Klarsynta människor visste redan att SD inte är ett nationalsocialistiskt eller facistiskt parti, även om vänsterns tankepoliser har försökt beskriva dem så. Om de hade varit fascister så skulle jag inte ha röstat på dem i förra valet, eftersom jag är en traditionalist, inte en fascist. Jag förväntade mig inte att de skulle studera Evola , de Benoist eller någon annan tänkare från den nya högern. Det är inget problem. Hittills har jag haft en relativt positiv bild av partiet, men det har tyvärr ändrats nu. Jag kommer antagligen inte rösta på dem i nästa val. Varför? För det första: om man tar bort Björn Söders namn och referenserna till SD från artikeln som jag hänvisar till nedan, så skulle den lika väl ha kunnat vara skriven av någon tankepolis från Expo. Det är jävligt lågt av politiker som själva har fått epitet stämplade i pannan av tankepolisen att sedan själva börja göra likadant mot andra. Dessutom är jag oerhört trött på insnöade och mediokra karriärpolitiker som försöker predika om vilka böcker jag får läsa eller vilka idéer jag ska tycka är spännande att begrunda. Dra åt skogen, är allt jag har att säga.
SD och Evola
Bakgrunden är alltså att SD uteslöt en man vid namn Ehn, som jag inte vet något om. Men Björn Söder skrev då följande:
"Angående Italien och neofascism kan man också konstatera att Ehn vid upprepade tillfällen gjort reklam för facebookgruppen: "A handbook in traditional living" som till stora delar är en hyllning till den antidemokratiske och extremtraditionalistiska, italienske ideologen Julius Evola, vilken på senare år har blivit något av en husgud för neofascistiska rörelser i Europa." (1)
Han har klickat på saker på Facebook. Vad hemskt! Söder klagar även på en av mina favoritförfattare i artikeln: Ernst Jünger. De här dumheterna är inget annat än ett intellektuellt haveri för SD, om man nu kan tala om ett intellektuellt haveri för ett parti som aldrig har haft så mycket att komma med på den punkten. Allt de står för är ju någon slags antimuslimsk populism. Något som har stört mig hela tiden, men som jag nu låter pysa ut här på bloggen. Fy tusan vad torftigt. Det är beklagligt att karriärpolitiker som Söder och resten av SDs inre krets inte hade den goda smaken att vara tysta om saker som ligger utanför deras snäva referensramar. Att det inte är deras intresse och att de inte är anhängare av Evola eller tänkarna inom den nya högern visste jag redan och såg inte det som något större problem. Men nu har de infört en splittrande kil bland Sveriges vänner, allt för att försöka ställa in sig hos den svenska nomenklaturan med dess mentala stalinism. Men nog om de inskränkta kälkborgarna i SD, nu ska jag istället skriva några rader om Evola och lyfta fram lite fakta och ge några synpunkter på Evolas relation till fascismen.
Evola och fascismen
Hur är det då med Evola och fascismen? Man skulle kunna skriva en bok om ämnet, men jag nöjer mig med att påpeka några enkla saker här.
1) Julius Evola kritiserade fascismen i sin tidning, la Torre, när Mussolini hade makten i Italien. En period kunde han inte röra sig genom Rom utan livvakter för att han hade retat upp partigängarna så. Det är mod. Att däremot likt Björn Söder, Sverigedemokraterna och alla andra som anpassar sig efter vänsterns världsbild sparka på en redan död häst är bara patetiskt. Fascismen besegrades ju för närmare 70 år sedan. Jag får erkänna att jag är lite förvånad över att SD nu sällar sig till skaran som dunker varandra i ryggen över det stora modet de visar när de tar avstånd från en död och sedan länge besegrad ideologi.
2) I definitionen av begreppet "fascism" brukar ingå att det är en totalitär ideologi. Den som gör sig besväret att läsa Evola innan stämpeln "fascist" tas fram vet att han i "Men among ruins" ägnar ett kapitel åt att göra en distinktion mellan den organiska staten, som han förespråkar, och totalitära stater som han är en motståndare till.
3) Enligt dr. H.T Hansen, som till skillnad från genierna i SD har studerat Evola och situationen i Italien, nämns Evola överhuvudtaget inte i den officiella historieskrivningen för MSI, det italienska "neofascistiska" partiet.
4) Att i någon mening kalla Evola för "antidemokratisk" är inte helt missvisande. Han var en renodlad elitist. Men dels kan ordet "demokrati" stå för nästan vadsomhelst idag. Som bekant kallade sig DDR för en folkdemokrati. Och dels är exempelvis den franske tänkaren Alain de Benoist ganska starkt influerad av Evola, men han förespråkar participativ demokrati. Om "demokrati" betyder att makten utgår från folket, så innebär det att han snarare vill ha mer demokrati än idag, inte mindre. de Benoist nämns inte av Söder, men jag antar att han också räknas som "neofascist" i SDs DDR-liknande retorik. Jag vill också ha mer demokrati, inte mindre. Gör det mig till en "neofascist"?
