I dagarna har Nordiska Förbundet publicerat ett identitärt manifest. Detta har följts upp av värdefulla artiklar av flera svenska identitärer, dessa återfinns i slutet av dagens inlägg. Dagens inlägg kommer att ta upp ett par sidor av varför webblogg Oskorei valt att sympatisera med det identitära projektet. I praktiken är det en fortsättning på det äldre inlägget Därför identitär, som därför helst bör ha lästs.
Spelet har nya regler
För en identitär är det den etniska gruppen som står i centrum i det politiska spelet. En av webblogg Oskoreis grundtankar har länge varit att detta spels förutsättningar förändrats, och kommer att fortsätta förändras. Detta innebär att det tidigare fanns en identitet mellan etnisk grupp och stat i bland annat Sverige. Man kunde under denna period gynna folket genom att stärka nationalstatens positioner, och den klassiska nationalismen var en relativt naturlig följd av detta.
Denna identitet föreligger inte längre. Sverige är idag en mångetnisk stat, och spelreglerna är då delvis nya. För att till fullo förstå detta kan det vara värdefullt att studera situationen i mångetniska stater som Libanon, Turkiet, Sri Lanka, Jugoslavien eller Zimbabwe. Detta kräver en mental och ideologisk uppdatering, både för folket och för de rörelser som säger sig företräda folket. Det är i nuläget alltså relativt ointressant vad man planerar att göra ”efter revolutionen”, intressant är vad man planerar att göra här och nu.
För att kunna fortsätta spela det politiska spelet måste en etnisk grupp i ett sådant samhälle lära sig att se sig som en enhet, det måste gå från att vara en ansamling av individer till att bli ett historiskt subjekt, en aktör. Detta är en process både tamiler, palestinier och kurder genomgått, en smärtsam process som byggt dels på delade erfarenheter, dels på kreativt och uthålligt arbete av deras kulturella, politiska och intellektuella eliter. Eliter som inte sällan måst skapas på nytt från grunden, eftersom tidigare eliter svikit. De etniska grupper som inte lyckats med detta har förlorat, och deltar inte längre i spelet.
Det är därför metapolitik och kulturkamp är av vikt i dagens Sverige, svenskarna av idag har en lika svag etnisk identitet som 1800-talets landsbygdskurder. Och den svaga identiteten gör dem till ständiga offer i det politiska spelet, där de ställs inför grupper som sedan länge är vana vid att agera som en aktör.
Det jag länge frågat mig själv är om historiskt stigmatiserade, och i mångas ögon ”förbrukade”, ideologier har möjligheten att leda folket i denna process, eller om det krävs något som upplevs som nytt. För mig har detta lett till en positiv syn på det identitära projektet, då det dels inte är knutet till belastade ideologier, dels är lämpat för den nya period då det politiska spelet inledningsvis äger rum bortom staten.
Under en längre tid kommer svenskarna att dels återupptäcka sin identitet, dels försvara och flytta fram sina positioner i det politiska spel som kännetecknar en mångetnisk stat. I framtiden kan det kräva lösningar som hittills setts som oacceptabla, såsom allianser med andra spelare.
Målet på sikt är fortsatt en värld av fria folk, alltså i princip det etnopluralistiska idealet (även om det i likhet med alla abstraktioner också måste anpassas till verkligheten i vissa fall).
Indo-arisk världsåskådning
Värdefullt är även att det identitära projektet är förenligt med en indo-europeisk världsåskådning. Detta gäller bland annat synen på ekonomin, som för en identitär ses som underordnad folkets väl och ödesgemenskap. Våra indo-europeiska förfäder uttryckte detta med delvis andra ord, nämligen att den samhällsfunktion och de kaster som har med ekonomi att göra ska underordnas krigar- och prästkasten, men i båda fallen är det oförenligt med både kommunismen och den extrema liberalismen. Däremot öppnar den för möjligheten både för marknadsvänliga och frihetliga identitärer, och för identitärer som företräder en socialistisk eller folksyndikalistisk vision. Den identitära anti-materialismen kan också förverkligas i olika hög grad av olika identitärer, man kan tänka sig både renodlade traditionalister med en andlig världsbild, och mer sekulariserade dito. Identitären kan alltså likaväl komma från en nationalrevolutionär bakgrund som en traditionalistisk.
För identitären blir även folkgemenskapen naturlig, då folket ses som en aktör. Detta går också att spåra till våra indo-europeiska förfäder. Klasshat blir därför något olämpligt, även om man både kan bekämpa de eliter som vänt folket ryggen, och genom ihärdig debatt och propaganda få dem att återupptäcka vilka de egentligen är. Den identitära praktiken återknyter också till våra förfäder genom att den erbjuder viktiga roller för alla de olika personlighetstyper som vårt folk är uppbyggt av (det som tidigare kallades kaster), från krigaren till entreprenören, via den intellektuelle och konstnären.
När staten erövrats ligger det identitära projektet i praktiken också nära Carl Schmitts och Julius Evolas vision (alltså den organiska staten som också är en ödesgemenskap, med möjlighet både för lokalt självstyre och europeiskt samarbete). Dessförinnan är den identitäre med nödvändighet det Ernst Jünger betecknade som en anark, en som inte erkänner den nuvarande statens legitimitet annat än av rent praktiska skäl.
Detta innebär alltså att det identitära projektet är förenligt med det bästa av vårt filosofiska arv, och de mest avancerade av våra historiska förgrundsfigurer. Det innebär också att vi ständigt kan intressera oss för samtidens mest avancerade filosofiska och vetenskapliga rön, eftersom dessa ofta är väl förenliga med vår världsbild. Detta gäller exempelvis sociologer som Putnam och Wallerstein, och filosofer som Sloterdijk och Virilio. Inte minst gäller det de forskare som studerar etniska relationer och nationalismens förändring, liksom de som försöker beskriva övergången från en westfalisk till en post-westfalisk ordning.
Andra identitära manifest
Fas – Det Frihetligt Identitära Manifestet
Aequitas et Libertas – Debatt mellan identitärer och national-republikaner
Om skribenten: Joakim Andersen
