Sovjet var den värsta vålds- och mordregim som världen skådat. Bolsjevismen i Ryssland 1917-1991 var en helt exempellös blodsorgie. Det var inte bara ”en regim bland andra”. Tacka Gud för att ni slapp vara undersåte under Lenin, Stalin och deras efterföljare.
1. Bolsjevikernas metod var våld
Jag har läst några böcker av Staffan Skott som går till rätta med sovjetkommunismen. Skott vet vad han talar om. Han är en solitt borgerlig svensk, född 1943. Han skrev i DN på den tid denna tidning ännu var läsbar. Och han kan ryska och han har stöd för det han säger. Hans böcker är ”Sovjet från början till slutet ” (1992) och ”Det nya Ryssland och arvet efter Sovjet” (Hjalmarson & Högberg 2009). Citaten i detta inlägg är i samtliga fall ur den senare boken.
Skott skildrar mycket på sina 398 sidor. Här lägger jag tonvikten på Lenin och bolsjevikernas maktövertagande, den terrorregim de inledde från dag 1, samt litegrann om Stalins brott. Stalin dog 1953 och då lättade skräckväldet och terrorn, men regimen bestod. Ända till 1991. Så detta inlägg spänner i princip över hela sovjeteran.
Allmänt om bolsjevismen och dess brott, så hävdar Skott att vi i väst missbedömde läget i Sovjet när det begav sig. Allt i Sovjet var ”mycket värre än någon hade trott, ens på högerkanten” [s 14] Sovjetväldet ”var fruktansvärt, med obeskrivligt mänskligt lidande och mord på ofattbart många miljoner oskyldiga människor” [Skott s 13]
Miljoner: man mördade miljoner. Lenin och hans anhang såg sig kanske inte som mördare i främsta rummet. Man var kommunister. Man trodde på Karl Marx’ teorier om hur arbetarna skulle ta makten, ledda av ett elitparti. Detta arbetarvälde skulle leda till ett klasslöst samhälle, ett där ingen utsugning skedde utan där produktionsmedlen ägdes gemensamt. När detta samhälle var förverkligat skulle ingen behöva slita, alla skulle med sällspord inspiration arbeta för det gemensammas bästa. Ty alla ägde ju allt gemensamt. Men för att förverkliga detta samhälle måste man 1) ta makten i ett land och 2) tvinga dem som motsatte sig programmet till lydnad. Detta gjordes så klart med våld. Lenin insåg det. Allt detta finns i hans skrifter. Han var en idealistisk visionär, något av en drömmare, men med kunskap om krigstaktik och subversiv verksamhet.
Lenin var idealist men en saklig sådan: han ansåg att ett klasslöst samhälle där alla har det bra endast kan förverkligas med våld. När så bolsjevikerna (= Lenins marginella kommunistparti) tagit makten i Ryssland 1917 satte sig borgerliga och aristokrater till motvärn. Man vägrade att få sitt land taget ifrån sig, man vägrade att kallas reaktionärer, blodsugare och allt vad bolsjevikerna kallade dem. Och Lenin bekämpade sina fiender med fast hand. När han gav direktiv var det ord och inga visor.
2. Lenin: använd terror
Både i väst och öst har bilden av Lenin som en god, måttfull härskare levat länge. Alla ogillar Stalin men Lenin, han var fin han. Men den bilden rämnar i ljuset av den forskning som kom fram på 1990-talet. Ur Lenins samlade verk har man enligt Skott [”Det nya Ryssland och arvet efter Sovjet”, s 77] funnit dessa filantropiska Leninord:
. Order till bolsjevikerna i Penza om ”skoningslös massterror. Alla misstänkta ska spärras in i ett koncentrationsläger utanför staden. Sätt igång straffexpeditioner.” (9/8 1918)
. Order till Saratov: ”Skjut de sammansvurna och dem som tvekar, utan frågor och utan något idiotiskt tjafs.” (22/8 1918)
. Till Astrachan: ”Sätt till alla klutar för att fånga och skjuta spekulanter och mutkolvar i Astrachan. Det gäller att ta itu med de asen så att ingen någonsin glömmer det.” (12/12 1918)
. Ur ett brev från 1922: ”Det är ett allvarligt misstag att tro att den nya ekonomiska politiken innebär ett slut på terrorn. Vi ska återuppta terrorn och även en ekonomisk terror.” – Alla citat är ur band 44 och 50 av Lenins samlade verk efter Skott enligt ovan. Och det finns fler graverande citat av Lenin. Skott: ”Ett dokument som varit hemligstämplat men nu har grävts fram handlar om konfiskering av kyrkans egendom och åtgärder mot prästerna: ”… ju fler av företrädarna för det reaktionära prästerskapet som vi lyckas skjuta, desto bättre.” ” [Lenin efter Skott, ibid]
Då invänder man kanske: men det rådde ju inbördeskrig då, då gäller krigsmetoder. Men då invänder jag: vem hade gripit makten med våld och på så sätt förklarat krig mot det traditionella samhället? – Svar: bolsjevikerna.