1951 arresterades Evola, anklagad för att ha glorifierat fascismen. Polisen trodde att det fanns en långtgående högerkonspiration där Evola var en ledande gestalt. Han hade dock inga ägodelar eftersom han brukade ge bort allt som han inte behövde till andra. Därför hade han inte medel att betala en advokat med. Men den gode advokaten Franscesco Carnelutti ställde upp gratis som försvarare. Varför? Han sade själv ödmjukt att han inte förstod Evolas idéer, något vissa skulle kunna lära sig ett och ett annat av. Det var alltså inte idéerna det handlade om för advokaten. Men han sade att han ville förhindra att en stor oförrätt skulle begås. Evola frikändes senare helt och hållet från samtliga anklagelser. Men nu riktar alltså ”experterna” inom SD en anklagelse mot Evola som liknar anklagelserna som han frikändes från i en italiensk domstol 1951.
Evola försvarar principer som man finner hos Dante Alighieri, Platon, Aristoteles och Thomas av Aquino. Han har skrivit böcker om den ursprungliga Buddhismen och om tantrisk yoga. Han försvarar samma principer som har hållits högt av de främsta av våra förfäder i alla tider och på de flesta platser, utom i det moderna samhället där några insnöade småborgare lättvindigt kan avfärda allt detta som "neofascism". Om epitetet innebär att jag hamnar på samma sida som några av världens främsta filosofer och poeter så är jag naturligtvis stolt över att kalla mig själv "neofascist". Men jag måste då tillägga att jag aldrig har varit en anhängare av vare sig Mussolini eller Adolf Hitler eller deras läror. "Strasser" som också nämns i artikeln vet jag nästan inget om. Namnet har nämnts i någon historiebok som jag har läst, är allt jag vet. Annars kan jag notera att personer som har en lite mer poetisk finkänslighet än självutnämnda åsiktspoliser tenderar att ge prov på snarare uppfattar Evola som en av de sista romantikerna av rang än en "fascist". Han kan också kallas för en individualistisk anarkistisk reaktionär, som Hansen föreslår. Det är fullt möjligt att vidareutveckla Evolas idéer i anarkistisk riktning.
I "The strange Death of marxism" påpekade Paul Gottfried att marxisterna har byggt upp en slags mytologi där de själva är de goda och deras motståndare är de onda. Var inte marxisterna de goda när de kämpade mot fascisterna under andra världskriget? Problemet för dem var bara att det knappt har funnits några fascister att bekämpa de sista 60-70 åren. Istället stigmatiserar de sina motståndare som "fascister" även om de inte försvarar den ideologin. SD har själva blivit stigmatiserade på det sättet, men försöker nu ställa in sig hos den postmarxistiska vänstern genom att göra likadant själva. Lågt.
Nyligen skrev Krzysztof Bak följande i Dagens Nyheter under rubriken "Svenska studenter har alla svar men inga frågor”:
”Birgitta Trotzig, en författare jag ägnat åtskillig forskningstid, brukade jämföra det svenska kulturetablissemanget med en moralisk brandkår, som rycker ut så fort någon vågar avvika från den enda rätta Normen. Mina svenska studenter praktiserar gärna samma slags moralväkteri. Eftersom de i sin förståelseprocess saknar den distans som bara frågandet kan ge, formulerar de ofta sina svar i personligt hållna, moraliska termer.
Jag tror att den bristande beredskapen att ifrågasätta sig själv, att göra sig till en fråga, har många orsaker. En av de viktigaste torde vara att svenska studenter har ett relativt otränat historiskt sinne. För Gadamer handlar varje förståelse om ett avstånd i tiden. Det är tidens gång och historiens föränderlighet som tvingar oss att ställa nya och nya frågor. Svenska studenter vet visserligen att det finns något som heter historia, men de förstår den ganska definitivt och klaustrofobiskt. De resonerar ungefär så här: historien har arbetat länge och hårt med en enda tanke i sikte: att framproducera mig. Nu när jag äntligen finns i världen har historien helt sonika gått i pension.” (2)
Om man ska göra en seriös studie av Julius Evola så måste man naturligtvis sätta sig in i den historiska situationen där han levde. För även om man kan hävda att han försvarar tidlösa principer så är det ändå samtidigt så att han är ett barn av sin tid. Vem är inte det? Men sånt ligger högt över huvudet på SDs karriärpolitiker. En intressant fråga skulle kunna vara varför många tänkande människor som är födda på 60-talet eller senare blir inspirerade av Julius Evola. Jag är inte intresserad av Björns Söders eller Daniel Pohls svar. Men en sådan som Krystof Bak skulle kanske ha något intressant att säga, även om han inte själv inspireras av den tänkaren.
(1) https://sverigedemokraterna.se/2013/03/19/grunderna-till-uteslutningen-av-patrik-ehn-goteborg/
(2) http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/svenska-studenter-har-alla-svar–men-inga-fragor
Om skribenten: Joakim Fredriksson
