På väg hem från jobbet i eftermiddags slogs radion automatiskt på i bilen. Den gör så när nyckeln, eller snarare kortet som numera ersatt nyckeln, startar bilen. Kanalen var inställd på P2, som på morgnarna spelar klassisk musik. Den har en rogivande effekt i köerna på vägen till arbetet. Nu var klockan fyra och den finska kanalen Sisu-radio sände nyheter.
I ett av inslagen intervjuades Ebba Witt-Brattström. Hon är professor i litteraturvetenskap med genusinriktning, och är på väg att flytta till Finland för att börja undervisa där. För några veckor sedan återgav GPs ledarsida ett belysande citat där Ebba sågar kunskapsnivån bland svenska studenter. Nu kommer reaktionen på detta, tänkte jag där i bilen.
Ebba var i full färd med att lära sig det finska språket. Emellertid låg tonvikten i sändningen på orsaken till flytten. Ebba förtäljde att den svenska universitetsmiljön inte längre är ett säte för de högre tankar och studier som den borde vara. Istället ska allt vara trevligt och roligt, studerande har i allmänhet inte den kunskap som krävs. Somliga, menade Ebba, verkar inte ens ha läst en hel bok innan de påbörjar sin akademiska bana. Under sådana omständigheterna kan hon inte arbeta vidare här.
I förbigående berättade Sisu-radio att hennes man sitter med i Svenska Akademien som varje år utdelar Nobelpriset i litteratur. Maken, Horace Engdahl, sade sig inte ha några problem med hennes flytt. Nej, hans väska står packad och klar, den med.
En sökning på Google om professor Ebba Witt-Brattströms flytt gav noll träffar. Med tanke på hon att alltsedan 70-talet varit en engagerad "rödstrumpa", aktiv feminist och samhällsdebattör ter det sig som minst sagt egendomligt. Hennes flykt från det sjunkande skepp som det svenska skol- och universitetsväsendet är – kanske har det redan sjunkit och går inte att bärga – säger ju en hel del. Likaså gör Pisa-rapporterna det. De som visar hur Sverige år efter år hamnar allt längre ner i kunskapsnivån (dock är trivselfaktorn hög, många elever trivs i skolan). På detta kommer alltmer våld och otrygghet. Vilket lett till att läraryrket inte längre lockar så många som det gjorde förr, för inte så längesedan då Sverige var ett, som det heter, tråkigt land. Snarare visar studier att en stor andel lärare lider av ångest.
I en normal situation borde detta leda till en vid diskussion, och kraftfull handling. Nu är Sverige inte längre en normal situation. Det är därför som den finska radion är på i bilen ibland. I händelse av än mer kaos med åtföljande flytt vill man ju kunna sitt modersmål.
Om skribenten: Järven
