Nyss skrev jag om Frank Herberts sf-roman ”Dune” (här: Arkeofuturism som sf: Frank Herberts ”Dune”). I kommentarsfältet (tyvärr ej vidareimporterat i Motpolrebooten nyligen), så uppstod diskussionen vad filmatiseringarna i sammanhanget har att ge. Är David Lynchs film från 1984 OK, är John Harrisons TV-serie från 2000 något att ha…? — Efter att ha gått tillbaks och sett om båda verken kan jag nu komma med följande utlåtande.
När det gäller ”Dune” så är det förstås romanen från 1965 som är det kanoniska verket. Denna tegelsten har oändligt mycket att ge den traditionellt sinnade läsaren. Det hela presenteras i en mytisk ram som både är framtid och dåtid. Det är tidlöst.
Nåväl. Jag har redan bloggat om romanen. Men filmerna då? Vilken är bäst? — På rak arm skulle jag vilja säga att David Lynchs ”Dune” från 1984 är ett mästerverk. Jag väljer denna version som min favorit när det gäller Dune i scenisk version. Mina argument är dessa:
1) Konstnärlighet. David Lynch är en egensinnig regissör, han har haft en egen vision av att gestalta Herberts i sig fascinerande skapelse. Det handlar om mer än scenografi och dräkter, som jag inte tror Lynch kunde påverka alltför mycket (mycket av detta var redan gjort när han kom ombord). Filmen ”Dune” har utöver detta massor av eleganta inslag, det är detaljer, det är ett obeskrivligt sätt att berätta som helt enkelt har att göra med vem som regisserat.
2) Sandormarna. Nu går jag rakt in på en detalj, men en viktig sådan. I romanen skildras 400 meter långa skapelser som far runt i sanden på den ökenplanet som det handlar om, läskiga Leviathans som är planetens själ och väktare och som det gäller att vårda sig om ifall man ska ta makten över stället. Och det gör Paul Atreides, huvudpersonen. Att skildra dessa kreatur ens på bild är svårt, hur ska man då få till det på filmduken? — Men ”Dune” 1984 gör det. Dess sandormar är biologiskt trovärdiga. 2000-versionen har här inte fått till det lika bra, det ser ut som specialeffekt och inget mer. Detta anser jag är en stor sak i sammanhanget, och detta bidrar till att göra 1984-versionen överlägsen.
3) Casting och regi. Rollbesättningen är överlag bra i Lynchs film (jag retar mig bara på Stings Feyd-Rautha). Castingens explicit-implicit whiteness är ett konstnärligt plus. Herbert var onekligen inspirerad av orienten när han skapade sin ökenvärld. Arabiskt kökslatin, fläktar av Lawrence of Arabia osv. Men det är inte orienten, det är Dune…! Därför gillar jag Lynchs rollbesättning bättre än Harrisons drag av ”främre-orientalism”. Den sistnämnda är såklart inte fel inom den givna ramen, Herberts bok har sina orientaliska drag, men 1984-versionens vita Stilgar och Chani (Everett McGill och Sean Young) känns helt rätt i sammanhanget som ökenplanets-infödingar.
– – –
Med det sagt så är John Harrisons ”Dune” från år 2000 inte alls någon dålig serie. Denna ”Frank Herbert’s Dune” (som är den officiella titeln) är till exempel dubbelt så lång som 1984-versionen. Lynch tog 2.10 på sig för sitt verk medan Harrison hade mer svängrum. Och det kan behövas. Boken är tjock och producenterna av Lynchs film kortade ner den åtskilligt. Så man kan gärna se Harrisons TV-serieverk och njuta av den också. Den har sina brister (saknar viss originalitet, saknar en demonregissör, känns lite blek i utförandet) men den har oändligt mycket att ge trots det. Scenografin är mångfacetterad (filmen är inspelad i Roms Cinecittà), det känns överlag ganska ”rätt”. Och Harrison har fått till en del bra rollfigurer, som Saskia Reeves’ Lady Jessica, P. H. Moriartys Gurney Halleck och William Hurt som Baron Leto.
Det är mer än godkänt. SF-tv-serier som dessa är sällsynta ska ni veta. Det är mer än sammandrabbande jätterobotar, som sf-film av idag ofta är. Stora produktioner med det djup det här handlar om unika. Därför hyllar jag både John Harrisons och David Lynchs ”Dune”.
– – –
Någon form av intrigmässig översikt kring filmens handling kan behövas. 10.000 år in i framtiden har människan spritt sig över Vintergatan i ett veritabelt exodus. Ett imperium har bildats, styrt med feodalism. Baronen Leto Atreides beordras av kejsaren att ta över styret av ökenplaneten Arrakis. Men det är en fälla, en annan ätt (Harkonnen) hotar i kulisserna. I processen flyr Letos son Paul och mätress Jessica ut i öknen på detta Arrakis, där de får hjälp av urinnevånarna att ta tillbaks planetens tron. I öknen lever som sagt sandormar och i samma öken gror en viss krydda som behövs för rymdskeppsnavigatörer i denna interstellära framtid.
Detta och annat gör det upplagt för ett intrikat, och esoteriskt brett narrativ som sf-genren sällan sett vare sig förr eller senare. ”Dune” är den största sf-bestsellern någonsin och filmatiseringarna speglar detta väl. Det var en bok som bad om att bli filmad. ”Att filma Dune var ett måste”, som Alejandro Jodorovsky sa. Så den som inte sett varken Lynchs eller Harrisons filmer har en högtidsstund framför sig. Det är en osökt berättelse om andlighet, politik, ledarskap, ekologi och mänskliga relationer. Det andliga speglas till exempel i ”ramsan om rädsla”. Rädsla dödar det inre sinnet sägs det och filmens protagonister reciterar detta av och till.
Detta är en typ av esoterisk sanning jag aldrig stött på i övrig amerikansk sf. Inspiratören för dessa rader torde vara den indiske vishetsläraren Krishnamurti som talade om vikten av att se igenom sin rädsla och sedan lämna den. För när en människa verkligen ser hur hon formats kan hon förstå sig själv: ”Om du är fri från rädsla, från sorg, behöver du ingen gud”…
Detta sa Krishnamurti. Och det tolkar jag som att den medvetna människan inte behöver någon yttre gud. Med Gud inom sig (”Gud är invärtes i eder”, Luk 17.20) och med kontroll av varenda tanke och varenda känsla, som rädsla, så blir man herre över tillvaron. — Krishnamurti nämns varken i filmerna eller av Herbert. Men indierns ord lyser i viss mån igenom i den ovan antydda ”Litany of Fear”, som alltså förekommer i såväl bok som i filmer. Och den lyder:
I must not fear.
Fear is the mind-killer.
Fear is the little-death that brings total obliteration.
I will face my fear.
I will permit it to pass over me and through me.
And when it has gone past I will turn the inner eye to see its path.
Where the fear has gone there will be nothing.
Only I will remain.
Så låter det alltså i ”Dune”. Detta och annat gör att den sticker ut inom fantastiken. Det lär dröja innan ett sådant här verk drabbar oss igen.
Relaterat
Arkeofuturism som sf: Frank Herberts ”Dune”
Det militära: patriotism och mental stegring
Herman Lindqvist om Sverige
Kulturkriget 2009-2013
När Mannerheim räddade Leningrad
Sean Young som Chani och Francesca Annis som Lady Jessica i 1984-Dune.
Om skribenten: Lennart Svensson
