Aleksander Dugins enskilt viktigaste bidrag till samtiden är begreppet den fjärde politiska teorin. Med detta avser han att vi idag inte kan förlita oss på 1900-talets politiska teorier, utan måste utveckla något nytt. Implicit finns här också insikten att människor med bakgrund i 1900-talets tre politiska teorier på delvis olika vis kan nå fram till en sådan ny teori. Detaljerna kan ifrågasättas (var passar exempelvis anarkism och konservatism in i Dugins schema?), likaså kan man notera att den form Dugin ger sin fjärde politiska teori präglas av rysk historia och mentalitet och därför inte kan vara identisk med det resultat en skandinav når fram till. Inte heller är Dugin den förste som tar sig an ett sådant projekt, den tredje politiska teorin var i hög grad ett försök att skapa en syntes som nådde bortom både kommunism och kapitalism, från (klassiskt) liberalt håll finner vi Rothbards försök att finna gemensam grund med den mer frihetliga nya vänstern. De mer värdefulla företrädarna för den nya vänstern, i synnerhet Paul Piccone, Cornelius Castoriadis och Jacques Camatte, gjorde också liknande resor. Fallet Piccone visar exempelvis att den logiska följden av kritisk teori är försvar av (lokal-)samhällen, övergivande av höger-vänster-distinktionen, och intellektuellt samarbete med Alain de Benoist. Vi kommer återkomma till både Camatte och Piccone framöver, just nu nöjer vi oss med att konstatera att det säger mycket om ”vänsterns” degeneration att den nya vänsterns värdefulla slutsatser nästan helt ersatts med den primitiva nymoralism som går under namnet politisk korrekthet.
Gilles Dauvé och kommuniseringen
Proletariatet är inte arbetarklassen, utan snarare klassen för kritiken av arbetet. Det är den ständigt närvarande förintelsen av den gamla världen, men endast potentiellt.
– Dauvé
Något mindre relevant än Piccone, men inte ointressant, är Gilles Dauvé. Dauvés bakgrund finns i den såkallade ultravänstern, med namn som Socialisme ou Barbarie, La Vieille Taupe, den Amadeo Bordiga som alltid dyker upp i dessa sammanhang, och rådssocialisterna. Han utgår i hög grad från den marxistiska idétraditionen, men tvekar samtidigt inte att ifrågasätta och omtolka den för att bättre motsvara vår tids krav.
– den ständigt återkommande Bordiga
Dauvé beskriver kapitalismen som ett anonymt system, vilket underordnar allt mer av livet och världen sin logik. Där världen och samhället tidigare följt andra former av logik, från livets eller ärans till gåvans eller ömsesidighetens, styrs nu alltmer av kapital, av förvaruligande, av värdelag. Här för Dauvé tankarna till de gamla kapitaletlogikerna, men beröringspunkterna med mycken konservativ civilisationskritik är också uppenbar (där Dauvé talar om kapitalet talar Weber om avförtrollande och Klages om Geist). Vad man kan notera är att Dauvés perspektiv framstår som snävare, mer endimensionellt.
Tidigare kunde människan endast församhälleliga världen genom att kämpa mot »naturens» herravälde. Numera är hon ett hot mot naturen. Kommunismen är återförenandet av människa och natur.
– Dauvé
Intressant är att Dauvé bryter med den ”arbetarism” som ofta varit framträdande inom vänstern. Han ser det inte som i sig positivt eller ett tecken på moralisk upphöjdhet att vara ”working class”, tvärtom ligger sådan ”arbetarism” enligt honom farligt nära bevarande av lönearbetet. Det han istället är intresserad av är proletariatets potential, potentialen att förinta hela det på kapitalets logik byggda samhället. I vilken mån man delar hans kritik av ”arbetarismen” beror i hög grad på om man delar hans syn på möjligheten till ett radikalt annat samhälle. Ser man exempelvis någon form av stat, marknad och penningväsende som ofrånkomligt kan en arbetaridentitet och -stolthet vara positiv. Detta både för att samhället ska fungera, och för att underlätta sådant kollektivt handlande som leder till nödvändiga sociala reformer.
Dauvés ovilja att i grunden ta ställning i en kamp mellan klasser för tankarna till de tyska ”anti-Deutsche” och deras kritik av regressiv antikapitalism. Dauvé hatar inte kapitalisten och intresserar sig inte nämnvärt för hans eller hennes personliga egenskaper, han vill se ett slut på kapitalismen.
