En fråga som ännu inte betraktas som fullt politiskt korrekt, är frågan om den svenska folkkaraktären. I ett samhälle där det svenskas själva existens ifrågasätts, är detta tämligen naturligt. Gradvis märker man dock att det svenska folkets intresse för sin egen karaktär försiktigt vaknar till liv, och även långsamt uttrycks genom deras val av böcker och liknande. Något annat hade varit abnormt, med tanke på att vi idag delar vårt land med en mängd andra folk, vissa av dem mycket främmande.

Detta intresse uttrycks bland annat genom Fredrik Lindströms populära TV-program Världens modernaste land. Det kom också till uttryck genom en liten artikelserie i SvD om den svenska mentaliteten, med anledning av Göran Palms intervjubok ”Det är Sverige som avviker”. Även om det än så länge sker under väldigt försiktiga och timida former, så börjar svenskarna alltså intressera sig för vilka de är, och detta torde på sikt visa sig vara av stort värde.

Den svenska blygheten – gruppevolutionära och traditionella aspekter

Palm och hans kompanjoner har bland annat intervjuat icke-svenskar för att få deras bild av hur det svenska folket skiljer sig från andra folk. En vanlig synpunkt tycks vara att svenskarna är blyga och inbundna, på gränsen till socialt inkompetenta. Det kan därför vara av intresse att ta en närmare titt på denna sida av det svenska lynnet. Detta har gjorts i en tidigare text på bloggen, där följande slutsats nåddes:

Vad är då svenskt? För det första kan vi notera en viss distans till känslouttryck. En traditionell svensk ser/såg självkontroll som ett positivt ideal, och var måttfull och ”lagom”. En sådan svensk skrek inte andra människor i ansiktet under diskussioner, och skrek heller inte högt på begravningar. Karolinen som utan knot genomled alla kval, för att stupa i främmande land utan gnäll är ett annat uttryck för denna självdisciplin. Även om denna norm kan brytas tillfälligt under fylla, religiös extas och ungdomen, är det inte desto mindre en permanent del av vad som är svenskt.

Den svenska inbundenheten är alltså snarare kopplad till en vilja till självkontroll, en vilja att undvika alltför hysteriska känsloutbrott och alltför yviga gester. Detta påminner oss om en traditionalist som Julius Evola, som såg denna vilja till disciplin som en del av den nordisk-ariska traditionen. Åsikterna kan gå isär om detta i huvudsak kan spåras tillbaka till den ariska, och hyperboreanska, traditionen, eller om det snarare kan förklaras med gruppevolutionära och rent genetiska faktorer (hög IQ och självkontroll tycks ha ett visst samband med varandra, och med den typ av utmanande och komplexa naturmiljöer som våra förfäder formades under i samband med den förra istiden). Sannolikt är det en kombination av faktorer som ligger bakom.

Intressant är i varje fall att denna vilja till självdisciplin, med dess övertoner av känslokyla, återkommer i många av vårt folks ädlaste epoker. Detta påminner oss om att allt har två sidor. Vi kanske inte är lika ”härligt öppna” som vissa andra folk, och vi kanske inte har ”rytmen i blodet”, men vi har andra starka sidor istället. Och om man måste välja så föredrar jag den nordiska självdisciplinen och känslan för naturmystik framför många andra företeelser. Detta gäller inte minst som traditionalist, då nordbornas folklynne i sina bästa stunder på så många vis påminner om traditionalismens ideal.

Samtidigt bör man vara medveten om att flera av nordfolkens gruppevolutionära drag gör dem sårbara i det senmoderna och mångkulturella ”samhället”, där drag som tidigare var en styrka nu förbyts till att göra dem extra sårbara. Detta gäller naturligtvis också denna känslokontroll, och den konformism som paradoxalt nog lätt blir en följd av nordfolkens starka individualism.

SvD:s artiklar:

Bilden av svenskar förändras

Läsarna om svenskhet

Blandade röster om svenskar

Tidigare försök att identifiera det svenska kynnet:

Beskow och Adami – flosklerna fortsätter

Är kulturnationalismen en globalism light?

Kevin MacDonald och den nordeuropeiska individualismen

Oswald Spengler – Preussisk socialism

Are Waerland – Känn dig själv (en mycket intressant bok, trots dess ålder känner man igen många tidlösa drag hos sitt folk i den)

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.