För den som är intresserad av affiniteter mellan libertarianism eller liberalism å ena sidan och konservatism eller traditionalism å den andra finns det flera värdefulla ingångar. Många libertarianer har privat varit kulturkonservativa, en del har rentav sett ett värde i forskningen kring rasskillnader som ett argument mot egalitarianism och omfördelningspolitik. En intressant person i sammanhanget är Erik von Kuehnelt-Leddihn, en centraleuropeisk adelsman som beskrev sig själv som en ”extreme conservative arch-liberal”. von Kuehnelt-Leddihn är bland annat av värde för den libertartian eller liberal som tröttnat på gängse liberalisms tydliga arv från 1968 och brist på historisk analys.
Frihet eller jämlikhet
Of all political labels none have been more frequently misused than the terms ”liberal” and ”democratic”… the fact remains that the true liberal is not pledged to any specific constitution, but would subordinate his choice to the desire to see himself and his fellow-citizens enjoying a maximum of liberty… in this connection it must also be borne in mind that true liberalism is hardly compatible with an unlimited capitalism of the Manchester school…
– von Kuehnelt-Leddihn
I Liberty or Equality utvecklar von Kuehnelt-Leddihn en intressant kritik av demokratin som en modern, totalitär ideologi med nivellerande ambitioner, och ställer liberalism mot demokrati. Det finns tydliga likheter mellan hans resonemang och exempelvis Carl Schmitts distinktion mellan liberalism och demokrati, skillnaden är att den förre föredrog liberalismens friheter och den senare demokratins folkstyre. Man kan dock notera att den moderna liberalismen sällan försvarar friheter, något som gjort att Alain de Benoist kunnat ge en bok där han kritiserar ideologin om mänskliga rättigheter undertiteln Defending Freedoms. För de Benoist finns det alltså även en distinktion och konflikt mellan liberalism och friheter, mellan abstrakta ”rättigheter” och verkliga ”friheter”.
von Kuehnelt-Leddihn beskriver en historisk utveckling i riktning mot demokrati och mot ett nivellerat massamhälle. Av stort värde i hans studie är de många citat från kända europeiska tänkare och gestalter där de uttrycker sin oro inför denna utveckling. Han citerar bland annat Kierkegaard, de Maistre, Melville, Proudhon, Bachofen, Grillparzer och Nietzsche.
Because I love freedom, I hate democracy.
– Bachofen
von Kuehnelt-Leddihn utgår bland annat från Platon, och identifierar en koppling mellan demokrati, egalitarianism, massamhälle, kollektivism, vilja till enhet, och en ledare som kan skydda och leda folket. Han betraktar därför nationalsocialismen som en synnerligen demokratisk rörelse. Samtidigt menar han att strävan efter enhet och likhet har två steg, först på nationell nivå (exempelvis genom rasideologier, kommunism eller nationalism) och därefter på global (den globalism och ”blandrasism” vi idag bevittnar). Samtidigt knyter von Kuehnelt-Leddihn den negativa utvecklingen till en andlig kris, förlusten av Gud som referenspunkt. Han skriver:
The fact that a totalitarian bureaucratic rule has its origin in a spiritual crisis was no secret even to a positivist like Comte… this whole interconnected process of democratization, centralization and bureaucratization is characterized by a furious hatred of personality and tradition.
von Kuehnelt-Leddihn skisserar en historisk kamp mellan Krona och Demokrati:
In the purely political sphere, the struggle in Europe was accentuated by the bitter antagonism between the two structural forms, monarchy and republic. This antithesis still throws its shadows into our time, when ” leaders ” seek to eliminate ” rulers,” and omnipotent party bosses overshadow surviving crowns.
Han menar att monarkin är överlägsen demokratin av flera skäl, bland annat när det gäller att försvara friheter. Demokratin tenderar enligt honom också att förvandlas till despoti eller oligarki, där de förra ”representerar” folket och de förra manipulerar det. von Kuehnelt-Leddihn för fram flera positiva aspekter hos monarkin. Han menar att kungar ofta har goda genetiska förutsättningar att leda och förbereds för det under lång tid, att de vet med sig att de ska lämna över sitt land till sina söner (snarare än till en annan partiledare efter fyra år), att deras genealogi ofta gör dem mindre mottagliga för rasideologier och förtryck av minoriteter, et cetera.
The whole history of the rise of European civilization and culture is written in terms of the familistic affection for rulers, an attachment which has lasted in some countries right into the twentieth century.
– von Kuehnelt-Leddihn
Sammantaget är det alltså en fängslande analys av kopplingen mellan demokrati och totalitarianism von Kuehnelt-Leddihn utvecklar, där många poänger överlappar en traditionell kritik av den moderna världen med dess materialism och nivellering. Samtidigt finns det en del olikheter, och man kan med Dumezil notera att totalitär demokrati och liberal monarki är två poler som den germanska världen historiskt pendlar mellan (representerade av Oden och Tyr). Ingen av dem är i grunden mer ”rätt” än den andra, däremot kan de anta mer eller mindre ändamålsenliga och värdiga former och vår tid kännetecknas av en kombination av mycket av det som är sämst både hos ”liberalism” och ”demokrati”. Att staten vuxit till groteska proportioner torde också vara något både liberaler i von Kuehnelt-Leddihns efterföljd och antiliberaler kan skriva under på. En värdefull studie av demokratin är det oavsett von Kuehnelt-Leddihn skrivit.
Den återfinns här:
Relaterat
Hans-Hermann Hoppe och demokratin
Om skribenten: Joakim Andersen
