För några år sedan togs fenomenet Tribu Ka upp på bloggen. Avsikten med att beskriva den fransk-afrikanska gruppen var då att visa hur konflikter uppstår även mellan invandrargrupper i ett mångetniskt samhälle, i detta fall mellan Tribu Kas afrikaner å ena sidan och judiska grupper å den andra. Under åren som gått sedan dess har Tribu Kas ledare Stellio Gilles Robert Capo Chichi, idag mer känd som Kemi Seba, utvecklats ideologiskt och religiöst i en intressant riktning.
Kemitism och afrocentrism
At the time Kemet began to prosper, the Leucoderms in Europe were living in caves, using fire to keep warm. They were people who ate pork meat, who sometimes even ate their own children.
– tidig Chichi
Den Chichi som ledde Tribu Ka var på många sätt en arketypisk arg ung man som sökte sin identitet. Han var född i Strassburg av föräldrar från Benin, och hade som artonåring gått med i Nation of Islam. Under denna tidiga fas intresserade han sig för den kemitiska traditionen, alltså en tolkning av den fornegyptiska religionen med afrocentriska förtecken. I en intervju med Novopress beskrev han Egypten som en svart civilisation, och var noga med att hävda att européerna under Egyptens storhetstid levt på alla fyra i grottor. I enlighet med den radikala afrocentrismen menade han också att all civilisation uppstått i Afrika, att de tidiga egyptierna varit svarta, och att andra raser stulit och förtigit deras upptäckter.
I prefer Nefertiti to your Marianne! And personally, I have no fantasies of your white women. We are not apostles of intermarriage. You will never hear me defend SOS Racism. We say: we will leave your Republic as soon as you publicly remove the names of the puppets you have put at the head of our countries, and as soon as you return what you owe us, Dear Monsieur!
– tidig Chichi
Under denna period var överhuvudtaget behovet av fiender tydligt, och de franska judarna fick spela den rollen. Bland annat drogs Chichi in i det rättsliga efterspelet till det motbjudande tortyrmordet på en ung jude utfört av de självutnämnda ”Barbarerna” från Paris förorter, och hotade de franska judarna om de ”krökte ett hår” på huvudmannen Fofanas huvud. Detta kan inte beskrivas som höjdpunkten i Chichis karriär.
Antiimperialism och antisionism
The French Revolution is my tradition. It’s a mind-set of the French, that you need a revolution. I am deeply French.
– Dieudonne
Tribu Ka hade redan tidigt kontakter med den franske komikern och politikern Dieudonne, och fick bland annat låna hans lokal, Théâtre de la Main d’Or, för sina möten. Det finns betydande skillnader mellan de båda fransk-afrikanerna. Dieudonne representerar ihop med Alain Soral en republikansk tradition som är kritisk till att särintressen tar plats i politiken. Det rör sig alltså om en anti-kommunitaristisk tradition. Chichi representerar istället just en sådan kommunitaristisk tradition. Samtidigt finns det likheter mellan dem. Dieudonne är en systemkritiker, och etablissemanget har inga problem att identifiera honom som en utmanare och en fiende. Bland de särintressen han kritiserar ingår också sionismen. Här finns ytterligare en likhet, även Chichi är en systemkritiker och antisionist (tidvis även en antisemit).
Each person has his own political criterion. For some, it is unemployment; for others, security. For me, it will be Pygmies.
– Dieudonne
Han kom därför att utvecklas i antiimperialistisk riktning, och grundade partiet Mouvement des damnés de l’impérialisme. MDI har bland annat band till Hizbollah, antisionistiska haredijudar, historierevisionister som Serge Thion och propalestinier som Ginette Skandrani. Chichi beskriver sig idag som etnodifferentialist och antiimperialist, och beskriver systemet som fienden. Detta medförde möjlighet till samarbete med infödda franska radikaler, som Droite socialiste, samtidigt som radikala förortsrörelser som Banlieue anti-système kunde uppgå i MDI.
