Vad menar jag med rubriken? — Jag menar: som skildrare av en operativ verklighet är Väinö Linnas ”Okänd soldat” i en klass för sig. Han vet vad han skriver om. De flesta andra krigsförfattare har inte hans insikter i hur militära operationer bedrivs. Om detta och lite annat kring Linnas roman handlar detta inlägg.

Väinö Linnas ”Okänd soldat” är en roman som förtjänar sin klassikerstatus. När det gäller att skildra strid, skyttekompanis och -bataljons strid av andra världskrigstyp, är detta ett centralt dokument. Östfrontens strider, finsk variant 1941-44, fick här sin arketypiske skildrare.

Det är sant det jag säger. Linna har nivå på sin skildring. Det är inte bara en ynka patrull och sedan utfyllnad. Här är striden, den operativ-taktiska striden, själva den tillvaro man lever och andas i. För Linna hade varit med. Han deltog i anfallsskedet 1941 samt i ställningsstriderna som gruppchef. Under reträtten 1944 var han inte vid fronten, han gick underofficersskola då. Men även slutkapitlen i hans bok, som redogör just för reträtten 1944, är sant episka. Liksom resten av boken.

Väinö Linna levde 1920-1992. ”Okänd soldat” var hans andra roman. Den första hette ”Päämäära” och kom 1947. ”Okänd soldat” kom 1954 (sv. 1955, här citerad ur W&W:s pocketupplaga 1982). Den blev hans genombrott och översattes till 22 språk. Han skrev även den så kallade ”Torpartrilogin” 1959-62. Efter det slutade han i stort sett att skriva. Han köpte sig en bondgård för vinsterna från sin succébok. Innan författandet var han maskinreparatör på Finlaysons i Helsingfors

Jag ska i det följande försöka koncentrera mig på de operativa dragen i ”Okänd soldat”. Jag ska återge hur denna bok, som text, förmår teckna en bild av fronten och striden, från grupp över pluton och kompani till bataljon.

 

Finländsk arméorganisation

Först något om hur finska armén vid tiden såg ut. I Svensk uppslagsbok av år 1935 kan man läsa om detta under uppslagsordet ”Finland”. En god del sägs där om hur dess armé var uppbyggd. Den i ”Okänd soldat” skildrade typen av kulsprutekompani, som är berättelsens fokus, ingick till exempel på denna tid i skyttebataljon tillsammans med tre skyttekompanier. Två-tre skyttebataljoner och en artillerisektion utgjorde en brigad. Division utgjordes av tre skyttebrigader och en fältartilleribrigad, jämte underhållstrupper och staber. Trossar med mera var hästdragna. Enstaka lastbilar fanns.

Det finländska infanteriet var vid denna tid beväpnat med gevär kaliber 7,62 och Maximkulspruta, båda av rysk modell, samt granatkastare av typ Stoke-Brant. Kulsprutegevär av fransk modell infördes senare. Alla dessa vapen förekommer i ”Okänd soldat”.

Brigaden som ”Okänd soldats” kompani ingår i tillhör general Heinrichs fjärrkarelska armé. Några ortnamn (som Säntämää och dylikt) nämns inte, bara staden Petroskoi vid Onega som man intar i kapitel 8. Och den togs av förband ur Heinrichs båda kårer, så vilken kår som Rokka, Koskela, Kariluoto och gänget tillhör vet jag inte. Men det gör detsamma här.

 

Stabsmässig klarhet

Vad som får en att beundra Linna är den klara stil med vilken han skildrar invecklade operationer. Man kan säga: det är ingen blodlös stabshistoria detta, han skildrar sina karaktärer inlevelsefullt, och att få med allt inom ramen för en bataljons, ja en brigads och en armés strider, det är Linnas styrka. Han komprimerar ett världshistoriskt skeende, han koncentrerar komplex information i en medryckande berättelse. Det är mästarprovet.