Proletariatets potential står här i centrum. Under ”normala” tider märks denna kanske inte, då är arbetaren tillsynes bara en kugge i maskineriet. Men under kriser och orostider märker man tydligare denna potential, menar Dauvé. Det intressanta begrepp han rör sig med är kommunisering. Kommuniseringen innebär att ”produkter cirkuleras utan pengar, att portarna som isolerar en fabrik från sin omgivning öppnas, att andra fabriker där arbetsprocesserna är alldeles för alienerade för att kunna bli tekniskt förbättrade stängs, att skolan som en specialiserad plats där lärandet åtskiljs från görandet under 15 märkliga år avskaffas, att riva ned väggarna som låser in människor i trerummare för familjer – i korthet: att bryta alla separeringar”. De första stegen i en sådan process märks ofta under sociala konflikter, exempelvis under fabriksockupationer. Ansatser till en annan form av logik kan då anas som öar mitt i samhället.
Här anar man också Dauvés gordiska knut, dessa ansatser har hittills inte blivit mer än ansatser. Man kan fråga sig om det inte är utopism att förvänta sig något annat, att förvänta sig ett sådant radikalt brott med historien. Det är i varje fall intressant, inte minst då Dauvé ofta tangerar andra värdefulla perspektiv. Så påminner han likt Camatte om att proletariatet i sin kamp också har en aspekt som är bortom klassen (”a-class”), och representerar mänsklighet och samhälle. Här närmar han sig också något konservatismen. Hans tankar kring djurens situation och miljön är också av intresse.
Samtidigt finns här utopiska tendenser, där Dauvé föreställer sig ett samhälle inte bara utan lönearbete utan även utan stat. Denna strävan efter det radikalt annorlunda torde vara intimt förbunden med en oförmåga att nå fram till det.
Gilles Dauvé och antifascismen
But the conservative revolution also took over old anti-capitalist tendencies (the return to nature, the flight from cities…) that the workers’ parties, even the extremist ones, had misestimated by their refusal to integrate the a-classist and communitarian dimension of the proletariat, and their inability to think of the future as anything but an extension of heavy industry.
– Dauvé
Även Dauvés analys av antifascismen är intressant (något han delar med bland annat Piccone och Preve). Den utgår i hög grad från Bordiga, vilket inte gör den mindre träffsäker. Han identifierar inte minst dess ideologiska kärna och roll i skådespelssamhället. Så skriver Dauvé:
The horrors of fascism were not the first of their kind, nor were they the last. Nor were they the worst, no matter what anyone says.
Däremot riktades den delvis även mot bourgeoisie och liberaler, vilket förklarar de senares chock. Det förklarar däremot inte vänsterns reaktion. Delvis finns även här en psykologisk komponent, Dauvé skriver:
In a time of verbal inflation, ”fascism” is just a buzz word used by leftists to demonstrate their radicalism.
Men pudelns kärna är en felaktig analys som leder till felaktig politik. Dauvé betraktar fascism och demokrati som två fenomen som fyller liknande funktioner. Han skriver om denna släktskap:
The common problem of social democracy and Naziism was how to organise the masses and, if necessary, repress them.
Det handlar kort sagt om att kontrollera proletariatet och dess potential, att bevara det på kapitalets logik byggda samhället. Samtidigt spelar ”fascismen” en central roll i det Dauvé kallar ”the dominant ideology”. Man förtiger dess objektiva funktion, och det faktum att socialdemokratin mer framgångsrikt genomförde denna funktion. ”Fascismen” blir ett ahistoriskt, ständigt närvarande hot, utan någon förståelse av dess historiska förutsättningar och funktion.
Resultatet av detta är ”antifascismen”, vilken Dauvé definierar som ”the worst product of fascism”. Den bygger på en felaktig historisk analys, och leder till en felaktig politik. För att bekämpa hotet från ”fascismen” leder den till krav på en mer omfattande stat, liksom till samarbete med denna stat. Dauvé skriver:
…antifascism has become the necessary form of both working class and capitalist reformism.
”Antifascismen” tjänar som legitimering för det faktiskt existerande systemet, samtidigt som den ersätter faktiska hot med tomtar och troll (med fokus på ”fascister” snarare än krigshetsande neokonservativa och skadliga frihandelsavtal). Dauvé menar även att den dag proletariatet ånyo visar sin potential kommer även det att stämplas som ”fascism”.
Dauvé identifierar alltså ”antifascismens” karaktär av ideologi, liksom dess objektiva funktion (att integrera ursprungligen radikala grupper i ett försvar av och samarbete med systemet och den verkliga fienden). Han går inte lika långt som Piccone, men hans analys är ändå mycket användbar för att bemöta och analysera fenomen som Expo och Researchgruppens samarbete med Aschberg och andra kapitalintressen från vänster.
Sammantaget är Dauvé alltså av mindre intresse för konservativa och liknande, utöver analysen av hur kapitalets logik underordnar allt annat, däremot finns det flera inslag i hans analyser som pekar i riktning mot en ”fjärde politisk teori” för läsare med utgångspunkt i vänstern.
Mer Dauvé
troploin
riff-raffs Dauvé-antologi – Vägrandets dynamik
Fascism/Antifascism
Om skribenten: Joakim Andersen
