När det gäller valet av en andlig tradition, så är för oss svenskar asatron och kristendomen ganska givna alternativ. Om de inte passar överens med ens personliga ekvation, så finns det dock fler intressanta kandidater i den indo-europeiska historien. En av dessa är Mithraskulten, den unga kristendomens kanske farligaste konkurrent, de romerska legionärernas favoritreligion, odödliggjord genom Rudyard Kiplings poem A Song to Mithras (senare tonsatt av Blood Axis).

Ett problem man ofta stöter på när det gäller hedniska traditioner är att mycket av källorna gått förlorade. Detta gäller även Mithraskulten. En hel del går ändå att leta fram, och det är vad Payam Nabarz gjort i den behändiga lilla boken The Mysteries of Mithras. Nabarz’ bok är dels en historiebok, och där ger den ett gediget och spännande intryck, och dels en beskrivning av ”rekonstruerade” Mithrasriter. Dessa riter påminner en del om wicca, eftersom kraven på utövarna är mycket lågt ställda. Där man egentligen skall fasta för att utföra en rit, skriver Nabarz att man kan hoppa över frukosten istället. Detta ger ett mindre gediget intryck, och känns väldigt new age, så om man tänker använda ritualerna i boken bör man ha detta i åtanke (ska man ägna sig åt riter i allmänhet är alltid Julius Evolas Introduction to Magic en bra bok att läsa, så att man har något att jämföra med). Men som historiebok är den som sagt bra, likaså som introduktion till mithraismen.

Mithraskultens historia, en indo-europeisk guds många skepnader
Mithra är en urgammal indo-iransk guddom, som i Indien dyrkades under namnet Mitra och i Iran under namnet Mithra. Den indiske Mitra är på många sätt motsvarigheten till den nordiske Tyr och den romerske Fidius. I likhet med dem så är han sanningens och kontraktens beskyddare, och ihop med Oden, Jupiter eller Varuna så är han den första funktionens gud i indo-europeiska samhällen, den suveräna maktens gud.

Iran genomgick tidigt en religiös reformation, som gjorde att landets religion skilde sig från de andra indo-europeiska trosystemen. Landets religion blev då zoroastrisk, och en av de första monoteismerna. Denna monoteism påverkade senare både judendomen, kristendomen och islam, men det fanns kvar fler indo-ariska inslag i zoroastrismen än i dem.

Under denna reformation så förvandlades tidigare indo-ariska gudar till aspekter av den monoteistiska guden, Ahura Mazda, eller till änglar. Just Mithra var dock så populär att han behöll en central plats i religionen. Han sågs som den store krigaren, de ariska nationernas beskyddare, sanningens ängel, och det var bara han som kunde medla mellan Ahura Mazda och ondskans herre Ahriman.

272 före Kristus så föddes det även en ”mänsklig” Mithra, intressant är att han föddes natten mellan 24:e och 25:e december, och att hans mor var jungfru. Herdar gav honom gåvor efter födseln, som ägde rum i en grotta. Likheterna med kristendomen är alltså stora.

Kulten av den indo-ariske Mithra färdades senare till Rom, där han kom att kallas Mithras. Det blev där en mysteriereligion som erbjöd invigning, och den hade vid det laget även anammat en del grekiska och ”allmän-hedniska” tankar och inslag (Nabarz menar att den blandats mycket med den grekiska Perseuskulten, och att den var den mest avancerade religionen i kejsardömet vad gällde astronomi och filosofi). Den romerska Mithraskulten var mycket populär bland legionärer och frigivna slavar. Mithraskulten kom att bilda kärnan i det hedniska motståndet mot kristendomen, och även en och annan kejsare invigdes i kulten. I själva kulten var män av alla sociala ställningar jämställda (vilket får oss att fundera över möjliga indiska/shaivistiska inslag, men det är material för ett framtida inlägg. Den intresserade hänvisas till Alain Danielous böcker. Tauroctonin får oss också att misstänka ett sådant shaivistiskt inslag i Mithrasfiguren). Några krav på att denna andliga jämställdhet skulle förvandlas till en social jämställdhet tycks däremot inte ha rests.

Sol Invictus
En central del av Mithrasfiguren var hans tillnamn, Sol Invictus, den oövervinnerliga solen. Mithraiterna trodde att i en mytisk urtid så hade jorden plågats av torka, och Mithras hade då tvingat Solen att sluta bränna jorden. Efter en strid hade de två blivit vänner, och Mithras dyrkades efter det som Sol Invictus. Man trodde däremot inte att han var en solgud i egentlig mening, utan det har spekulerats i om man trodde att det fanns två solar. En rent fysisk, och en ”högre”.

Tauroctonin
Centralt i Mithraskulten var tjuroffret. Det återskapade Mithras ursprungliga offer av en tjur, vilket var en avancerad symbol för astronomiska sammanhang. De antika tänkarna visste att hela stjärnhimlen ”vrider” sig, även om det tar tusentals år, och det ursprungliga tjuroffret var en symbol för hur Mithras vrider hela himlavalvet. Myten beskrev även hur vin, växteroch djur skapades av tjurens blod och kropp, så det är även en skapelseberättelse.

Mithraskulten i vår tid; yeziderna
Mithraskulten har som vi sett förts vidare av kristendomen, även den sufiska traditionen från Iran har enligt Nabarz många mithraistiska inslag. Det finns även ett litet kurdiskt folkslag som kallas yezider, som fört vidare många gamla ariska och babyloniska seder och tankar. Av sina grannar, och av sensationslystna europeiska satanister, ses de som djävulsdyrkare, men i själva verket är de en av resterna av den religion som före islam var kurdernas variant av den indo-europeiska, nämligen Änglarnas Kult/the Cult of Angels. I likhet med zoroastrismen var det en religion där änglar spelade en central roll, och det som gör att yeziderna ses som satanister är att de menar att olika änglar styr olika tidsåldrar/eoner (jämför med hinduernas yugas). Och den som styr den nuvarande, Melek Thaus, ses ofta som samma figur som Lucifer. Enligt Nabarz är det dock troligt att det ursprungligen var Mithras snarare än Lucifer.

Mer att läsa här:
Om yeziderna http://www.kurdistanica.com/english/religion/yazdani/yezidi/yezidi.html
Om Cult of Angels http://www.kurdistanica.com/english/religion/religion-frame.html
Om Mithras: http://www.monas.nl/think/mithraism.htm
http://www.monas.nl/think/mithraeums.htm

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.