Att söka dialog med andra grupper är i stort sett aldrig ett problem. Det befrämjar ett öppet sinne och ett dynamiskt politiskt klimat. Det motverkar stagnation. Att söka direkta kontaktytor och rent utav allianser är något annat, och där måste en och annan ta och tänka efter.
Ett stort problem för ”extremhögern” genom tiderna har varit dess tendens till isolation. Eftersom man tenderat att tänka i termer av ”fiender”, eller åtminstone ”motståndare”, har man ofta vägrat se ens de ringaste positiva sidor av andra – vare sig det rört sig om folkslag, ideologier eller religioner. Det är nu inte alltid så konstigt, i synnerhet på senare tid har de flesta rörelser som rört sig på den radikala högerkanten till stor del bestått av unga män. Och, liksom i de flesta sammanhang när sådana är inblandade, tenderar verkligheten att bli något mer svart-vit än den är. I vissa lägen är ett sådant synsätt dessutom funktionellt, och ofrånkomligt. För handling och resultat måste man ibland göra det enklare för sig än det är – om någon gör inbrott i ditt hus och tänker döda din familj är det fullständigt oväsentligt om han haft en svår uppväxt eller är snäll mot sin lillasyster – om du inte kan uppbåda nog avsky för att oskadliggöra honom, kanske döda honom, kommer de nyanserna inte att rädda vare sig ditt eller dina nära och käras liv.
Att göra det enkelt för sig
Detta är inget unikt för högern, eller ens för radikala politiska riktningar. Det är bara att jämföra med hur etablissemangsmedia behandlar inte bara ”högerextremister”, utan även ”religiösa fanatiker” och till och med Sverigedemokraterna. Eller hur valpropagandan ställer upp låtsasmotsättningar mellan ”borgarblocket” och ”vänstern” som om det vore en fråga på liv och död, eller ens en särskilt viktig fråga alls, vilket av dessa block som lotsade svenskarna ut ur historien.
Ändå är det viktigt att man inte blandar ihop den typen av inspirerande och maktutövande verklighetsskapande med verkligheten sådan den är. En analys där man är medveten om att det finns en mängd faktorer utanför ideologins trånga rum är inte bara positiv – den är nödvändig. Annars kan man sluta som de enfaldiga marxister som fortfarande tror att människans utveckling styrs av mystiska framsteg i produktionen (oberoende av de individer som uppfunnit själva framstegen – som om plogen emanerade ur ”massan” eller ur ”objektiva produktivförhållanden”, och inte var följden av en eller ett fåtal individers geni). Eller som de antirasister eller feminister som faktiskt tror att människan är någon sorts eterisk varelse helt utan biologisk grund, och på något sätt missat att syftet med den myten är att erbjuda vapen riktade mot europeisk/patriarkal dominans, numera kanske snarare existens, inte att beskriva verkligheten på riktigt. Att tro på sina egna myter är farligt, eftersom man till slut helt enkelt har för fel för att det ska funka längre.
Att förstå något eller att bli något
Därmed är det bara positivt när identitärer, nationella eller helt enkelt kritiskt tänkande människor sätter sig in i vad exempelvis Islam handlar om, på en annan nivå än den demografiska frågan. Att förstå vad något är på ett annat sätt än enbart ett hot är inte alls något dåligt i sig. På samma sätt är det alldeles utmärkt att förstå vad inom marxismen och socialismen som är attraktivt, eller vilka logiska fördelar som finns inom liberalismens individbegrepp. Att bara diskutera hur allting ”hotar folket” utan att egentligen veta särskilt mycket om problemen blir till slut ohållbart. Antirasismen kan kosta på sig att angripa högern utan att egentligen bry sig om att fatta någonting, men det har att göra med att den är stödd av i princip hela samhällsapparaten. Den gynnar den politiska makten, och den gynnas av den politiska makten, och behöver därför egentligen inte använda intellektet i någon högre utsträckning alls. För oss råder en helt annan situation – och även om man struntar i realpolitiken är det alltid bra att vara kunnig och insatt.
Dessvärre har det funnits en tendens, som kanske vittnar om bristande ideologiskt innehåll i själva rörelsen, att blanda ihop intresse, debatt och kanske till och med respekt, med intressegemenskap. Att vi kan ge socialismen rätt när den kritiserar ansvarslösa företag som ägnar sig åt utsugning och miljöförstörelse, gör inte att vi har anledning att dela dess löjeväckande vision om ett klasslöst, egalitärt monstersamhälle där varje person är underkastad varje annan i ändlösa omröstningar och promiskuitet på alla nivåer. Inte heller finns det orsak att delta i demonstrationer på deras villkor, ens om de för omväxlings skull skulle röra något av intresse eller vikt.