Få krigsförfattare har något begrepp om vad en bataljon kan ta sig för. Plievier har det inte, Hassel har det inte, Heinrich har det inte. Men Linna har det. Ett exempel på den stabsmässiga klarheten i hans bok kan ges. Det är ur den inledande striden, den första stridskontakten med ryssen i juni 1941, strax bortom 1940 års gräns. Den skildras för aktuell enhet så här:

”[F]iendens första försvarslinje gick ett litet stycke från gränsen. Och framför den låg det stridsförposter. De skulle fördrivas, och medan andra bataljonen gjorde frontanfall skulle den bataljon till vilken Kaarnas kompani hörde ta fienden i flanken och avskära hans underhållsväg. Där fanns ett öppet svårforcerat kärr, över vilket tredje kompaniet måste anfalla. Koskelas pluton skulle understödja det med sina kulsprutor och sin egen kommandoplats skulle Kaarna placera omedelbart bakom dem. [Linna s 36] (…) Gevärskompanierna satte sig i rörelse, följda av var sin pluton ur kulsprutekompaniet.” [ibid s 42]

Vad man bör minnas här är att ksp-kompani organisatoriskt var en egen enhet, medan det i strid delades upp på bataljonens kompanier. Det var ett något gammaldags, förstavärldskrigsmässigt tänk. Även den Maximkulspruta som finnarna hade, som mest ansågs vara ett försvarsvapen, var ett ålderdomligt inslag.

För det följande kan nämnas att ksp-kompaniets chef är Kaarna, som snart stupar. Sedan blir Lammio chef. En av plutoncheferna är fänrik Koskela, vars tre grupper står i berättelsens centrum (folk som Lehto, Lahtinen och Hietanen är gruppchefer). Därtill kommer det infanterikompani man underställs, 3:e kompaniet. Det omnämndes ju ovan: ”tredje kompaniet” måste anfalla över ett visst kärr. Där är löjtnant Autio chef. Han är dramatiskt sett en bifigur. Viktigare i boken är fänrik Kariluoto, plutonchef i detta kompani. Bataljonen man tillhör, regementets 1:a bataljon, leds av major Sarastie.

Koskelas ksp-pluton ska alltså understödja 3:e kompaniets anfall. Man rycker sakta fram mot avgörandet. Över moarna hör man stridslarm: ”En k-pistserie knattrade till vänster. Den sprakade till plötsligt och liksom brådskande, och så stämde andra vapen omedelbart in. Ett kulsprutegevär hostade så det ekade i skogen, en kulspruta knackade iväg en lång serie.” [ibid s 47]

Bataljonens övriga delar är alltså i strid. Manskapet i gemen förstår inte vad det är men Ville Koskela gissar att det är strid om någon förpost. Än är det inget, tycks han mena: ”Bara ni väntar får ni nog höra hur det låter när det går lös på allvar.” [ibid]

Framryckningen fortsätter. Man når ett par kilometer. Till vänster hör man hela tiden skottväxling, vilket betyder att 2:a bataljonen är igång med sitt frontanfall. Den egna bataljonen skulle som sagt göra ett flankanfall och avskära fiendens förbindelselinje bakåt. Linnas lugna, säkra och detaljerade, men ändå breda målning av det hela är exemplarisk. Jag skulle vilja säga: den är tämligen unik när det gäller romaner om andra världskriget. James Jones, Plievier, Heinrich med flera ligger här helt i lä. De har inte på långt när samma operativa koll.

