I juni 2012 stod Herman Lindqvist upp till försvar för Sverige och svenskhet. Det var i samband med nationaldagsfirandet. Här diskuteras hans text. Någon länk till Aftonbladet, där den publicerades, kan jag inte ge. Aftonbladet är en i övrigt svenskfientlig sajt som jag inte vill gynna. Däremot länkar jag till Nationell.nu, som några dagar efteråt intervjuade Lindqvist. Sajten frågade honom om detta med etniska svenskar och om de existerade, på vilket Lindqvist svarade ”självklart”. Detta var betydelsefullt. Det underströk för mannen på gatan att svenskar existerar som ett folk. Här nedan diskuteras detta plus var vi idag står i den metapolitiska striden om mångkulturism kontra nationalism. Mitt intryck är att nationalismen går framåt men jag kan ha fel.
I Aftonbladet den 9/6 2012 hade Herman Lindqvist en krönika. Den hette "Sluta kräkas på vår nationaldag". Den var ett radikalt försvar för svensk nationalism. Den kan sägas ha bidragit till att vända opinionen, på samma sätt som Reinfeldts nämnande av "etniska svenskar" i maj samma år gjorde det. Reinfeldt försa sig där, han kan inte ha velat lyfta svenskar på detta vis. Han är ju den mest svenskfientlige statsminister vi någonsin haft, alla kategorier.
Det Reinfeldt sa i maj togs inte väl emot av eliten. Man minns här en Helle Kleins yrkande på att "etniska svenskar" skulle vara "ett oerhört farligt språkbruk". Men i de breda lagren gillades det att landets statsminister på detta sätt erkände existensen av svenskar som folk. Dittills hade han ju förnekat det, som i en debatt med SD:s Jimmie Åkesson hösten 2010. Den gällde lagen om Hets mot folkgrupp och varför den inte gäller om en svensk är offer. Här är en Youtubefilm som återger detta.
– – –
Ämnet för detta inlägg är Lindqvist och hans krönika. Den ska skärskådas som det viktiga dokument för svensk nationell återfödelse jag ser det som. Lindqvist är inte detta lands ende nationalist, men med sin ställning som brett läst historiker ("Historien om Sverige" i tio band, Norstedts förlag 1992-2000) har hans ord symbolisk tyngd.
Lindqvist börjar sin Aftonbladet-text med att notera medias svenskfientliga drag: media är emot att nationaldagen firas, MSM:s gurus kräks på allt vad Sverige heter. Gentemot detta målar han upp de goda sidorna av detta land: ett modernt land med sinne för historia. Han tar radikalt ställning för rätten att vara stolt över Sverige. Jo, detta är radikalt: ingen annan MSM-skribent säger och sa vid tiden något dylikt. Gamla ärevördiga SvD har slutat med dessa tongångar för länge sedan.
Invandrarna, som MSM anser blir kränkta av nationaldagsfirande, blir inte kränkta av detta säger Lindqvist med rätta. Men, säger han, vad media missat är att majoritetsbefolkningen i detta land inte är invandrare:
Majoriteten är födda i Sverige av svensktalande personer. Miljontals svenskar bor fortfarande i små samhällen där de levt hela sina liv och deras förfäder vilar i gravarna runt sockenkyrkan. De flesta får tårar i ögonen på skolavslutningen då "Den blomstertid nu kommer" spelas. De får en klump i halsen då svenska flaggan hissas och nationalsången spelas då en svensk får guldmedalj. Alla dessa känslor är fullkomligt normala, men är något som dessa kolumnister och debattörer hånat och förlöjligat så länge och så högljutt att många medborgare tiger och småskäms för sina reaktioner, rädda att få SD eller någon ännu hemskare förkortning stämplad i pannan.
Sverige är vad det är, ett litet land i Europas utkant med sin egen särprägel. Och, säger Lindqvist, "vi har oerhört mycket att vara stolta över och är betydligt mer kända och respekterade än åtskilliga andra länder med större befolkning. En svensk ska aldrig behöva skämmas över att hissa sin flagga, vare sig det är nationaldag, moster Märtas födelsedag eller medalj i fotbolls-EM."
Lindqvists har i sin krönika etablerat en ny term: "sadonationalister". Det är självhatande svenskar, främst mediafigurer som ogillar nationaldag och annat. Lindqvist får med denna term på slutet av sin text. Detta är, inom ramen för svensk debatt vid tiden, sommaren 2012, ganska radikala ord. Jag skriver under på dem:
När ska de liberala sadonationalisterna erkänna att majoriteten av svenska folket faktiskt är svensk och är stolt över att vara det?