Guenon och panafrikansk geopolitik
Vi behöver mycket mer tid för att diskutera alla de författare som har inspirerat mig. Det är sant att Rene Guenon är en av dem, men det är inte den enda… I denna mening har en vit man påverkat mig djupt genom sin kunskap om sig själv… Jag är evigt tacksam Abdul Wahid Yahya (= Rene Guenon)… och jag tackar Allah.
– Chichi
Den senaste fasen i Chichis utveckling är av flera skäl intressant. Dels är det en mognare världsbild rent allmänt, och behovet av att bekräfta sin egen identitet genom att angripa andra tycks ha fallit bort. Chichi har också sedan flera års tid lämnat kemitismen för islam, och beskriver den traditionalistiska författaren och konvertiten Rene Guenon som en viktig inspirationskälla. Han har nu också övergivit afrocentrismen för en panafrikansk antiimperialism.
Chichis etnodifferentialism har nu också lett till den logiska konsekvensen, han har flyttat till Afrika och uppmuntrar andra afrikaner att göra detsamma. Antiimperialismen får då en central ställning i hans tänkande. Afrika är en fattig kontinent, härjad av krig och korrupta ledare, och så länge detta är fallet försvåras ett mer omfattande hemvändande. Enligt Chichi beror Afrikas kris på imperialismen, de korrupta ledarna befinner sig exempelvis ofta i en beroendeställning till amerikanska intressen. Han återkopplar därför till historiska ledare som Thomas Sankara, och till panafrikanskt geopolitiskt tänkande. Intressant är att han föreställer sig hemvändandet i form av ett småskaligt skapande av ekologiskt hållbara bysamhällen. Man kan även notera att han ihop med Dieudonne har en betydande popularitet i de franska förorterna.
Man kan här notera att Kemi Seba idag rör sig i en tydligt högerradikal idétradition. Från denna känner vi igen etnodifferentialismen, intresset för Guenon, och det geopolitiska tänkandet. Detta är värdefullt av flera skäl. Dels är det ett steg på vägen mot hegemoni att även ledande företrädare för minoriteter anammar vår analys och begreppsapparat, dels underlättar det för samarbete och allianser mellan ett framtida befriat Europa och ett likaledes fritt Afrika (ett sådant Eurafrika som bland annat var Heinrich Jordis von Lohausens vision, nu utan de koloniala förtecknen). Det är också intressant att följa Sebas utveckling som människa, från arketypisk ”arg ung man” till en något visare ledare.
Man kan samtidigt notera att en liknande utveckling i Sverige är osannolik, beroende på andra migrationsmönster. Det stora invandrarkollektivet från Afrika i Sverige är somalier, och i den mån deras unga radikaliseras är det mer troligt att de finner sin inspiration i islamism. I Sverige finns heller inte den öppna och många gånger motsägelsefulla miljö som i Frankrike uppstått kring Front National, och i den mån det finns en afrikansk icke-somalisk radikal miljö är den helt koopterad av systemet även när den kritiserar det (det rör sig alltså snarare om gnäll än om kritik, målet är också gåvor snarare än frihet). För en sådan miljö blir Sebas tankar om självbestämmande och ”anti-victimisation” främmande.
Vidare läsning
Tribu Ka – fortsättningen
Eurafrika som koncept
Heinrich Jordis von Lohausen och kriget mot Europa
Kemi Seba
Société Afrikan Mosaique
Laugh Riot – New Yorker om Dieudonne
Banlieue Anti-systeme
La Weltanschauung de la tribu Ka : d’un antisémitisme égyptomaniaque à un islam guénonien
Le Monde – L’alliance des extrémistes noirs et blancs
Press News Africa – Artiklar om och intervju med Kemi Seba
Galliawatch – Has France asked for this (översättning av intervju med Novopress)
Intervju med Saphirnews
Om skribenten: Joakim Andersen