 

Kärret

3:e kompaniet når slutligen kärret. Det är bara ett mindre hinder. Ryssarnas försvar i bortre skogsridån är okänt. Motorbuller har hörts. Kanske finns där en rysk stridsvagn. Fänrik Kariluoto, som ska leda tätplutonen, är inte så tuff. Denne ungtupp börjar bli nervös. Kompanichefen Autio söker samband och säger åt sin fänrik att rusa fram så fort en viss artilleriförberedelse slutat. Det ska gå med överraskning. Men när det gäller blir Kariluoto paralyserad. Det är först när ksp-kompaniets gamle chef, Kaarna, råkar komma förbi som det blir fart på anfallet. Just som denne Kaarna rytit framåt – Hakkaa päälle pohjan poika – träffas han i höften av ett skott från stridsvagnen. Han stupar. Men förtrollningen är bruten, Kariluoto finner sig och leder plutonen framåt, över kärret och in i skogsbrynet, som är övergivet.

Det är en skarp scen, insiktsfull i sin psykologi. Hur många ”civilmilitärer” och reservare har inte funderat över hur den första stridskontakten skulle bli. Att vara ett tufft befäl under övningar är en sak, men när kulorna även kommer i andra riktningen, avfyrade i vrede mot ens egen person, hur kommer man då att reagera…? Linna skildrar Kariluotos elddop, utan sedvanlig heroism, men sant. Det är en sann bok. Författaren Philip K. Dick hade för sin del sanning, truth, som sin ledstjärna. Vad man än skildrar måste det vara sant: psykologiskt sant, essentiellt sant.

Linna är en uppriktig, äkta författare, men samtidigt fri i uttrycket. Och detta, hur Kariluoto når de övergivna fiendeställningarna, är i sin enkelhet fängslande:

”Fiendens ställningar var tomma. Kariluoto såg en enda karl i brun uniform försvinna bakom ett buskage. Lahtinen, som också hunnit fram i skyttelinjen, sköt efter honom med sitt gevär men träffade inte. Mannarna pustade. [Kariluoto gav order:] ”Ni andra, framåt, Vi ska inte stanna. Vägen är rakt framför oss. Vi fortsätter till anfallsmålet.” Hans besinningslösa raseri lade sig, och i stället bubblade glädjen upp. Rak i ryggen fortsatte han raskt framåt medan han ropade ut direktiv åt mannarna. Framför dem låg samma väg från vilken de på morgonen hade vikit in i skogen. (…) Fänrik Kariluoto vandrade av och an på vägen. Han kunde inte hålla sig stilla. Han hade stuckit mössan under livremmen, det ljusa håret fladdrade och ansiktet strålade av entusiasm. Det var som om den yrvakna, bubblande självsäkerheten hade tvungit honom att gå barhuvad. Mössan hade kunnat verka dämpande på det för andra ohörbara vindsus som ljöd i hans öron.” [ibid s 53f]

Kariluoto beslutar sig för att satsa på en armékarriär efter detta. Krigsskola ska det bli, juristlinjen glöms. Han blir en bra, men lite dumdristig frontofficer. Veteranen Rokka lär honom i kapitel 5 hur man ska låta elden arbeta. Man ska inte blotta sig i onödan.

Men Kariluoto hemsöks ibland av sin inledande blunder. Han blev paralyserad, han fick inte igång anfallet. Kanske för att han var rädd att dra hela plutonen in i elden, slakta den. Nog är nybakade officerare framför allt rädda för att klanta sig, men dödsrädslan är också med i ekvationen. Kariluoto är rädd för att dö. Man tycker att en officer ska vara beredd på det. Men ”att bereda sig på döden” finns inte som kapitel i infanterihandboken.

För att kompensera sin släta figur på kärret blir Kariluoto övermåttan djärv. Det betalar sig under offensivfasen 1941. Men ett visst avvärjande anfall han leder sommaren 1944, i en viss skog för att skydda bataljonens reträtt, kör fast. Kariluoto tror sig ha slaktat det kompani, gamla fina 3:e kompaniet, som han nu anför. Men Linnas taktiska blick är skarp. ”Egentligen gjorde han sig en alltför tröstlös bild av situationen. Döden hade fått sina huvudsakliga skördar i hans närmaste omgivning, därför att mannarna där inspirerade av honom hade försökt storma. Hans förra pluton var i det stora hela slut. Likaså första kompaniets andra pluton, som hade anfallit på samma punkt. Den hade ju redan från början varit så hopsmält att där inte funnits mer än elva, tolv man kvar i ledet. Dessutom fanns det några kvar som var i färd med att hjälpa de sårade.” [ibid s 328]

