Professor Putnam har visat att tilliten tenderar att minska i samhällen präglade av etnisk mångfald. Människor litar inte bara mindre på medlemmar av andra etniska grupper, de förlorar även förtroendet för och kontakten med medlemmar av den egna gruppen. Putnam talar här om en ”hunkering down”-effekt. Det finns även en del forskning om hur mångfald och segregering påverkar lyckan i ett samhälle.
Mångfald och lycka
Contrary to my expectations, when using the robust regression model, the slope of the correlation
is still negative, proving that life satisfaction is negatively correlated with both ethnic and
cultural fractionalization.
– Hank Eckardt
En studie som tar upp ämnet är Hank Eckardts The Influence of Ethnic and Cultural Diversity On Overall Life Satisfaction. Eckardt kommer kort och gott fram till att människor är mindre lyckliga i länder präglade av mångfald än i mer homogena samhällen. Detta gäller både när mångfalden ifråga är etnisk och när den är kulturell. Detta är resultat som går stick i stäv mot den officiella svenska ideologin, där mångfald istället betraktas som en väg till ett mer intressant och givande samhälle. Vi finner Eckardts studie här:
Hank Eckardt – The Influence of Ethnic and Cultural Diversity On Overall Life Satisfaction
Segregering och lycka
Eckardt underminerar den svenska ideologin vad gäller mångfaldens positiva roll för lyckan i ett samhälle, ju mer mångfald desto olyckligare kommer människorna i Sverige att bli. En annan central del av den svenska ideologin är åsikten att segregering är fel, även när den är frivillig. En studie som intresserat sig för detta område är den engelska Life Satisfaction, Ethnicity and Neighbourhoods: Is There an Effect of Neighbourhood Ethnic Composition on Life Satisfaction? av Gundi Knies, Alita Nandi och Lucinda Platt.
De tre når fram till en del intressanta slutsatser. Så är immigranter till Storbritannien i genomsnitt mindre nöjda med tillvaron än de infödda, men när de lever ihop med ”sina egna” tenderar det för vissa att ha en positiv effekt. Detta gäller de svarta, och andra generationens indier och pakistanier.
Något oroväckande är det faktum att den andra generationen tenderar att vara mindre nöjd än sina föräldrar, och mer känslig för upplevd eller verklig särbehandling. Vi vet att det ofta är andra och tredje generationen som radikaliseras religiöst, något studien alltså delvis tycks förklara. Författarna skriver:
This is consistent with UK born ethnic minorities having similar expectations about their life outcomes as their White majority counterparts but being disappointed by a reality which fails to match up to their expectations, and having a keener perception of being discriminated against than the first generation.
Studien refererar också en del annan forskning kring lycka. Så tenderar vi att vara mindre lyckliga under livets mitt. Fattigdom, arbetslöshet och dålig hälsa hänger också samman med lägre lycka. Gifta människor är i gemen också lyckligare, liksom religiösa människor.
Olika etniska grupper är också olika lyckliga, vilket kan ha både kulturella, historiska och genetiska orsaker. Så är svarta i USA respektive urinvånare i Kanada mindre lyckliga än vita och hispanics respektive andra immigranter, vilket kanske förklaras av deras mer traumatiska historia. De svarta kom till USA som slavar, indianerna förlorade sitt hemland.
Sammantaget är det i varje fall en intressant studie, som något underminerar den svenska ideologins tro att segregering är både fel och dåligt. Ibland minskar den människors lycka, men ibland gör den det faktiskt inte.
Vi hittar studien här:
Life Satisfaction, Ethnicity and Neighbourhoods: Is There an
Effect of Neighbourhood Ethnic Composition on Life Satisfaction?
Om skribenten: Joakim Andersen
