Valet är över. Äntligen, frestas man att tillägga, då vi sannolikt är många som inte blivit särskilt begeistrade av den senaste övningen i parlamentarisk partidemokrati eller kunnat identifiera oss nämnvärt med något av de olika partierna och deras infantila valaffischer. De senare har ofta framstått som alltmer ansträngda försök att frammana bilden av en lysande framtid, trots att de flesta av oss inte alls delar den upplevelsen. Sverige har på många sätt blivit ett sämre land, i både stort och smått, de senaste decennierna och ingen röst i en valurna, på aldrig så photoshoppade partiledare och aldrig så förenklade löften, lär vända den processen (grundintrycket, att det blir sämre, bekräftas snarare av att vallöftena varit så diffusa). Det är kort sagt skönt att det är över. Något kan dock sägas om valet, i hög grad handlar det om olika aktörer som åsamkat sig själva skada på olika vis.
Moderaterna och alliansen
Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results.
– Einstein
Radarparet Reinfeldt och Borg har vad gäller den ekonomiska politiken varit uppskattade och i mångas ögon framstått som kompetenta. Problemet tycks vara att Reinfeldt tappat kontakten med både verkligheten och med sina väljare, och istället fått alltmer av sin världsbild från media. Detta har tagit sig tragikomiska uttryck, som när han bad motdemonstranterna att inte använda våld mot SvP, och då framstod som omedveten om att dessa inte tillerkänner honom någon legitimitet trots hans SD-fientlighet. Verkligt illa var hans tal, nära inpå valet, om att ökad invandring skulle kosta tiotals miljarder extra, och att det därför inte skulle bli några resurser över till annat. Reinfeldt bad sedan väljarna att ”öppna sina hjärtan”. Så visade han samtidigt att invandringskritikerna har rätt i sak, massinvandring kostar pengar, och att han inte ens förstår sina egna väljare. Man kan säga mycket om moderater, men knappast att de är pigga på att öppna sina hjärtan och plånböcker. Resultatet är att Moderaterna gjorde ett mycket svagt val, och att många av deras väljare tycks ha gått över till SD. Om en mental och social spärr här brutits kan denna väljarflykt fortsätta även framöver, Reinfeldt har då skadat sitt parti på ett oåterkalleligt sätt. Både Reinfeldt och Borg avgår nu, och det återstår att se hur partiet ska hantera sin kris. Det finns en konflikt i partiet mellan mångåriga aktivister och sympatisörer å ena sidan, vilka inte delar 1968 års idéer på vare sig invandringsområdet eller andra områden, och en ledning som utmärkt sig genom kulturradikal politik.
Även de mindre borgerliga partierna tappade väljare, i relation till sin storlek nästan i nivå med M, men inget av dem åkte ur riksdagen. Det finns samma konflikt i dessa som i M, vilket bland annat KDU:s utspel om invandringspolitiken visar. Det återstår att se om överlevnadsinstinkten eller konformismen blir starkast på sikt för dessa små partier, liksom om det numera är för sent att framstå som ansvarsfulla i dessa frågor. Det fanns en tid när exempelvis KD skulle kunnat kanalisera motståndet mot kulturmarxisternas hegemoni, och knyta den till en representabel borgerlighet, den tiden kan idag vara förbi.
Feministiskt initiativ och de rödgröna
The whole aim of practical politics is to keep the populace alarmed (and hence clamorous to be led to safety) by menacing it with an endless series of hobgoblins, all of them imaginary.
– Mencken
Det av media framlyfta F! kom att skada den rödgröna gruppen, då partiet tog många röster från dem utan att passera 4%-gränsen. Här kan vi tala om att media som kollektiv aktör med rödgröna förtecken sköt sig själv i foten. Det blåste en vänstervind i samband med valet, men den var snarast att betrakta som en mild bris. Det rör sig inte om många procent sammantaget, och den största delen av dessa motsvaras av de bortkastade röster som gick till F!. Många människor är missnöjda med nedskärningar och vinster i välfärden, men det är färre som entusiasmerats av Löfvén och kompani. I media beskrivs resultatet nu tidvis som en seger för Löfvén, det är en sanning med stora modifikationer. Inte minst är det parlamentariska läget bekymmersamt för honom, inga allianspartier vill samarbeta med honom, han har länge uteslutit samarbete med SD, och samarbetet med de små ytterpartierna MP och V kan skada honom i ögonen på de väljare som ser S som ett ansvarsfullt parti. I förbigående sagt är Löfvén, i likhet med Bildt och Wallenberg, bilderbergare, så den som hoppas på för mycket av honom kan komma att bli lite besviken.
SD och de små partierna
Kanske får vi före detta kommunister i regeringen. Värre än att ha före detta rasister i riksdagen.