Kariluoto försöker få fart på anfallet med en annan pluton, tredje pluton, vars chef är sårad. Sakta drar man sig fram för att anfalla, men man mejas i praktiken ner. Till slut såras även Kariluoto dödligt och stupar. Han skildras som en officer som alltid var rädd för att dö: ”Han kände en egendomlig befrielse när han blev träffad. Tre sekunder fick han på sig att uppfatta att han skulle dö, men under dessa tre sekunder kände han mindre skräck för döden än någonsin under hela kriget. ” [ibid] Ångesten drev Kariluoto framåt, inte någon lugn bushido som hos Autio, Kaarna eller Koskela.

 

Finsk bushido

Löjtnant Autio är som sagt chef för 3:e kompaniet, det skyttekompani som aktuella ksp-troppar underställs. Autio är en bifigur, men han är del av mosaiken. I det första anfallet beskrivs han så här. ”Autio var en ung officer på stat, en lugn man med målmedvetet utseende och känd som en bra chef.” [ibid s 48] Det är värt att framhålla ett sådant porträtt eftersom en annan kompanichef, ksp-kompaniets nye chef Lammio, genom hela boken framställs som en stropp.

Autio stupar på hösten 1941, vid approcherna till Petroskoj vid Onega. Linna har sina ironiska böjelser, men inte så det stör. Så här beskrivs Autios hädanfärd:

”Sju kilometer från staden stupade tredje kompaniets chef löjtnant Autio genomborrad av elva kulor, det vill säga så många som hann träffa honom av en kg-skur innan han föll. Det var en av de ståtligaste dödar de bevittnat. Linjen sviktade vid avvärjningen av en motstöt. En och annan började försvinna ur ställningarna, och för att ingjuta nytt kurage i mannarna reste sig Autio upp och ropade: ”Minns vem ni är. Inte ett steg tillbaka!” Kg-skuren knackade honom full med hål, och han formligen skakade i takt med inslagen när han föll. Kariluoto tog befälet över kompaniet.” [ibid s 183]

Linnas favorit är Koskela. Det är en tidlös hjälte: lågmäld och fåordig, men när det gäller agerar han. Linna använder inte ordet ”hjälte” och han avskyr heroism, men vad ska man kalla en sådan som Koskela då…? Som under stormningen av den ryska huvudlinjen, sommaren 1941. Han övertygar då Kariluoto att han, Koskela, måste krypa fram för att slå ut en viss bunker med en buntladdning. Detta är vid tillfället två ihopbundna fyrakilospaket sprängämne med en utlösare. Och det hela lyckas med lugn, klokhet och talang. Kort sagt: heroism.

Under reträtten 1944 leder Koskela hela 1:a bataljonen i reträtten över de så kallade sjönäsen (kapitel 15). Till slut stupar han. Han har just slagit ut en rysk stridsvagn med en buntladdning när han, blottad under kastet, träffas av en k-pistsalva. ”Ett försök gjorde han att resa sig på armbågarna, men kroppen föll slappt ihop på dikesbottnen. Tysta Ville var död.” [ibid s 344]

Så här beskrivs Koskela i romanens början. Det är samma lågmälda, men omisskännliga hjälteskimmer där: ”Mannarna hade hört berättas att han [= Koskela] utmärkte sig i vinterkriget. Själv sa han aldrig ett ord om det. Man visste blott att han mot slutet hade tjänstgjort som kompanichef fast han bara hade sergeants grad. Efter kriget hade han kommenderats till officersskolan och stannat i armén som fänrik på extra ordinarie stat. I tjänsten var han fåmäld, lite klumpig men saklig och lika god instruktör som någon annan.” [ibid s 10]