Lindqvists krönika gillades av sajten Nationell.nu. Den tycks ha noterat textens radikala tongångar och ställde vissa viktiga frågor i sammanhanget. Som detta med etniska svenskar. Existerar etniska svenskar som folkgrupp? "Självklart finns det etniska svenskar" svarade Lindqvist när han intervjuades av sajten. Nationell.nu frågade sedan: "Tycker du att det finns någon anledning att skämmas för sitt folks historia?" På detta svarade Lindqvist: "Vi som lever nu ska absolut inte skämmas för vår historia, tvärtom. Däremot tycker jag folk kan skämmas för sin historiska okunnighet."
– – –
Lindqvist har förstås rätt i att svenskar existerar som folk. Och att man bör vara stolt över sin historia. Det är en form av identitarism. Han har även rätt i att man bör kunna sin historia. Svenskar har historiskt påvisats som ett existerande folk ända sedan romaren Tacitus under det första århundradet e. Kr. berättade om Skandinaviens sviones, en krigisk sjöfarande germanstam ledd av en hövding. Detta indicium följs av rader hos en sådan som Jordanes samt hos islänningen Snorre, som berättar om Svearikets första tid från 500-talet och framåt. Bevis på sveakungar finns först från år 1000 e. Kr, men de indicier som finns före det är så många att man måste vara blind om man inte ser dem, belägg såsom berättelser samt arkeologiska och språkliga fakta. Man kan ju i domstol dömas på indicier; då behöver man inte vara så snål mot Sveriges forntida indicier tycker jag.
Svenskar existerar som folk. Vi fick det belagt officiellt 2012. Först genom att Reinfeldt försa sig, och PK-lägret misslyckades med att svartmåla termen "etniska svenskar". Sedan genom att Lindqvist i sin krönika tog ställning för svenskar och svensk historia. Sedan dess har mångkulturisterna och PK-lägret inte haft det lika lätt att förneka att Sverige, svenskar och svensk kultur existerar. OK, våra fiender har nog försökt. Men motargument av typen, ”om det finns en kurdisk, japansk och somalisk kultur så måste det ju finnas en svensk kultur”, har börjat etableras.
– – –
Det svenska kulturkriget förs idag på nationalismens villkor. Det är det intryck jag får av detta och annat, som Åsa Linderborgs misslyckande med att lagföra nationella sajter, Jan Guillous förlorade heder, DN:s gråtpropaganda för tiggare i ett misslyckat försök att stoppa REVA, samt Henrik Arnstads bisarra utmålande av Finland, Mannerheim och Svenska Frivilligkåren som fascister. Det är allt detta, jämte uppvaknanden som att borgerliga debattörer på Newsmill kritiserar invandring, Arnstberg/Sandelins bok "Invandring och mörkläggning" och Mikael Jalvings "Absolut Sverige" i svensk upplaga. Samt detta att debattforumet Flashback i huvudsak är provitt: postare som förnekar svensk kultur och svensk särart debatteras i regel ner av tio andra.
Kulturkriget 2013 förs mot bakgrund av metapolitiska segrar som dessa. Själve Arnstad noterar i sin senaste bok ("Älskade fascism") att det är nationalismen som lockar folk idag, inte socialism, nyliberalism eller ekologism. Man kan säga: kompassnålen har gått varvet runt och stannat på nationalism. PK-ismen rör sig ju idag enbart med negativa sinnebilder som "kriminalitet, kåkstäder, rumänska tiggare" medan nationalismen associeras med sådant som "nationaldag, midsommar, julafton". PK-lägret har förlorat och vet om det. Borta är visionen om mångkulturismen som strategiskt alternativ. Kvar finns bara reträttstrider.
Om sedan nationalismen ska vara etnonationalism eller kulturnationalism, om identiteten ska lagstiftas eller lyftas metapolitiskt, återstår att diskutera. Men det är där debatten huvudfåra kommer att ligga idag, inte i mångkulturismens never-never-land.
Relaterat
Sverige och svenskar existerar
Mina reflektioner på nationaldagen 2012
Heidenstam: Folke Filbyter (1905)
Heidenstam: Svenskarna och deras hövdingar (1908)
Moberg: Svensk strävan
Bild: Stockholms stadion, där man från 1916 brukade fira 6 juni som ”Svenska flaggans dag”. Sedan 1983 är 6 juni vår nationaldag. I dagens Stockholm firas den framför allt på Skansen.
Om skribenten: Lennart Svensson
