svenskarnas sida helt enkelt blir att inte bara svenskarna och européerna utplånas, utan att också alla de föreställningar om jämlikhet, solidaritet, tolerans och sexualliberalism som uppburits något ofrivilligt av vårt folk framför andra under många decennier nu, dör ut de med. Någon anledning att ta efter torde få människor i världen se när de betraktar det svenska exemplet. För folk i allmänhet blir det dessutom svårt att ta till sig det trassel den gordiska knuten som vaktar portarna till den svenska självbilden faktiskt är – hur kan vi vara i sådant oerhört behov av kulturell ”berikning” när det bara är vi som fattat det här med jämställdhet, jämlikhet och kulturell tolerans? Är det inte i så fall vi som borde berika resten av världen?
Reaktionerna på utvecklingen förblir mångfaldiga och spretiga, stundom inkonsekventa. Stora delar av befolkningen är utleda på det högst påtagliga sönderfall som kan observeras, och låter sig inte längre lugnas av förståndshandikappade jämförelser mellan modern massinvandring från MENA-länderna och några vallonska gruvarbetare. Herman Lindqvist tar upp det svenska centraldirigerade självhatet som om det vore originellt att påpeka, och Sverigedemokraternas framgångar börjar bli allt mer påtagliga, och för gängse partier åtminstone offentligt skrämmande. Särskilt detta senare är, med tanke på den bild media målat upp av partiet, synnerligen talande.
Någon Alexander lyser dock ännu med sin frånvaro.
Om skribenten: Solguru