Linnas hjärta är hos enkla bondsöner som Koskela och Rokka, men han gör även ksp-kompaniets förste chef kapten Kaarna rättvisa. Förutom en viss faderlig framtoning är Kaarna även stridslysten, denne veteran från inbördeskriget. Han sägs hoppas på ett långt och blodigt krig eftersom hans karriär kräver det. Att leda ett ksp-kompani är inte vad han önskar, det är för defensivt. Men ”döden och ansvarstungan skulle dra försorg om att det snart blev luckor att fylla, och då var det hans tur. Han kände att hans förmåga krävde att bli satt på prov. Dödens utmaning hade han antagit så många gånger tidigare att han väl visste att han klarade den sidan av saken.” [ibid s 22] Man noterar med glädje att Linna avstår från att ironiskt påminna om Kaarnas ambitioner när denne inom kort stupar som den förste, se ovan om striden på kärret.

Ännu en intressant officerstyp finns i boken, en som Linna förmår uppskatta. Det är bataljonschefen major Sarastie. Han skildrar både dennes fel och förtjänster, vilket inalles blir en god bild av en bataljonschef i strid, något man sällan ser i krigsromaner. Man kan säga: ett kompani vet krigsförfattare i regel vad det är. Men en bataljon blir redan för avancerat. Sedan blir det bara generaler och marskalkar, som alla är stroppar, det vet man ju bara… – Strax innan Sarastie stupar under reträtten 1944 skildras han vid sin stabsplats mitt i skogen, kedjerökande sittande på en mosstuva. Han har en fälttelefon bredvid sig och, strax intill, en grupp ordonnanser. Det är hela bataljonsstaben. Sin adjutant har han fått låna ut: ”denne hade fått överta befälet över jägarplutonen vars chef hade stupat.” [ibid s 313]. I den tyska armén hade även kompanichefer en adjutant men i den finska armén hade bara bataljonschefer och högre det. Vad gäller ”jägarpluton” så var det lika med spaningspluton.

Sarastie ängslas inför det ryska anfallet. Han kan bli kringgången, det är lätt hänt i skogens dåliga överblick. ”Kringgående rörelser stod på ryssarnas program nu liksom på deras eget under hitvägen.” [ibid] Med liknande insikt skildras denne bataljonschefs läge, hans svårigheter att stå emot det ryska trycket när det blöder överallt. Han blir strax kringgången också och dödas av en rysk patrull, fruktlöst försvarande sig med sin pistol. Men före det fångas hans tillvaro kongenialt av dessa rader, sedan det sagts att stridsgruppens chef alltid ansåg att det inte handlades med tillräcklig energi. Men mannarna är slutkörda:

”Vad hjälpte hans, Sarasties energi när mannarna inte hade något kvar av varan. Och det var inte hans fel. Han hade gjort vad han förmådde. Han hade försökt behandla karlarna psykologiskt riktigt, han hade inskärpt hos officerarna vad deras hållning betydde, och för Lammio hade han hållit en sträng föreläsning. Nu gällde det att strunta i herrskapsattityderna, och varje officer måste förvandlas till kpistskytt.” [ibid]

Det kallar jag finsk bushido: varje officer måste förvandlas till kpistskytt. Det sammanfattar in nuce den anda som rådde under avvärjningsstriderna 1944.

 

Exemplariskt

Det är som sagt inte alla krigsförfattare som vet vad en bataljon är, hur den rör sig i terrängen och uppträder operativt. Men Linna vet det. Han har koll på taktikens grunder och mer därtill.