– Sara Skyttedal, KDU
SD har gjort ett bra val, och om den parlamentariska oredan leder till nyval kommer de sannolikt att göra ett ännu bättre. De etablerade partierna har kort sagt att göra med en gordisk knut, där de oavsett vad de gör inte kan vända utvecklingen. Klokast hade i detta läge varit att bryta med kulturmarxismens språk och hegemoni, och istället för att tala om ”rasister” inse att många människor är oroliga för den massiva invandringen. Särskilt de borgerliga partierna skadar sig själva genom att underordna sig kulturmarxisternas analys och språk, men även för S är det historiskt märkligt att ett resultat på strax över 30% betraktas som ”bra”.
Avslutningsvis kan man också säga några ord om de små partierna. Piratpartiet gjorde ett dåligt val, vilket visar att tidigare val delvis berott på medial uppmärksamhet. Samtidigt är man ett parti med en viktig nisch, och sannolikt en kritisk massa av aktivister, vilket gör att man får inrikta sig på att växa organiskt. Även Kommunistiska partiet tycks hittills ha gjort ett dåligt val, vilket visar klasskampsvänsterns problematik idag. Ett ”vänster”-parti som F! får massiv uppmärksamhet medan ett arbetarparti och dess frågor får desto mindre. Vi väntar med spänning på att KP drar slutsatsen att de sociala skikt som för fram F! är allt annat än arbetarklassens vänner. Svenskarnas Parti gjorde också ett dåligt val. I grunden beror detta på den inbyggda spänningen mellan parti och rörelse, det finns risker med att försöka vara både-och. I likhet med PP tycks man dock ha en kritisk massa av aktivister, och lär liksom dessa kunna bida sin tid. Att odla rörelsesidan i ekvationen torde i båda fallen vara a och o.
Den nya klassen
Den nyckel med vilken jag försöker förstå valet har jag i varje fall lånat från Paul Edward Gottfried, vilken i sin tur lånat den från Milovan Dilas, Burnham och Francis. Det är en uppdaterad klassanalys, där vissa nya sociala skikt utgör den såkallade nya klassen. Denna nya klass är i hög grad knuten till den stora moderna staten, genom anställning (lärare, socialarbetare etc) och/eller genom utbildning och diverse stöd (journalister etc). Deras intressen sammanfaller inte nödvändigtvis med övriga samhället, därav deras ointresse för Kommunistiska partiets frågor. Istället dras de till kulturmarxistiska ideologier, vilka de genom sina positioner gjort hegemona både i samhället och i borgerligheten. Det finns tendenser till klassförakt i denna klass, men den kan inte direkt knytas till inkomst utan istället till åsikter och språk. Den nya klassen ser inte ner på dig för att du är fattig, den ser ner på dig för att du inte har rätt högskoleutbildning och uttrycker dig därefter.
Det är kring denna klass och dess hegemoni striden står. Den är bland mycket annat invandringspositiv och fientlig mot nationalstaten, mot traditioner och mot kärnfamiljen. Den vill i normalfallet ha klienter snarare än medborgare. En tid lyckades Reinfeldt och Borg attrahera tillräckligt många av dess medlemmar och framstå som ”rätt i tiden”. Detta kostade dock på sikt ett stort antal väljare. På liknande vis kan MP och F! i hög grad ses som direkta politiska representanter för denna nya klass, vilket garanterat deras mediala stöd. Mot SD är de öppet fientliga, detsamma gäller i hög grad KD, mot partier som V och S är de i grunden mer ambivalenta. Det blir därför spännande att se hur den nya klassen och S kan samexistera efter valet.
Vår tids centrala fråga är om denna nya klass hegemoni kan brytas innan samhället tagit oåterkallelig skada, eller om delar av den nya klassen, under press från verkligheten, kan förmås bryta med 1968 års idéer. SD:s ”nolltolerans” och uteslutningar kan möjligen ses som ett försök att inte stöta bort den nya klassen, eller den äldre borgerligheten, men det finns samtidigt tveksamma inslag i projektet. Så kan man inte vinna hegemoni genom att erkänna sin uttalade fiendes legitimitet eller auktoritet, vilket det ibland funnits tendenser till i SD:s reaktioner på hetsen som drabbat enskilda medlemmar. Att man vägrade Expressen tillträde till sin valvaka får därför ses som ett positivt steg. Ett mer offensivt identifierande av problemet, exempelvis genom att anamma KD:s gamla begrepp ”verklighetens folk” och ge det reellt innehåll, kunde vara av godo framöver.
Sammantaget var riksdagsvalet 2014 inte någon upphetsande upplevelse, men förhoppningsvis ändå ett steg i riktning mot en normalisering av Sverige och ett brott med 1968 års idéers skadliga och odemokratiska hegemoni. Inte minst vore det roligt att leva i ett land där det finns andra politiska frågor än invandringen.
Om skribenten: Joakim Andersen