Bolsjevikerna gick hårt ut med en gång. Man hade sin Tjeka (hemliga polisen, egentligen bara blodtörstiga mördarband) som summariskt avrättade envar som stämplades som reaktionär, procentare, kapitalist etc. Vi känner till retoriken även från Sverige. Det är kommunistretoriken. Idag använder den ord som fascist, rasist etc. Det är samma strategi: dualism, frånta fienden hans mänsklighet, och regera med terror. Bolsjevikerna är PK-isternas andliga fäder. Mer om detta i stycke 4 nedan.
Bolsjevikideologin var på ytan ”marxism” (= arbetarmakt, klasslöst samhälle etc). Men eftersom det visade sig så svårt att förverkliga detta lyckosamhälle blev sovjetväldet ett mål i sig: att behålla makten var systemets affärsidé. Ideologin var makt, utövad med terror: ”Vad var egentligen Lenins och Stalins ideologi? Efter läxan från 1905, då man hade missat tåget, var Lenins ideologi den: grip makten till varje pris, behåll makten med vilka medel som helst, genomför sedan vad som går att genomföra. Stalin gjorde denna ideologi till sin.” [Skott s 51]
Och terrorn, den får vi inte glömma. Skräck brukad som politiskt medel kallas det, terror. Denna terror var central för bolsjevikernas maktutövning: ”Det var länge vanligt att man i väst trodde att befolkningen i Sovjet i stort sett stödde kommunistregimen, att de missnöjda var en försvinnande minoritet. Detta missförhållande grundade sig bland annat på språksvårigheter, men framför allt på att kommunisterna så småningom lärde sig att virtuost kontrollera Ryssland med ett traditionellt maktmedel. Skräck.” [ibid]
Sovjet var en skräck-regim. En regim byggd på terrorisering av det egna folket. Alla bringades till lydnad med hot om våld. Det är den enkla sanningen om denna epok.
3. Antalet döda
Lenin och Stalins regim mördade miljontals. Man leder lugnt den globala, historiska mordligan: ”Tjekan/GRP/NKVD/KGB är den organisation som har flest människoliv på sitt samvete: Gestapo, SS och inkvisitionen ligger långt, långt efter.” [ibid s 55]
Detta beror på att sovjetregimen var igång så länge. Från Lenins gripande av makten till Stalins död 1953 beräknas 62 miljoner ha mördats av regimen. Jag vet att det låter mycket. Men detta är de siffror som seriösa forskare diskuterar i sammanhanget. 62 miljoner ska bolsjevikerna ha dödat under sina mordorgier. Skott hänvisar till forskaren Rummel och ”Lexicon der Völkermorde” (red Heinsohn). Skott: ”Den bedömning som R J Rummel kommer fram till för onaturliga dödsfall, ej i krigshandlingar, under sovjetepoken är 62 miljoner mördade människor” [Skott s 397]
Redan under maktövertagandet 1918 och framåt gick bolsjevikerna mördande fram: hundratusentals människor dödades i ståndrätter och blodsorgier utförda av tjekan (alltså jämte det att det rådde inbördeskrig). Kanske mördades det miljoner under detta inbördeskrig 1918-22. Det kanske måste till för att få ekvationen att gå ihop med jordbrukskollektiviseringens beräknade 14,5 miljoner dödsoffer och utrensningarna 1937-38 som skördade cirka 2,5 miljoner döda. Under hela Lenin-Stalin-epoken satt dessutom folk i läger, de slavarbetade sig till döds.
Summa 62 miljoner döda – eller färre…? Eller fler…? Vissa säger att det är fler. Men man baxnar inför siffrorna. Så låt oss åter se på några smärre siffror jag nyss nämnt för att ge relief åt det hela.
– – –
Då kan man först se på jordbrukskampanjen. Kollektiviseringen av jordbruket på 30-talet krävde enorma dödsoffer. Självägande bönder i framför allt Ukraina svältes ihjäl eller fängslades och dog i fängelse. Enligt Robert Conquest ska inalles 14,5 miljoner ha dött. (Skott s 127). Och då anses siffran ändå vara i underkant av andra forskare.