Så här är det: alla krigsförfattare kan åtminstone skildra en patrull. Alla vet vad en skyttegrupp är och hur dess mannar går på med sin jargong. Det är bara att ta upp en bok av Sven Hassel för att få veta det. Hassel har nog fler strängar än så på sin lyra, men han och andra kolleger (Mailer, Remarque, Whiting…) har sällan den överblick och den klarhet med vilken Linna kan fånga komplexa scener. Härmed några sista citat av Linna, tre stycken, som så långt det är möjligt, i en översikt som denna, försöker fånga det unika i hans text: en krigsroman som även säger något om operationernas mer komplicerade nivå, bataljon och där bortom.

Först ett citat från vinterstriderna 1941. Det handlar om en viss kulle brigaden ska ta, man ska åter skära av en reträttväg, och i förlängningen ingår episoden där Rokka gömd under en gran mejar ner ett helt ryskt kompani som skidande försöker sig på en kringgång av själva kringgångsstyrkan. Men upptakten till det hela skildras övergripande, och mästerligt, med dessa ord:

”Den klara kalla rymden var mättad av ett oupphörligt knatter, vrål och dån. Bataljonen trängde fram mot fiendens underhållsväg för att därigenom tvinga honom att överge en by som han hade erövrat för över en månad sedan. Det hade varit långa och blodiga bataljer om den, men fienden hade inte släppt sitt byte. Nu skulle byn tas. Bataljon Sarastie hade fått en kategorisk order att avskära etappvägen och se till att den också förblev avskuren. – Krönet på Flinten, den kala kullen snett bakom till vänster, kokade under en eldkoncentration av tungt artilleri. Resterna av en gränsjägarbataljon hade till slut, efter tre fåfänga och blodiga försök, lyckats bita sig fast där. Sluttningarna var beströdda med lik, för fienden hade inga reträttmöjligheter och striden blev följaktligen oerhört bitter. Den goda andan bland gränsjägarna tålde tre misslyckanden, och då det fjärde försöket förde dem upp på kullen stupade sibirierna i sina gropar utan att en enda man gav sig. Nu trummade fienden häftigt på med sitt artilleri, och där mitt i virrvarret bland liken låg gränsjägarna och tryckte apatiskt med skräck i hjärtat.” [ibid s 209f]

Här kan man notera hur Linna ena stunden erkänner gränsjägarnas höga stridsmoral samtidigt som han noterar att de, som enskilda soldater när de försvarar terräng, kan känna skräck. Sådana inslag gör texten mångskiftande och varierad. Passagen fortsätter:

”Kullen, som slumrat i ro sedan urminnes tider, hade plötsligt blivit mycket viktig. En smal blåådrad hand hade pekat ut den på kartan: Att ta den är en absolut förutsättning för att byn ska kunna erövras. Den behärskar kärrområdet på en kilometers radie, och det går inte att skjuta fram en kil alltför långtifrån, det skulle bli svårt med tillförseln och den kunde lätt bli avskuren. – ”Förutsättningen” var alltså uppfylld, och bataljon Sarastie hade börjat sin framryckning.” [ibid s 210]

En annan elegant sammanfattning av en komplex strid är ”skitmottin” i sjätte kapitlet. Brigaden har gjort en kringgående marsch, på en enda stig, för att ta fienden i flanken. Under det hela blir man själv kringränd men det löser sig till slut. Följande passage är en osökt summering av en operativ verklighet, skildrat ur bataljonschefen Sarasties synvinkel:

”Otvivelaktigt hade major Sarastie också haft en ännu starkare själslig press över sig än mannarna. De visste inte hur kritiskt läget i själva verket hade varit. Bland annat hade bataljonschefen och kompanicheferna blivit kategoriskt förbjudna att flytta sina kommandoplatser bakåt vad som än hände. Det betydde att de ofrånkomligt skulle ha stupat på sina poster vid en allmän flykt. – Nu höll situationen dock på att reda upp sig. Det misslyckade anfallsförsöket hade berövat fienden självförtroendet, och dessutom hade det nyss kommit meddelande från divisionsstaben att fronten hade flyttats framåt så att artilleriet kunde ge dem stöd så snart det hade bytt eldställningar.” [ibid s 169]

