0% hat – 100% identitet är en tanke som det skrivits en del om här på motpol. I veckan tänkte jag bidra lite med mina egna tankar kring saken. Denna gång koncentrerar jag mig på den första halvan.
I
Hat är inte en rimlig grund för en politisk åskådning. Det kan låta klyschigt; våra liberala och socialistiska vänner skulle sannolikt skriva under på det uttalandet utan att tänka efter en extra gång. Samtidigt är det konstigt, eftersom många av dem grundar sina åsikter på just hat. Och om inte på hat, så på någon annan känsla flyktig, passionsbetingad och irrationell. Missförstå mig inte här nu; givetvis är känslan en väsentlig del av all ideologi, allt samhällsbygge, all aktivism. Myten om en helt autonom, logisk individ som ”väljer sig fram” genom tillvaron är givetvis absurd. Men om själva grunden till det synsätt man väljer att ha är uteslutande emotionell, sitter man risigt till. Och om grunden dessutom är hat, blir det ännu lite värre.
Varför då, då? För det första för att ens möjlighet att nå ut blir kraftigt begränsad till enbart dem, som delar den egna känslan. Och känslor, ofta grundade i erfarenheter, låter sig sällan överföras till människor som har helt andra erfarenheter. Det första målet för politisk aktivitet är att relatera den egna ideologin till andra människors sätt att förstå verkligheten. Och här är hatet en av de sämsta utgångspunkter man överhuvudtaget kan tänka sig. Den som inte delar avskyn och avsmaken inför det ena eller det andra fenomenet, har i stort sett inget annat val än att reagera renodlat negativt när han ställs inför en aggressivt formulerad attack på honom själv och det han tror på. Det säger egentligen sig självt.
Tycker du om att äta på McDonalds kanske du skulle låta dig övertalas att låta bli om någon gav dig några perspektiv på varför det är dåligt. Är du engagerad i miljön finns ett antal argument att ta av. Tycker du om kultur som inte är fullständigt strömlinjeformad efter amerikanskt mönster borde du kanske redan ha kommit på varför det är dumt att stödja ”dånken,” men har du missat det kan jag plocka därifrån. Försöker du gå ner i vikt, eller bryr dig om folkhälsan i gemen, kan jag komma på en hel serie orsaker till att låta bli att stjälpa i sig läsk och strips. Däremot kan jag nästan garantera att du inte skulle låta dig övertygas om jag gick fram och skrek åt dig att ”sluta äta på McDonalds, ditt fula svin.” Det är liksom inte en orsak, det är bara jag som uttrycker min känsla inför ditt ätande, och därefter angriper dig, och tvingar in dig i försvarsposition. Risken finns att du fortsätter äta bara för att du blir så förbannad på mig.
En annan orsak är att hat inte är nyttigt. Det kan låta hobbypsykologiskt, men jag tror ganska många vet vad jag pratar om. Att ständigt sitta och hetsa upp sig över det ena och det andra, att alltid gnissla tänder och bli arg är extremt psykiskt påfrestande. Panikångest, missbruk eller helt enkelt utmattning är typiska följder – följder som utarmar det människomaterial som egentligen vill gott, men fastnar i en oändlig cykel av ilska, avsmak och slutligen uppgivenhetskänslor. Dessutom är det i förlängningen rent fysiskt skadligt. Mer än en stroke har orsakats av hat.
En tredje orsak är att det inte hjälper. Det vet vem som helst som pysslat med kampsport, eller för den delen sällskapsspel. Att bli engagerad, kanske till och med arg, kan ibland vara ett stöd, under kontrollerade former. Det kan ge motivation och ”pepp.” Att hata, att bli rasande, att skrika och bete sig, innebär förlust av kontroll, det innebär att man fattar dåliga beslut, det suddar ut nyanser och gör en dum.
II
Och detta med nyanser är ytterligare en sida av saken, som på sätt och vis innefattar allt det ovanstående. En onyanserad världsbild är svår att kommunicera till andra (eftersom de inte bara måste vara lika onyanserade, utan dessutom ha samma åsikter i grunden, för att ens kunna börja ta till sig det man säger). Den är alltså ineffektiv den hjälper inte. Och den är nästan garanterat onyttig, om inte för en själv, så åtminstone för den egna saken. Här kan man titta på de mest fanatiska förespråkarna för fri invandring (bara för att det motsatta exempelt är lite för uppenbart). Här menar man att invandring är bra, att alla problem som uppstår i samband med den beror på rasism, och att omfattning och typ av invandring alltså inte ska påverkas på något sätt av dylika problem. Att många tusen människor far illa av balkaniseringen och gettofieringen så till den grad att det idag är svårt att veta om det är vi svenskar eller de hundratusentals utlänningar som sitter och trycker i förorterna som mår sämst det skiter man liksom i. Bryr man sig om det, är det bara för att visa på ”konsekvenserna av rasismen.” Detta trots att man inte på något sätt lyckats visa något samband mellan ”rasismbekämpning” och minskad invandringsproblematik. Fiendebilden är klar: den svenska rasismen. Verkligheten spelar ingen roll.
Bara för att vara övertydlig kan jag tillämpa samma resonemang på ”vår” planhalva. Här ser man den etniska problematiken med all önskvärd tydlighet. Lösningen förefaller också klar: minska eller slopa den utomeuropeiska invandringen, och börja arbeta för repatriering. Målet ska vara att arbeta för att uppnå ett, om inte homogent, så i varje fall betydligt homogenare samhälle. För många går det hela dock snabbt överstyr. Man börjar prata om ”invandrarna” som om de vore en organiserad gruppering, som aktivt ägnar sig åt olika typer av beteende i det medvetna syftet att förstöra. Man nonchalerar det faktum att en hyfsad andel av dem som sökt sig hit gjort det av orsaker de åtminstone själva tycker är acceptabla. Man anlägger ett tonläge som är så pass hysteriskt, så pass aggressivt, så pass hatiskt, att det blir svårt för utomstående att förstå vad man pratar om. Muhammed i butiken är ju trevlig, liksom, så vad fan skriker du om? Och det är en berättigad fråga.
III
Det går att argumentera för vad som brukar kallas ett ”svenskt Sverige” utan att förneka att Muhammed i butiken kan vara trevlig. Det går att argumentera för kärnfamiljen, och för den delen mot böglobbyn, utan att antyda eller tycka att homosexuella ska ha stryk. Det går att bekämpa feminismen utan att förfalla till misogyni och ”mansgriseri.”
Många vill inte att det ska gå de är nämligen egentligen inte emot rashat, bögknackning och kvinnohat. De är emot vita människor som fenomen, eftersom dessa symboliserar den ”strukturella rasismen”. De är emot kärnfamiljen som fenomen, eftersom den är ”tråkig” och ”förtrycker sexualiteten”. Och de är emot könsroller för att de upprätthåller en ”patriarkal samhällsordning”. Det är med andra ord inte de ”onda” följderna av de här fenomenen man bekämpar tvärtom är dessa följder nödvändiga för att man ska kunna upprätthålla sin egen vrångbild av vad traditionella värderingar inneburit och innebär. De här människorna är kanske de som hatar mest av alla, vare sig de vet om det eller inte. Och de vill inte se en autentisk, traditionalistisk höger, som kan argumentera utan att hetsa upp sig. De vill se en dum, brutal, gapig och imbecill höger en höger de kan hata.
Det ska vi inte ge dem.
Om skribenten: Solguru
