Författaren Torbjörn Elensky skriver idag om Julius Evola i Svenska Dagbladet. Ofta står ju försvararna av status quo fortfarande och slår på samma gamla utslitna halmgubbar som de kallar ”fascism” utan att vilja inse att fascismen besegrades innan de flesta av oss som lever nu ens hade blivit påtänkta. Elensky försöker lyfta nivån så att de ska kunna försvara sig mot sina samtida motståndare istället för att bråka med hjärnspöken som redan har förpassats till historien. Jag håller med honom om att Julius Evola då är en central gestalt. Till största delen tycker jag att artikeln är ganska rättvisande för att vara skriven av en kritiker i de gamla medierna. Det är ju lätt gjort för oss alla att skapa halmgubbar när vi skriver om något som vi är kritiska mot, men Elenskys artikel tycker jag inte att man kan avfärda så lätt. Men jag har några kritiska synpunkter på hans framställning.

Den första punkten handlar inte om Evola, utan om banden mellan Putin och Nationella Fronten i Frankrike. Elensky skriver : ”Sovjetnostalgi och rysk expansionism kan tydligen idag vara lockande för västeuropeiska högerradikaler”. Det här påståendet är rent missvisande. För det första är det knappast sovjetnostalgi som är lockande. Som jag ser saken är det en intern rysk angelägenhet hur de vill se på sovjettiden som vi utomstående inte behöver lägga oss i. I varje fall inte så länge det bara handlar om hur man ser på en historisk epok. För det andra är det NATO som under amerikansk ledning befinner sig precis på gränsen till Ryssland. Efter Sovjetunionens fall har NATO expanderat in i de gamla öststaterna och de har kommit allt närmare den ryska gränsen. Att i det läget tala om rysk expansionism ter sig rent ut sagt oärligt. Det är uppenbarligen NATO som står för aggressionen och expansionismen, medan Ryssland försöker värna sitt närområde. Det kan föra tankarna till Kubakrisen då USA upptäckte att Sovjetunionen höll på att bygga ramper för kärnvapen på Kuba. Självklart kunde inte USA finna sig i det. På samma sätt är det mycket farligt för Ryssland när NATO befinner sig på gränsen till landet. Om Ryssland skulle bli expansionistiskt igen i framtiden så kommer saken dock i ett annat läge. Men så ser det inte ut just nu.

Elinsky överanvänder ordet ”extremism”. På den punkten låter han som de gamla medierna brukar låta. Men vad är extremism? Något ter sig extremt för någon, men jämfört med vad? Om samhället domineras av konsumistiska hedonister och deras mentalitet så kan det för hedonisterna te sig extremt att bosätta sig i ett litet hus på landet, leva enkelt och fokusera på sin familj och personlig utveckling i sokratisk mening. Men jag tror att många skulle tycka att det låter som en positiv form av ”extremism”. Eftersom vi är sociala varelser så är det ofrånkomligt att människor med icke-materialistiska värderingar kommer försöka påverka samhället i en icke-materialistisk riktning. Ty vi vill leva i ett socialt sammanhang som vi känner oss hemma i. Om vi dessutom ser nutiden i ett större historiskt sammanhang så tycker jag snarare att det är dagens huvudfåra som står för extremismen. Allt handlar om pengar och konsumtion. Enorma berg av sopor som läcker gifter ut i naturen växer upp kring våra städer. Mitt intryck är att ingen annan epok i historien har varit så ensidigt materialistisk. Men man kan se paralleller med exempelvis Aten på Sokrates tid eller med senantikens romarrike.

Det stämmer att Evola kritiserade fascismen för att den var för plebejisk och så sett inte tillräckligt elitistisk. Men eliter finns ju i alla samhällen, även i sådana som hyllar jämlikhet som det högsta värdet. En traditionell elit ska dock förkroppsliga de högre värdena: mod, heder, sanning och rättrådighet mm. Eftersom principerna kan vara svåra att helt efterleva så kan man förvänta sig att många inte lyckas. Men av detta följer inte att det är något fel på principerna.

Direkt missvisande blir Elinskys påstående att Evolas ideal var den elitistiska SS-organisationen. Det stämmer inte alls. Hans ideal var snarare riddarordnarna under medeltiden eller de romerska legionerna i kombination med initiation i Mithras mysterier. Evola hade förhoppningar om att han skulle kunna påverka SS i den riktningen, men det lyckades han inte med. Här kommer även synen på ”ras” in i bilden. De tyska nationalsocialisterna hade en i det närmaste zoologisk syn på människan. Det vände sig Evola emot. Men man måste se det i sitt sammanhang. Att idag börja tala om ”andlig ras” är nog inte så lyckat. Men när Evola skrev så fanns en kulturell vurm för ”ras” och inte bara bland nationalsocialisterna. Det här var i en tid då Sverige låg i framkanten av forskningen med det rasbiologiska institutet i Uppsala. Men Evola kritiserade och vände sig mot all form av materialism. Han var alltså en kritiker av sin tids biologistiska människosyn. Idag dunkas vi i ryggen av makten då vi tar avstånd från rasism. Men Evola skrev i en tid då det inte var så. Så sett var han modigare än vår tids antirasister som inte tar några personliga risker. För Evolas idé om ”andlig ras” betyder att exempelvis en jude kan vara en ”arier”, det vill säga tillhöra de ädla. Det är de inre kvalitéerna som räknas. Den idén försvarade han när Hitler stod på höjden av sin makt.

Principerna som Evola försvarade är desamma som de största tänkarna och poeterna har försvarat i alla tider: Sokrates, Platon och Dante eller för den delen Siddharta Gautama och Ibn Arabi, om vi ska vara mångkulturella. Vad är viktigast i livet? Att ha så många prylar som möjligt när du dör? Eller finns det andra saker som är viktigare? Sokrates menade att samvetets röst leder oss till att eftersträva det sanna, det goda och det sköna. Den vägen kan vi uppnå areté, eller personlig fullkomning. För mig är en kultur som hyllar såna värderingar helt överlägsen det moderna västerlandet med sin ensidiga konsumism och hedonism.

Mer om Julius Evola på den här bloggen:

Rida Tigern

Revolt mot den moderna världen

Evola och fascismen

Ghibelliner, guelfer och gralen

Joakim ”Oskorei” Andersen

Julius Evola: om fascismen och nationalsocialismen (+fler länkar)

Kim Petrusson

Fascismen sedd från höger

Lennart Svensson

The path of cinnabar

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.