Det sista antyder hur brigaden, när man gjort sin kringgående framryckning, hamnat för långt bort för att få artilleristöd. Det var med andra ord ett vågspel, även om det hela slutade lyckligt. Jag har inte läst någon annan krigsroman som rör sig på denna operativa nivå, med en författare som förstår hur en avskuren brigad bakom fiendens linjer strider. På sin höjd finns det romaner om patruller i ingenmansland, men detta, kan man lugnt säga, är något annat. ”Okänd soldats” operativa nivå är helt i särklass i krigslitteraturen.

Jag skulle som sagt ge tre exempel på dylika operativa passager, osökta beledsaganden över vad som sker i det som synes se, auktoritativa taktiska överblickar. Det tredje och sista får i så fall bli från stormandet av huvudlinjen i tredje kapitlet. Det behövs inga kommentarer i detta fall. Koskela har sprängt en bunker vilket blir signal till att storma. Det går lätt eftersom fienden flyr. Men Linna är kall i sin redogörelse:

”Kariluoto sände iväg en rapport till Autio och anhöll att en reservpluton omedelbart skulle sättas in för att rulla upp ställningarna som hejdat andra kompaniet. Sin pluton dirigerade han mot de ställningar framför vilka deras eget kompani låg, medan kulsprutan och en gevärsgrupp säkrade åt andra sidan. Försvaret revs snabbt sönder. Också grannplutonen hade redan brutit in i skyttegravarna, och flyende fiender stupade på väg mot den skyddande skogen. – Säkringsgruppen märkte att fienden lämnade också den andra bunkern och var inte sen att besätta den. Från de bakre linjerna anlände bataljonens jägarpluton, sänd av Autio, och fortsatte upprullningen.” [ibid s 72]

 

Tecknet på mästerskap

Väinö Linna var en ironisk nihilist som ogillade sedvanlig patriotism och dekorum. Ändå hejdar han sin värsta ironi när han ställs inför Tillvaron, Historien, Kriget eller vad man nu ska kalla det. Han berättar om Finlands fronterfarenhet 1941-44 och han gör sitt material rättvisa. Han har upplevt historien och skildrat den genom sitt eget temperament. Metoden är inte ny; det är en realistisk roman i rysk 1800-talsanda med allvetande berättare. Men den koncentration i dramaturgin, den action scenerna har och den psykologiska insikt Linna har i sina figurer – allt detta gör ”Okänd soldat” värd sitt salt. Minsta ksp-skytt blir intressant, minsta trosskusk och armélotta. Som i ett stort skådespel bringas alla spela med i Verket.

Nog har andra författare skildrat världskrigsepoken med operativ insikt. Till exempel skrev Ernst Jünger den minnesvärda ”I stålstormen”. Och Sven Hassel har i sina böcker mängder av bärande scener och passager. Men Jüngers bok saknar för sin del viss tragik, dess karaktär som frontdagbok medför vissa dramaturgiska begränsningar. Och Hassels operativa narrativ rör sig som i en dimma. Linna har dock det bästa av vad dessa herrar har och lite mer: stabsmässig klarhet, tragik och vanlig mänsklighet, en känsla för detaljer och inte minst ”onödiga detaljer”. Onödiga är de inte, det onödiga är ju nödvändigt som greken sa. Och sådant ”onödigt”, bortom ämnet för mina teser men roliga att läsa ändå, är ”Okänd soldats” inledande kapitel när man är på utbildningslägret på brandmon, vistelsen i Petroskoi i kapitel 8 samt ställningskriget i kapitel 10-12. Även ur det synbarligen banala kan Linna skapa minnesvärda scener. Det om något är tecknet på mästerskap.

 

Relaterat

Det militära: patriotism och mental stegring

Finlands krig 1939-1945

Heinlein: militarist

Nilsson: Finlands sak blev min (2002)

En svensk man