Sedan har vi ”Den stora terrorn” 1937-38. Dessa år rensade Stalin ut i partiet, i statsapparaten och i armén. Folk anklagades för påhittade brott och bringades att erkänna med hot mot deras anhöriga som påtryckning. Cirka 2,5 miljoner ska ha dött i denna våldsorgie (avrättade plus döda i läger, Skott s 136)
Här kan nämnas någon om den mentalitet som rådde under denna sinnessjuka tid. Startskottet till ”Den stora terrorn” var mordet 1934 på Leningrads partichef Kirov. Efter detta gavs klartecken till arrestering och rättegång mot revolutionens fiender. Det var en sjuk tid men denna sjuka fanns implicit i bolsjevismen, som bejakade våld och mord som metod. Attityden fanns där från början, från 1917-18, med ståndrätter och summariska avrättningar av alla ”revolutionens fiender”. ”Den stora terrorn” var, kan man säga, en mordorgie i sedvanlig kommunistisk stil. Den röda regimen avrättade alla som kom i vägen. Som Skott säger så var det hela närmast absurt. Han talar till exempel om ”ett telegram från NKVD-chefen Jezov till den lokale NKVD-chefen i Kirgiziens huvudstad, då Frunze: ”Ni beordras härmed att likvidera 10.000 fiender till folket.” Ordern till Jekaterinburg (då Sverdlovsk) var på 15.000. (…) I februari 1938 for Jezov själv ner till Kiev och sammankallade en speciell NKVD-konferens för att beordra 30.000 avlivanden utöver vad som redan åstadkommits.” [Skott s 131]
4. Kommunism = terrorvälde = dagens PK-regim
Lenin skapade tre medel att hålla ihop sovjetväldet, från grundläggandet ”ända till 1991. Det var Tjekan, det var Röda armén (…) och det var partiet.” [s 84] Stalin, av de flesta sedd som paranoid, ärvde bara det Lenin skapat. Stalin bara renodlade metoderna. Och Sovjet blev bara marginellt bättre att leva under när Chrustjov tog över kring 1956. Han hade ett mänskligt drag, det är sant. Lägren stängdes på 50-talet och det hämningslösa mördandet upphörde. Men systemet Chrustjov styrde var ju samma terrorvälde som förr med parti, armé och säkerhetstjänst som var i krig mot det egna folket.
Detta är vad det handlar om. Sovjetregimen var ”i krig mot det egna folket” från början till slut. Och det håller på sätt och viss på än idag. Sovjetregimen gick under 1991 men dess mentalitet lever som antytt vidare i Political Correctness.
Kommunismen var precis som dagens gissel i västvärlden, PK-ismen. Denna beskrivning av Skott hur Sovjet hölls ihop av skräck, hur anhängarna bara drevs av sin lön och inte ideologin, för tankarna till vår tid och PK-ismens nära förestående fall: ”När skräcken har släppt i ett land och den styrande organisationen känner att folket inte fruktar den längre – då är egoism och karriärintresse ett mycket dåligt sammanhållande medel. Egoismen säger den enskilde partimedlemmen att försöka fly det hastigt sjunkande skeppet än att manna pumparna.” [Skott s 100]
PK-ismen har i samma mån ingen själ. Detta välde bygger på skräck: på rädsla hos medborgarna att förlora jobbet om man kritiserar mångkultur, kritiserar invandring etc. MSM:s journalister har ingen ideologisk övertygelse. De driver mångkultur för att de måste, för att de förlorar jobbet annars.
PK-ismen är direkt arvtagare till marxismen. En central del i PK-ismen är ju kulturmarxismen, att på kulturell väg angripa det traditionella samhället (kyrkan, armén, lagstyret osv). Bolsjeviker angriper det traditionella samhället med mord och terror, PK-ismen angriper med mindre blodiga, men lika påtagliga medel såsom propaganda – propaganda där terrorn är central. Skräm folk att de kan förlora jobbet osv, se ovan. Så om livet är er kärt, gör motstånd mot PK-ismen. För om vi inte gör motstånd har vi snart lägersamhället och nackskotten här.
5. Detaljer
Härmed några belysande detaljer ur Skotts bok.
Bolsjevismen förde från första början en kampanj mot kyrkan: 180.000 präster ska ha mördats, enbart under de första åren från 1918 och ett tag framåt. [s 105] Men kyrkan gjorde motstånd. Det var den enda effektiva oppositionen i landet mot detta blodröda välde. Och kommunisterna insåg det. De ”insåg att de inte kunde utrota kyrkan utan att döda eller spärra in en så stor del av befolkningen att det var orimligt till och med för kommunister.” [Skott s 106] Stalin ville helt utrota prästerskapet: ”Har vi underkuvat det reaktionära prästerskapet? Ja, det har vi. Det enda problemet är att vi ännu inte har utplånat det totalt. Antireligiös propaganda är det medel som måste fullborda uppgiften att utplåna det reaktionära prästerskapet.” [Stalin efter Skott s 107]
Där ser man: motstånd kan göras, även mot det blodigaste välde som tänkas kan. Är man ”fast och stark till motstånd” så hejdar sig kosmopolitismen. Det hela är aldrig uppgjort på förhand. Religionens roll som fyrbåk mot bolsjevismen måste erkännas även av den mest inbitne religionshatare.