Ensidiga, ohållbara allianser
Exakt detsamma måste rimligen sägas om muslimers antisionism, eller vilja att bevara sin egen kultur. Jag unnar verkligen muslimer att bevara sin kultur. Jag ser det som tragiskt att Saudiarabisk puritanism och fanatism kommit att bli allt mer utbredd i den muslimska världen, och att detta successivt utarmar det religiösa arvet i länder som Indonesien. Men det är nu en gång för alla deras eget problem, och är inte något Sverige ska lägga sig i. På vår mark, däremot, vill jag vare sig se indonesisk abangan-islam eller saudisk wahabism – eller någon annan form av Islam heller – i varje fall och i synnerhet inte som politisk maktfaktor och etnisk organisationsform. Det är helt enkelt oerhört olämpligt, och inte på något sätt bra för Sverige. Att demonstrera sida vid sida med muslimska radikaler, vars yttersta intresse är att skapa ett globalt kalifat, och som har lika lite respekt för svensk etnisk och kulturell överlevnad som någonsin globalisterna är inte en hållbar strategi.
Det är inte att respektera de sidor av Islam som är positiva, det är att underkasta sig en främmande diskurs som ofta går stick i stäv med våra egna politiska och etniska intressen.
Dessutom, bredare, är det ett led i ett stående problem ”rörelsen” alltid tycks ha när den ska söka oväntade allierade – det verkar som om man av princip alltid vill ha att göra med de mest marginaliserade dårarna. När folk började bli ”vänsternationella” för några år sedan räckte det inte ens med vänsternazister som Strasserbröderna, utan man stödde sig dessutom på typer som Stalin och Che Guevara. Amerikanska ”högerextremister” envisas nu och då med att okritiskt hylla olika former av radikalislam, vilka i sin tur har ett högst begränsat intresse av att ge något tillbaka (och dessutom inte har någon kapacitet att ge något tillbaka – hur i hela friden skulle identitärer, andra högerradikaler eller europeer överhuvudtaget på något sätt gynnas av kidnappningar, terror och mord?). Om man ska hitta gemensamma intressen och kontaktytor, om man ska knyta band med folk som traditionellt sett stått långt ifrån ”rörelsen”, ska det inte vara med byfånar och galningar, utan med det lilla fåtal personer som både är intelligenta och redo att höja sig över sina egna fördomar och faktiskt föra en dialog. I förlängningen kanske också med större grupper – men alltid med grupper som har relevans, makt och något att tillföra intellektuellt eller politiskt. Här är radikalislam inte bara fel på grund av vissa av dess värderingar, utan även på grund av dess politiska impotens i ett svenskt och europeiskt politiskt sammanhang (som visserligen inte är lika extrem som den radikala vänsterns, men illa nog).
Dialog – ja. Enhet – nej.
Missförstå mig rätt – naturligtvis kan man föra dialog med vem man vill. Det finns naturligtvis ingenting i sig fel med att ha kontakt med invandrargrupper, till och med om de är marginaliserade och avfärdade som religiösa extremister. Därför har jag systematiskt försvarat, och kommer att fortsätta försvara, exempelvis Oskoreis kontakter med Mohamed Omar. Men att försöka hävda någon sorts intressegemenskap, att helt tona ner det faktum att muslimsk massinvandring är ett problem, är inte ok. Att islam (religiösa och etiska kvalitéer åsido) dels utgör en kraftfull politisk-etnisk drivkraft, och dessutom innehåller en mängd olika föreställningar som är både oförenliga med det vi står för, och direkt icke önskvärda, är inte något man bara kan glömma bort, för det tvivelaktiga nöjet att få vara med i en ”större gemenskap” .
Lika lite som det vore sunt att stödja USA:s utrotningskrig i den muslimska världen eller Israels terrorvåld mot palestinierna, bara för att kriget i viss mån riktar sig mot Islam, är det rimligt att stödja radikalislamismens anspråk på hegemoni ens i sina respektive hemländer. För den hegemonin är expansiv – den vill inte stanna vid gränserna – och är oförenlig med ett etnopluralistiskt synsätt. Min fiendes fiende är inte min vän.
Om skribenten: Solguru