Så något om en detalj: i Sovjet rådde livegenskap. Man återinförde realiter denna ”bundenhet vid torvan” som Tsarryssland avskaffade redan 1861. Passlagarna av 1932 gav inrikespass endast till stadsbor. Kolchozbönder var helt beroende av kolchozchefens välvilja. Man fick i regel inte resa någonstans. ”Inte förrän på 1970-talet fick de rätt till egna inrikespass, något som innebar livegenskapens andra upphävande i Ryssland.” [s 117] – Bildat folk vet förstås detta, att sovjetväldet var sämre än föregångaren, det ack-så svartmålade tsarväldet, som i exempelvis fallet med undersåtarnas ofrihet vad gäller arbete och resor. Dessutom var medborgarna rikare under tsartiden, ekonomin var bättre.
Slutligen ytterligare något som alla vet: att Finlands försvarskamp mot Sovjet 1939-44 var ädel. Och Skott säger om detta: Finland bevarade ”sin frihet och demokrati. Sex-sju miljoner balter söder om Finska viken kan intyga att det var värt det – deras lidanden under de fyrtiofem år som följde, som följd av att de inte gjorde motstånd, antagligen inte kunde göra motstånd, var mångfaldigt mycket större än det pris som Finland betalade.” [s 156] Stalin återtog ju i Europa 1945 de av Tsarrysslands besittningar som gått förlorade 1918 – med undantag för Finland…! Detta är en rungande symbol för motstånd som lönar sig. Finlands motstånd 1918, 1939 och försvarskampen 1944 var verkligen som antikens Thermopyle, Salamis och Plataea, småstatens seger mot den numerärt överlägsne angriparen.
Coda
Vad gäller att kämpa mot orättvisor och hävda arbetarnas rätt, så kan man förstå vissa socialister och kommunister. Men denna kamp måste inte föras i marxismens namn. Det finns ju sådant som gillesocialism och frihetlig socialism. Och från en marxistisk början utvecklade sig svensk och annan socialdemokrati mot en fredlig reformism.
Så jag svartmålar inte all vänsterideologi. Men den vänsterideologi som under Lenins ledarskap satte klorna i Ryssland 1917, den var brutal. Arbetarna skulle ta makten, ledda av Lenins avantgarde, och man skulle bruka våld för detta maktövertagande. Kanske trodde Lenin att en spontan europeisk revolution skulle utbryta när man själva visat vägen. I så fall misstog han sig. Traditionella maktformer med parlament och regeringar fortsatte att härska i väst.
Här kan man infoga: visst var demokratiseringen som samtidigt i skedde i väst inspirerad av vänstern. Men det var av den fredliga, liberala vänstern. Liberalismen yrkade ju vid tiden på att parlamentarism skulle råda i Västerlandet: att en given regering skulle stödja sig på partiställningen i parlamentet. Lenin och hans anhang hatade denna tanke. Ryssland valde ju en nationalförsamling som skulle skriva en konstitution i januari 1918 (= en konstituerande nationalförsamling). Men bolsjevikerna skingrade denna församling med våld efter blott en dag.
Lenins vänsterrörelse var marginell innan den kom till makten. Och som makthavare var den extrem och inriktad på våld och terror. Den var ett slags anomali, en märklighet, en besynnerlig sak som slog ner från ingenstans och styrde Ryssland med terrormetoder i över 70 år. Återigen vill jag säga: tacka Gud för att ni slapp leva under bolsjevismen.
Sovjetregimen var en anomali. Skott återger detta citat av Robert Conquest som fångar det bisarra i det hela, hur svårt det är att fatta denna episod i historien. Och hur en viss författare – Orwell – träffade mest rätt i sin romanmässiga tolkning av det hela. Dvs i hans roman ”1984”. Conquest:
”Många i Väst hade vant sig vid Sovjetunionens existens och behandlade den som om den var en normal beståndsdel av världsscenen, eller åtminstone ett godtagbart arrangemang för Ryssland och de andra republikerna, när den i själva verket var en fruktansvärd abnormitet som vanställt historien under större delen av vårt århundrade. Man kan i Ryssland ofta höra den missnöjda frågan ’Hur kan det komma sig att Orwell förstod vårt system och att så många sovjetexperter i väst inte gjorde det?’ Svaret är att det för västerlänningar krävdes en stor ansträngning av fantasin för att förstå en i grunden främmande politisk rörelse och det i motsvarande grad främmande politiska och sociala system som den skapade. Orwell hade fantasin; experterna inte.” [Conquest i The Times Literary Supplement 20/9 1991, citerad efter Skott s 11]
Relaterat
Svenssongalaxen: Att bekämpa kulturmarxismen
Engdahl: Cigarretten efteråt (2011)
Att bekämpa svenskfientligheten
Målningen föreställer Vladimir Lenin (1870-1924).